Ang Pulong Sa Dios

Pagbangotan 1:1-22

1Pagkamingaw sa Jerusalem, nga kaniadto daghag mga tawo! Bantogan kini kaniadto sa tibuok kalibotan, apan karon sama na sa usa ka biyuda. Kaniadto mao kini ang nagaunang siyudad, apan karon sama na kini sa ulipon. 2Sama siya sa babaye nga naghilak pag-ayo tibuok gabii; ang iyang mga luha nagatulo sa iyang mga aping. Wala gayoy bisan usa sa iyang mga hinigugma nga milipay kaniya. Giluiban siya sa tanan niyang mga higala, ug nahimo niya silang mga kaaway.

3Gipaantos ug gibihag ang katawhan sa Juda. Tua na sila magpuyo sa laing mga nasod diin lisod ang ilang kahimtang. Gigukod sila sa ilang mga kaaway, ug wala silay kaikyasan.

4Subo ang mga dalan paingon sa Jerusalem,1:4 Jerusalem: sa Hebreo, Zion. kay wala nay nagaadto didto sa pagsaulog sa gitakda nga mga pista. Mingaw ang tanang mga pultahan niini. Nagaagulo ang iyang mga pari. Ang iyang mga putli ang babaye nagasubo pag-ayo. Pagkasubo sa gidangatan sa Jerusalem!

5Ang iyang mga kaaway mao na ang nagadumala kaniya, ug kini nga mga kaaway nagmauswagon. Gipaantos sa Ginoo ang Jerusalem tungod sa iyang mga sala. Ang iyang mga lumulupyo gibihag sa mga kaaway. 6Nahanaw na ang katahom sa Jerusalem.1:6 Jerusalem: sa Hebreo, anak nga babaye sa Zion. Ang iyang mga pangulo nahisama sa gutom nga mga usa nga walay makitang sabsabanan. Nahutdan silag kusog samtang nangikyas gikan sa nagagukod kanila. 7Karon nga anaa sa kalisod ang Jerusalem ug nagkatibulaag, nahinumdom siya sa tanan niyang bahandi kaniadto. Sa dihang nahulog siya sa kamot sa iyang mga kaaway, walay mitabang kaniya. Gitamay siya ug gikataw-an sa iyang mga kaaway sa iyang pagkalaglag.

8Dako kaayo ang sala sa Jerusalem, busa nahimo kini nga hugaw. Ang tanan nga mipasidungog kaniya kaniadto mitamay na kaniya, tungod kay nakita nila ang iyang kaulawan.1:8 kaulawan: sa literal, pagkahubo. Nagaagulo siya ug mitalikod tungod sa kaulaw. 9Ang iyang pagkahugaw makita sa tanan, apan wala siya maghunahuna sa iyang dangatan. Makalilisang ang iyang pagkalaglag, ug wala gayoy mitabang kaniya. Busa miingon siya, “O Ginoo, hatagig pagtagad ang akong mga pag-antos, kay gidaog ako sa kaaway.”

10Gipanguha sa kaaway ang tanan niyang bahandi. Nakita niya nga misulod ang mga pagano didto sa iyang templo—mga tawo nga gidid-an sa Ginoo nga mosulod sa templo. 11Ang iyang katawhan nagaagulo samtang nagapangita ug pagkaon. Gipabaylohan nilag pagkaon ang ilang mga bahandi aron padayon silang mabuhi. Miingon ang Jerusalem, “O Ginoo, tan-awa ako, kay gipakaulawan ako.” 12Miingon usab siya sa mga tawo nga nanglabay, “Wala ba kamoy pagpakabana? Tan-awa ninyo! Aduna bay adona bay nagaantos sama sa akong pag-antos? Kini nga pag-antos gipahamtang sa Ginoo kanako sa panahon sa iyang labihan nga kasuko. 13Gikan sa langit nagpadala siyag kalayo nga daw sa misunog sa akong mga bukog. Gibutangan niyag lit-ag ang akong agianan ug nalit-agan ako. Gihimo niya akong awaaw nga nagaantos sa tibuok adlaw. 14Gitigom niya ang akong mga sala ug gihimo kini nga daw higot nga miguyod kanako sa pagkabihag. Daw gibutangan akog yugo sa liog. Gipaluya ako sa Ginoo, ug gitugyan ngadto sa mga kaaway nga dili ko masuklan. 15Gisalikway sa Ginoo ang tanan kong sundalo. Nagtigom siyag mga sundalo sa paglaglag sa akong mga batan-ong lalaki. Ang mga lumulupyo1:15 Ang mga lumulupyo: sa Hebreo, Ang putli nga anak nga babaye. sa Juda daw mga ubas lang nga gitunob-tunoban sa Ginoo. 16Tungod niini, nagahilak ako ug daw nagabaha ang mga luha sa akong mga mata. Wala gayoy makalipay ug makadasig kanako. Alaot ang akong katawhan kay gipildi sila sa kaaway.”

17Nangayog tabang ang Jerusalem, apan wala gayoy mitabang kaniya. Pagbuot sa Ginoo nga ang mga nasod sa palibot sa mga kaliwat ni Jacob mahimong ilang kaaway. Isipon nila nga usa ka hugaw nga butang ang Jerusalem.

18Miingon ang Jerusalem, “Matarong ang Ginoo, apan wala ko tumana ang iyang sugo. Pamati kamong tanang katawhan, ug tan-awa ninyo ang akong pag-antos. Gibihag ang akong mga putli nga babaye ug mga batan-ong lalaki. 19Nangayo akog tabang sa akong mga kaabin, apan gilimbongan nila ako. Nangamatay sa siyudad ang akong mga pari ug mga tigdumala sa ilang pagpangitag pagkaon aron padayon silang mabuhi.

20“Sud-onga, Ginoo, ang akong kasakit! Labihan gyud ang akong kaguol. Daw sa gikumot ang akong kasingkasing tungod kay nagmasinupakon ako kanimo. Adunay pagpinatyanay sa mga kadalanan, ug bisan sa sulod sa mga balay adunay nangamatay. 21Nadungog sa mga tawo ang akong pag-agulo, apan wala gyoy usa nga milipay kanako. Nakabalita ang tanan kong mga kaaway sa akong pag-antos, ug nalipay sila nga imo kining gihimo kanako. Hinaut nga moabot ang adlaw sa pagsilot nga imong gisaad, aron mahisama usab sila kanako. 22Tan-awa ang ilang daotang gihimo. Siloti sila sama sa pagsilot mo kanako tungod sa akong pagkamasinupakon. Walay undang ang akong pag-agulo ug daw mawad-an na akog paglaom.”

Swedish Contemporary Bible

Klagovisorna 1:1-22

Första klagosången över Jerusalem1:0 1:1 Kap. 1—4 består av sånger där varje vers börjar i turordning med en bokstav ur det hebreiska alfabetets 22 bokstäver, i kap. 3 tredubblat. Femte och sista sången avviker från mönstret och utgör en bön. Städer, i Klagovisorna Jerusalem, presenteras ofta i poetiska texter i femininform.

1Se, så övergiven hon sitter,

den folkrika staden!

Som en änka har hon blivit,

hon som var så stor bland folken.

Ländernas drottning

har blivit en slavinna.

2Hon gråter bittert i natten,

hennes kinder blir våta av tårar.

Bland alla vänner som älskade henne

finns nu ingen som tröstar henne.

Alla har svikit henne

och blivit hennes fiender.

3Juda har förts bort i landsflykt

efter förnedring och hård slavtjänst.

Nu bor hon bland andra folk

och finner ingen ro.

Alla hennes förföljare hann ifatt henne,

och ingen flyktväg fanns.

4Vägarna till Sion sörjer,

för ingen kommer till högtiderna.

Alla hennes stadsportar är övergivna.

Hennes präster suckar,

och hennes unga kvinnor jämrar sig,

själv sörjer hon bittert.

5Hennes ovänner har tagit makten,

hennes fiender är trygga.

Herren har straffat henne

för hennes många synder,

hennes barn har drivits bort i fångenskap,

bortförda av fienden.

6Sion har förlorat all sin prakt.

Hennes furstar är som hjortar

som inte funnit bete,

kraftlösa tvingades de fly

undan sina förföljare.

7I sin misär och hemlöshet

minns Jerusalem alla de skatter

som hon ägde

i gångna tider.

När hennes folk föll i fiendens hand

kom ingen till hennes hjälp.

Motståndarna såg på henne

och skrattade åt hennes undergång.

8Jerusalem har begått svåra synder

och därför orenat sig.

Alla de som ärat henne

föraktar henne nu

när de ser henne naken.

Hon suckar och vänder sig bort.

9Orenhet fläckar hennes kläder.

Ett sådant slut hade hon aldrig tänkt sig.

Hon har sjunkit ofattbart djupt,

och ingen finns som tröstar henne.

Herre, se mitt elände,

fienden triumferar!”

10Motståndaren har räckt ut sin hand

efter alla hennes skatter.

Hon har sett främmande folk

träda in i hennes helgedom,

de som du hade förbjudit

att komma in i din församling.

11Hela hennes folk suckar

och letar efter bröd.

De byter sina skatter mot mat

för att hålla sig vid liv.

”Se, Herre,

se hur föraktad jag är!”

12”Betyder detta ingenting för er,1:12 Grundtextens innebörd är osäker.

alla ni som passerar här längs vägen?

Se, och tänk efter, om ni någonsin sett en plåga

som är lik den som kommit över mig,

den som Herren har låtit drabba mig

på sin brinnande vredes dag.

13Han har sänt en eld från höjden,

skickat ner den ända in i mitt innersta.

Han har brett ut ett nät för mina fötter,

vänt sig bort från mig

och lämnat mig övergiven,

sjuk och svag dagen lång.

14Till ett ok har mina synder vävts samman,

hans hand knöt ihop dem

och lade dem över min nacke.

Han har tagit all min kraft ifrån mig

och överlämnat mig åt dem

som jag inte kan stå emot.

15Herren har förkastat

alla kämpar som förr fanns hos mig.

Han har kallat samman en armé mot mig

för att krossa mina unga män.

Som i en vinpress har Herren trampat

jungfrun, dottern Juda.

16Därför gråter jag,

tårarna strömmar från mina ögon.

Långt borta från mig är den som kunde trösta

och ge mig ny livslust.

Mina barn är utblottade,

för min fiende har tagit över.”

17Sion sträcker ut sina händer,

men ingen tröstar henne.

Herren har uppbådat

alla Jakobs grannfolk som hans fiender.

Jerusalem har blivit

som något orent bland dem.

18Herren är rättfärdig,

för jag var upprorisk mot hans bud.

Lyssna nu, alla folk,

och se min plåga!

Mina unga kvinnor och män

har förts bort i fångenskap.

19Jag kallade på mina älskare,

men de svek mig.

Mina präster och äldste

gick under i staden

medan de letade efter något att äta

för att hålla sig vid liv.

20Herre, se, jag är i nöd!

Mitt inre är i uppror,

mitt hjärta vänder sig inom mig,

så upprorisk som jag varit.

Ute har svärdet gjort mig barnlös,

och inomhus finns bara död.

21Man hör hur jag suckar,

men ingen finns som tröstar mig.

Alla mina fiender har hört om min olycka

och gläds över att du har gjort så här.

Den dag som du förkunnat har du låtit komma,

men för dem ska det gå som för mig.

22Låt all deras ondska komma inför dig,

och gör med dem

så som du har gjort med mig

för alla mina synders skull.

Mina suckar är många

och mitt hjärta är tungt.”