King James Version

Genesis 44:1-34

1And he commanded the steward of his house, saying, Fill the men’s sacks with food, as much as they can carry, and put every man’s money in his sack’s mouth.44.1 the steward…: Heb. him that was over his house 2And put my cup, the silver cup, in the sack’s mouth of the youngest, and his corn money. And he did according to the word that Joseph had spoken. 3As soon as the morning was light, the men were sent away, they and their asses. 4And when they were gone out of the city, and not yet far off, Joseph said unto his steward, Up, follow after the men; and when thou dost overtake them, say unto them, Wherefore have ye rewarded evil for good? 5Is not this it in which my lord drinketh, and whereby indeed he divineth? ye have done evil in so doing.44.5 divineth: or, maketh trial?

6¶ And he overtook them, and he spake unto them these same words. 7And they said unto him, Wherefore saith my lord these words? God forbid that thy servants should do according to this thing: 8Behold, the money, which we found in our sacks’ mouths, we brought again unto thee out of the land of Canaan: how then should we steal out of thy lord’s house silver or gold? 9With whomsoever of thy servants it be found, both let him die, and we also will be my lord’s bondmen. 10And he said, Now also let it be according unto your words: he with whom it is found shall be my servant; and ye shall be blameless. 11Then they speedily took down every man his sack to the ground, and opened every man his sack. 12And he searched, and began at the eldest, and left at the youngest: and the cup was found in Benjamin’s sack. 13Then they rent their clothes, and laded every man his ass, and returned to the city.

14¶ And Judah and his brethren came to Joseph’s house; for he was yet there: and they fell before him on the ground. 15And Joseph said unto them, What deed is this that ye have done? wot ye not that such a man as I can certainly divine?44.15 divine: or, make trial? 16And Judah said, What shall we say unto my lord? what shall we speak? or how shall we clear ourselves? God hath found out the iniquity of thy servants: behold, we are my lord’s servants, both we, and he also with whom the cup is found. 17And he said, God forbid that I should do so: but the man in whose hand the cup is found, he shall be my servant; and as for you, get you up in peace unto your father.

18¶ Then Judah came near unto him, and said, Oh my lord, let thy servant, I pray thee, speak a word in my lord’s ears, and let not thine anger burn against thy servant: for thou art even as Pharaoh. 19My lord asked his servants, saying, Have ye a father, or a brother? 20And we said unto my lord, We have a father, an old man, and a child of his old age, a little one; and his brother is dead, and he alone is left of his mother, and his father loveth him. 21And thou saidst unto thy servants, Bring him down unto me, that I may set mine eyes upon him. 22And we said unto my lord, The lad cannot leave his father: for if he should leave his father, his father would die. 23And thou saidst unto thy servants, Except your youngest brother come down with you, ye shall see my face no more. 24And it came to pass when we came up unto thy servant my father, we told him the words of my lord. 25And our father said, Go again, and buy us a little food. 26And we said, We cannot go down: if our youngest brother be with us, then will we go down: for we may not see the man’s face, except our youngest brother be with us. 27And thy servant my father said unto us, Ye know that my wife bare me two sons: 28And the one went out from me, and I said, Surely he is torn in pieces; and I saw him not since: 29And if ye take this also from me, and mischief befall him, ye shall bring down my gray hairs with sorrow to the grave. 30Now therefore when I come to thy servant my father, and the lad be not with us; seeing that his life is bound up in the lad’s life; 31It shall come to pass, when he seeth that the lad is not with us, that he will die: and thy servants shall bring down the gray hairs of thy servant our father with sorrow to the grave. 32For thy servant became surety for the lad unto my father, saying, If I bring him not unto thee, then I shall bear the blame to my father for ever. 33Now therefore, I pray thee, let thy servant abide instead of the lad a bondman to my lord; and let the lad go up with his brethren. 34For how shall I go up to my father, and the lad be not with me? lest peradventure I see the evil that shall come on my father.44.34 come…: Heb. find my father

Swedish Contemporary Bible

1 Moseboken 44:1-34

Josefs silverbägare i Benjamins säck

1Sedan befallde Josef sin närmaste man att fylla alla deras säckar med så mycket säd de kunde föra med sig och han sa till honom att lägga tillbaka vars och ens pengar överst i säckarna. 2Josef gav dessutom order om att hans egen silverbägare skulle läggas överst i Benjamins säck tillsammans med pengarna för säden. Mannen gjorde som han hade blivit tillsagd. 3Tidigt nästa morgon gav sig bröderna iväg med sina åsnor.

4När de hade kommit ett stycke från staden, sa Josef till sin närmaste man: ”Skynda dig efter dem! När du hinner upp dem, fråga varför de lönar gott med ont. 5Säg till dem: ’Är det inte den här som min herre dricker ur och som han tyder tecken med? Det var mycket illa gjort.’ ”

6När mannen hann ifatt dem, sa han till dem allt som han hade fått order om.

7”Hur kan du anklaga oss för något sådant, herre?” frågade de. ”Vi skulle aldrig få för oss att göra något sådant. 8Vi tog ju med oss tillbaka de pengar som vi hittade i våra säckar. Varför skulle vi då stjäla silver eller guld från din husbondes hus? 9Om du hittar bägaren hos någon av oss, dina tjänare, så ska han dö, och alla vi övriga ska bli slavar åt dig, herre.” 10”Bra, det får bli som ni säger. Den som man finner bägaren hos blir min slav”, svarade mannen. ”Ni andra får gå fria.”

11De tog snabbt ned sina säckar från åsneryggarna och öppnade dem. 12Mannen började leta i den äldste broderns säck och slutade hos den yngste. Han hittade slutligen bägaren i Benjamins säck. 13Då slet de sönder sina kläder i förtvivlan, lastade åsnorna igen och återvände till staden. 14Josef var fortfarande hemma när Juda och hans bröder kom, och de föll ned på marken inför honom.

15”Vad är det ni har gjort?” frågade Josef. ”Förstår ni inte att en man som jag kan tyda tecken?” 16Juda svarade: ”Vad ska vi säga, herre? Hur ska vi kunna förklara oss? Hur kan vi bevisa att vi är oskyldiga? Gud har dragit upp dina tjänares skuld. Vi är nu dina slavar, herre, både vi andra och han i vars säck bägaren återfanns.”

17”Aldrig”, sa Josef. ”Bara den som bägaren återfanns hos ska bli min slav. Resten av er kan återvända hem till er far utan att oroa er.”

18Då steg Juda fram och sa: ”Låt mig bara få säga en sak, herre! Ha tålamod med mig bara ett ögonblick, och bli inte vred på din tjänare, fastän du är som farao själv. 19Du frågade oss, herre, om vår far och om vi hade ytterligare någon bror, 20och vi svarade, herre: ’Ja, vår gamle far lever. Han har en son, en yngling, som han fått på gamla dagar. Dennes bror är död, och han är den ende som är kvar av sin mors barn. Hans far älskar honom mycket.’ 21Då sa du till oss, dina tjänare: ’Ta med honom hit, så att jag kan få se honom.’ 22Men vi sa: ’Herre, pojken kan inte lämna sin far, för då kommer hans far att dö.’ 23Men du sa till oss: ’Kom inte tillbaka hit, om ni inte har er yngste bror med er.’ 24Därför återvände vi till vår far, din tjänare, och berättade för honom vad du, herre, hade sagt. 25När han sedan sa: ’Gå tillbaka och köp oss lite mat’, 26svarade vi: ’Vi kan inte resa utan att ta vår yngste bror med oss. Vi får inte visa oss för mannen utan att vår yngste bror är med.’

27Då sa min far, din tjänare, till oss: ’Ni vet att min hustru fick två söner, och att 28en av dem gick bort för att aldrig återvända, förmodligen söndersliten av vilda djur, för jag har aldrig sett honom sedan dess. 29Om ni tar hans bror ifrån mig och något ont drabbar honom också, driver ni er gråhårige far med sorg ner i dödsriket.’ 30Herre, om jag nu går tillbaka till min far och pojken inte är med oss – så fäst som han är vid pojken –  31kommer han att dö när han ser att pojken inte är med oss. Vi, dina tjänare, driver då vår gråhårige far med sorg ner i dödsriket. 32Herre, jag – din tjänare – lovade min far att jag skulle ta ansvaret för pojken. Jag sa till honom, att om jag inte hade honom med mig tillbaka, så skulle jag bära skulden inför honom för alltid. 33Herre, låt mig stanna som slav i stället för pojken, och låt honom få återvända hem med sina bröder. 34Hur skulle jag kunna återvända hem till min far utan honom? Skona mig från att behöva se min fars förtvivlan.”