1Oh! Se rompesses os céus e descesses! Como as montanhas haveriam de tremer na tua presença! 2O fogo consumidor da tua glória faria arder os gravetos e ferver a água. As nações estremeceriam perante ti e os teus inimigos seriam forçados a reconhecer as razões de toda a tua fama! 3Assim acontecia antes, quando descias e fazias coisas tremendas muito para além do que poderíamos pensar e, nessas alturas, como tremiam os montes! 4Porque desde que o mundo começou a existir nunca ninguém viu ou ouviu algum deus como o nosso, que faz tais coisas para aqueles que esperam por ele! 5Tu estás pronto a receber de braços abertos aqueles que têm prazer em praticar o bem, que seguem os caminhos de Deus.
Mas nós não somos desses. Estamos constantemente a pecar e assim tem sido toda a nossa vida. Por isso, o teu castigo pesa sobre nós. Como é que gente como nós pode ser salva? 6Estamos todos sujos, infetados de pecado. Quando fomos vestir aquilo que considerávamos os nossos valiosos fatos de justiça, vimos bem que não eram mais do que trapos imundos. Somos semelhantes às folhas de outono que murcham, secam e caem. Todos os nossos pecados, como um ciclone, nos arrebatam e nos levam. 7E ninguém invoca o teu nome ou roga pela tua clemência. Eis a razão por que te desviaste de nós e nos lanças sobre os nossos pecados.
8Contudo, ó Senhor, és o nosso Pai! Somos o barro e tu és o oleiro! Somos todos criados pelas tuas mãos! 9Oh! Não te enfureças tanto connosco, Senhor, e não tenhas para sempre na tua lembrança os nossos pecados! Vê, repara que somos todos teu povo! 10As tuas santas cidades estão destruídas. Sião parece um deserto e Jerusalém um lugar desolado. 11O nosso santo e belo templo, onde os nossos pais te louvaram, está derrubado, e todas as belas coisas que continha estão destruídas. 12Será que depois disto tudo ainda recusas socorrer-nos, Senhor? Ficarás silencioso e quererás castigar-nos ainda mais?
Bön och syndabekännelse
1Tänk om du bara ville öppna himlen
och komma ner till oss!
Bergen skulle darra i din närvaro,
2som när elden antänder riset
och får vattnet att koka.
Så skulle ditt namn bli känt för dina fiender
och folken bäva inför dig.
3När du gjorde fruktansvärda gärningar
som vi inte väntade oss,
kom du ner,
och bergen darrade.
4Sedan urtiden har ingen hört,
inget öra uppfattat
och inget öga sett någon annan Gud än dig
gripa in för dem som hoppas på honom.
5Du tar dig an dem
som med glädje gör det som är rättfärdigt,
de som vandrar på dina vägar
och tänker på dig.
Men du blev vred, för vi syndade.
Hur ska vi kunna bli räddade?64:5 I den senare delen av versen är grundtextens innebörd oviss.
6Vi har alla blivit orena, ja likt något orent.
Alla våra rättfärdiga gärningar är
som nedsmutsade kläder.
Vi vissnar som löv.
Våra synder sopar undan oss,
som vinden gör med torra löv.
7Ändå är det ingen som åkallar ditt namn
eller vaknar upp och håller sig till dig.
Du har dolt ditt ansikte för oss
och överlämnat oss åt våra synder.
8Och ändå, Herre, är du vår far!
Vi är leran, och du är krukmakaren.
Vi är alla ett verk av din hand.
9Var inte så vred på oss, Herre,
och tänk inte för alltid på våra synder.
Tänk i stället på att vi alla är ditt folk.
10Dina heliga städer har blivit öken,
Sion har blivit öken,
och Jerusalem är ödelagt.
11Vårt heliga och härliga tempel,
där våra förfäder prisade dig,
är nerbränt,
och alla våra dyrbarheter ligger i ruiner.
12Kan du ändå stå passiv inför allt detta, Herre?
Ska du förbli tyst och fortsätta att plåga oss?
