Zofars anden tale til Job
1Derefter tog Zofar til genmæle:
2„Jeg bliver nødt til at sætte dig på plads,
for det, du siger, er oprørende.
3Det er nemt nok at anklage os,
men jeg ved, hvordan jeg skal svare dig.
4Ved du ikke, at fra tidernes morgen,
så længe der har været mennesker til,
5har de gudløses triumf været kort,
og deres glæde kun varet et øjeblik?
6Selv om deres selvglæde når til himlen,
og de går med næsen i sky,
7bliver de kastet bort som affald,
og deres venner spørger, hvor de blev af.
8De forsvinder som en drøm, når man vågner,
fordufter, som var det hele et synsbedrag.
9Deres venner ser dem ikke mere,
aldrig vender de tilbage til deres hjemby.
10Børnene må levere tilbage, hvad deres fædre har stjålet,
for de svage skal have det igen, som blev taget fra dem.
11De gudløse dør og bliver lagt i graven,
selv om de stadig var unge og stærke.
12De elsker smagen af synd,
nyder den i fulde drag,
13lader den smelte langsomt på tungen,
synker den med stort velbehag.
14Men i maven giver den voldsomme smerter,
som var det slangegift, de havde slugt.
15Gud sørger for, at de kaster den op,
den velstand de guffede i sig, kommer op igen.
16Men giften har gjort sin virkning,
de går til som bidt af en slange.
17De kan ikke længere skumme fløden
eller nyde en overflod af honning.
18De må aflevere deres uretmæssige bytte,
får ikke glæde af det, de har ranet.
19For de knuste ubarmhjertigt de hjælpeløse,
overtog huse, som ikke var deres.
20Altid skrabede de til sig,
men intet af det får de gavn af.
21De stjal, hvad de kunne få fat i,
men den slags rigdom varer ikke ved.
22Midt i velstanden rammes de af ulykken,
katastroferne regner ned over dem.
23Mens de sidder i fred og spiser,
rammes de af Guds vrede,
han lader slagene hagle ned over dem.
24De prøver at flygte for sværdet,
men bliver ramt i ryggen af en pil.
25Når de trækker pilen ud,
drypper spidsen af galde.
Dødens rædsler står malet i deres ansigter,
26deres skatte ender i glemslens mørke.
Guds ild fortærer dem,
opbrænder alle deres ejendele.
27Himlens magter straffer dem for deres synd,
jorden vidner imod dem.
28Guds vrede regner ned over dem,
deres huse skylles væk af en flodbølge.
29Sådan er de gudløses skæbne.
Det er Gud selv, der straffer dem.”
Sofar håller fast vid vad han sagt
1Sedan yttrade sig Sofar från Naama:
2Mina tankar tvingar mig att svara,
så upprörd blir jag.20:2 Grundtextens innebörd är osäker.
3Jag måste höra kränkande klander,
och mitt förnuft uppmanar mig att svara.
4Inser du inte att det varit så sedan urminnes tider,
sedan människan sattes på jorden?
5De ogudaktigas jubel är kortlivat,
den gudlöses glädje varar bara ett ögonblick.
6Även om han stolt sträcker sig mot himlen
och hans huvud når upp till molnen,
7ska han ändå förgås
och sluta på samma ställe som sin egen avföring.
De som såg honom ska undra vart han tog vägen.
8Han ska försvinna
som en flyktig dröm,
för att inte finnas mer,
jagas iväg som en nattlig syn.
9Ögon som sett honom ska inte se honom mer,
ej heller får hans plats återse honom.
10Hans barn måste gottgöra de fattiga,
och hans händer lämna tillbaka hans rikedom.
11Även om hans kropp är full av ungdomskraft,
ska han läggas i stoftet.
12Hans ondska smakar söt i hans mun,
han gömmer den under tungan,
13bevarar den, låter den inte försvinna,
han håller den kvar i munnen.
14Men hans föda förvandlas i hans inre,
den blir till ormgift i honom.
15Han kommer att spy ut den rikedom han slukat,
för Gud tvingar ut den ur hans mage.
16Han suger i sig ormgiftet
och dödas av huggormens tunga.
17Han får inte se floder,
inte strömmar av honung och grädde.
18Han måste lämna tillbaka vad han arbetat ihop,
han får inte äta av det,
inte njuta av vad han förvärvat.
19Han har förtryckt de fattiga,
övergett dem,
och roffat åt sig hus som andra har byggt.
20Han har ingen ro i sitt inre,
han kan inte rädda sig genom sin egendom.
21Han slukade allt han kom åt,
och därför ska hans välstånd inte fortsätta.
22Han ska råka i svårigheter mitt i sin välfärd,
med full kraft drabbar olyckan honom.
23Just när han håller på att fylla sin mage,
ska Gud låta sin vredes glöd regna ner över honom,
låta slagen träffa honom.
24Om han flyr från järnvapen,
genomborras han av kopparbågens pil.
25Han drar ut den ur ryggen,
den glänsande udden ur sin galla,
och dödsskräcken kommer över honom.
26Hans skatter ska gå förlorade i det djupaste mörker.
En rasande eld ska förtära honom,
ödelägga allt han har kvar i sin boning.
27Himlen kommer att uppenbara hans skuld,
och jorden ska resa sig mot honom.
28Hans hus spolas bort av floden,
av forsande vatten på vredens dag.
29Detta är vad Gud tilldelar den ogudaktige,
det arv Gud har bestämt åt honom.
