Swedish Contemporary Bible

1 Moseboken 18:1-33

Herren visar sig för Abraham

1Herren visade sig för Abraham i eklunden vid Mamre. När Abraham satt i tältöppningen under den hetaste tiden på dagen, 2tittade han upp och fick se tre män som stod mitt framför honom. Han skyndade sig då från tältöppningen för att möta dem och hälsade dem genom att buga sig med ansiktet mot marken.

3”Herre”, sa han, ”om du ser välvilligt på mig, gå inte förbi din tjänare. 4Låt mig hämta vatten så att ni kan tvätta era fötter och sedan vila er under trädet, 5och låt mig ta fram en bit mat som ni kan styrka er med innan ni fortsätter er resa – när ni nu ändå har stannat till hos er tjänare.” De svarade: ”Det låter bra. Gör som du har sagt!”

6Då skyndade sig Abraham till tältet och sa till Sara: ”Skynda dig, ta tre mått18:6 Tre seamått motsvarar kanske 36 liter (måttenheternas mängd har varierat genom tiderna). av det bästa mjölet och baka några brödkakor!” 7Sedan sprang han ut till hjorden, valde ut en fin spädkalv och gav till en tjänare som skyndade sig att tillaga den. 8Sedan dukade han fram tjockmjölk18:8 Ordets exakta innebörd är något oviss. Det kan betyda någon typ av gräddmjölk, fil, yoghurt, eller smör. och mjölk och den tillredda kalven och medan männen åt, stod han bredvid dem under trädet.

9”Var är din hustru Sara?” frågade de. ”I tältet”, svarade Abraham. 10Då sa han18:10 Dvs. en av de tre.: ”Nästa år vid den här tiden kommer jag tillbaka igen, och då ska Sara ha en son.” Sara hörde detta där hon stod och lyssnade i tältöppningen bakom honom. 11Men Abraham och Sara var båda mycket gamla, och Sara hade passerat den fruktsamma åldern. 12Därför skrattade Sara tyst för sig själv: ”Skulle en vissnad kvinna i min ålder kunna känna lust? Min herre är också gammal.”

13Då frågade Herren Abraham: ”Varför skrattade Sara? Varför sa hon att hon är för gammal för att få barn? 14Finns det något som är omöjligt för Herren? Nästa år vid den här tiden ska jag komma tillbaka till dig igen, och då ska Sara ha en son.” 15Men Sara blev rädd och sa: ”Jag skrattade inte!” ”Jo, det gjorde du visst!” svarade Herren.

16Sedan reste männen sig upp och vände sig mot Sodom, och Abraham gick med dem ett stycke på vägen.

17”Varför skulle jag dölja min plan för Abraham?” tänkte Herren. 18”Abraham ska ju bli ett stort och mäktigt folk, och genom honom ska alla jordens folk bli välsignade. 19Jag har utvalt honom för att leda sina barn och sin släkt på Herrens väg och göra vad som är rättfärdigt och riktigt. Då ska Herren uppfylla vad han lovat Abraham.”

Sodom och Gomorra

20Och Herren sa: ”Klagoropet över Sodom och Gomorra är starkt, och de syndar mycket svårt. 21Jag är på väg ner för att se efter om rapporterna verkligen är sanna. Om ryktet inte är sant, måste jag få veta det.” 22Männen gick vidare mot Sodom, medan Abraham blev kvar hos Herren.18:22 En urtida skriftlärd tradition som är omnämnd i den masoretiska texten visar att den ursprungliga formuleringen löd: medan HERREN blev kvar hos Abraham för att undvika intrycket att Herren var Abrahams tjänare. 23Då steg Abraham fram till honom och frågade: ”Kommer du verkligen att förinta den rättfärdige tillsammans med den onde? 24Tänk om det finns femtio rättfärdiga människor i staden! Kommer du att förgöra staden och inte förlåta den för deras skull? 25Det skulle inte vara rätt! Du vill väl inte döda de rättfärdiga tillsammans med de onda? Då skulle du ju behandla rättfärdiga och onda precis på samma sätt! Så skulle du väl inte vilja göra? Är inte du, som är hela jordens domare, rättvis?” 26Herren svarade: ”Om det finns femtio rättfärdiga där, så ska jag förlåta hela staden för deras skull.”

27Då talade Abraham igen: ”Eftersom jag redan har börjat tala till dig, Herre, kan jag lika gärna fortsätta, även om jag bara är stoft och aska. 28Tänk om det bara finns fyrtiofem? Kommer du då att förgöra staden därför att det fattas fem?” Han sa: ”Jag ska inte förgöra den, om jag hittar fyrtiofem.”

29Då gick Abraham ännu längre och sa: ”Tänk om det bara finns fyrtio?” Han svarade: ”Jag ska inte göra det, om det finns fyrtio.”

30”Bli inte arg, Herre”, bad Abraham, ”utan låt mig fortsätta. Tänk om det bara finns trettio där?” Han svarade: ”Jag ska inte göra det, om jag finner trettio där.”

31Då sa Abraham: ”Eftersom jag har vågat tala till Herren, vad om det bara finns tjugo?” Han svarade: ”Då ska jag inte förgöra den, för dessa tjugos skull.”

32Slutligen sa Abraham: ”Bli inte vred, Herre, jag ska bara öppna munnen en gång till: tänk om det bara finns tio?” Och han sa: ”För dessa tio personers skull ska jag inte förgöra staden.”

33När Herren hade slutat sitt samtal med Abraham, fortsatte han sin vandring och Abraham återvände hem.

O Livro

Génesis 18:1-33

Os três visitantes

1O Senhor apareceu a Abraão junto dos carvalhos de Mamre, quando ele estava sentado à entrada da sua tenda, numa tarde quente. 2Abraão ergueu os olhos e viu três homens que vinham na sua direção. Apressou-se a ir-lhes ao encontro, acolhendo-os com cordialidade: 3“Senhor meu, se achei graça aos seus olhos, peço-lhe que não continue o caminho 4sem descansarem aqui um pouco à sombra desta árvore. Vou trazer-vos água para refrescarem os pés, 5e alguma coisa que comam e vos ajude a refazer as forças. Depois poderão prosseguir viagem.”

“Está bem. Faz assim como disseste”, responderam-lhe.

6Abraão foi a correr à tenda e disse a Sara: “Depressa! Faz num instante uns bolos de farinha, o bastante para as três pessoas que vamos ter de visita.” 7Depois correu em direção ao seu gado, escolheu a melhor vitela, a mais tenrinha, e mandou o criado que a preparasse rapidamente. 8De seguida, foi buscar manteiga, queijo e leite, e a carne da vitela que tinha mandado preparar, e trouxe tudo aos visitantes. E ficou ali de pé, junto da árvore, a vê-los comer.

9Eles perguntaram-lhe: “Onde é que está Sara, a tua mulher?”

“Na tenda”, respondeu. E ele disse-lhe:

10“Fica sabendo que para o ano que vem, voltarei a ti e, na devida altura, a tua mulher Sara terá um filho.”

Sara estava a ouvir à entrada da tenda, por detrás dele. 11Abraão e Sara eram ambos já bastante idosos. E a Sara havia já muito tempo que lhe tinha cessado o costume das mulheres; que tinha passado o tempo em que podia ter filhos. 12Por isso, começou a rir-se para consigo e a pensar: “O quê? Uma mulher da minha idade poderá ainda ter a alegria de lhe nascer um menino, ainda mais com um marido tão velho como o meu?”

13Mas o Senhor disse a Abraão: “Porque é que Sara se riu? Porque é que ela está a pensar que uma mulher como ela já não pode ter filhos? 14Para o Senhor haverá alguma coisa que seja muito difícil de fazer? Não te esqueças portanto de que no próximo ano voltarei à tua presença, tal como te disse, e Sara há de ter um filho.”

15Mas Sara quis desculpar-se: “Eu não me ri”, porque estava com medo.

Contudo, ele insistiu e corrigiu-a: “Sim, é claro que te riste.”

Abraão intercede por Sodoma

16Depois levantaram-se e continuaram na direção de Sodoma. E Abraão acompanhou-os uma parte do caminho. 17O Senhor perguntou: “Deixarei que Abraão ignore aquilo que vou fazer? 18Porque a verdade é que ele se vai tornar numa poderosa nação e por seu intermédio serão abençoados todos os povos da Terra. 19Eu escolhi-o; por isso, sei que há de mandar os filhos e todos os da sua casa obedecerem ao Senhor, de forma a serem pessoas que pratiquem o que é justo e reto, a fim de que eu possa realizar tudo o que lhe prometi.”

20Então o Senhor disse a Abraão: “Vieram a mim as numerosas queixas de Sodoma e Gomorra, pois tudo o que fazem é perverso. 21Vou descer até lá para confirmar isso. Depois vou agir.”

22Os homens dirigiram-se então a Sodoma, mas Abraão continuou ainda na presença do Senhor. 23E aproximou-se para perguntar: “Vais destruir justos e maus, juntamente? 24Supondo que encontras na cidade 50 pessoas justas, irás destruí-la? 25Não as pouparás, atendendo a que há um punhado de gente que segue a justiça? Não seria justo que fizesses morrer os retos junto com os pecadores. Tu nunca tratas da mesma maneira uns e outros. O Juiz de toda a Terra não haveria de agir com toda a justiça?”

26E o Senhor respondeu-lhe: “Se eu encontrar em Sodoma 50 pessoas retas, pouparei a cidade inteira por causa delas.”

27Mas Abraão insistiu: “Já que comecei a falar-te neste assunto, permite-me que vá mais longe, ainda que eu não valha mais do que cinza ou pó da terra. 28Então e se houver lá apenas 45 desses que seguem a justiça? Destruirás mesmo assim a cidade só por faltarem 5 ao número que te apresentei primeiro?”

Deus tornou a responder-lhe: “Se houver lá 45 desses, não destruirei a cidade.”

29Mas Abraão quis ir mais longe ainda no seu pedido: “E se forem só 40?”

Deus disse-lhe de novo: “Também não destruirei a cidade se forem só 40.”

30“Não te impacientes, Senhor, se eu continuar a insistir. Supondo então que são apenas 30?”

“Não a destruirei ainda que sejam só 30.”

31Abraão não desistiu ainda de orar a favor dos retos: “Já que tenho ido tão longe na minha ousadia, vou continuar: Se lá estiverem só 20 deles?”

“Mesmo que sejam 20”, disse Deus, “não destruirei a cidade por causa desses 20.”

32“Senhor, se não te importas, deixa-me falar só uma última vez. E se não forem mais de 10?”

Deus respondeu-lhe novamente: “Mesmo só com 10, não a destruirei, se eles lá estiverem.”

33Tendo Abraão acabado de conversar com o Senhor, este foi-se embora. Abraão regressou a casa.