Yeremia Anwiinwii
1Woyɛ ɔtreneeni bere biara, Awurade,
sɛ mede asɛm to wʼanim a.
Nso me ne wo bɛkasa afa wʼatɛntrenee ho:
Adɛn nti na amumɔyɛfo kwan si wɔn yiye?
Adɛn nti na wɔn a wonni gyidi ho dwo wɔn?
2Woadua wɔn, na wɔagye ntin;
wonyinyin na wɔsow aba.
Wɔbɔ wo din bere biara
nanso wɔn koma mmɛn wo.
3Nanso wunim me, Awurade;
wuhu me, na wosɔ mʼadwene a mewɔ wɔ wo ho no hwɛ.
Twe wɔn kɔ sɛ nguan a wɔrekotwitwa wɔn mu!
Yi wɔn si nkyɛn ma okumda!
4Asase no nkyen nkosi da bɛn
na prama so sare nguan nkosi da bɛn?
Esiane sɛ wɔn a wɔte so no yɛ amumɔyɛfo nti
mmoa ne nnomaa a wɔwɔ so awuwu.
Na nnipa no da so ka se,
“Ɔrenhu nea ɛba yɛn so.”
Onyankopɔn Mmuae
5“Sɛ wo ne mmarima atu mmirika
ama woabrɛ a,
ɛbɛyɛ dɛn na wo ne apɔnkɔ besi mmirikakan?
Sɛ wuhintiw wɔ asase petee so a,
ɛno de, dɛn na wobɛyɛ wɔ Yordan ho nkyɛkyerɛ mu?
6Wo nuabarimanom, wʼankasa abusuafo,
wɔn mpo ayi wo ama;
wɔteɛ mu dennen tia wo.
Mfa wo ho nto wɔn so,
sɛ mpo wɔka wo ho asɛm pa a.
7“Megyaw me fi,
ato mʼagyapade asaworam;
mede nea medɔ no no
bɛhyɛ nʼatamfo nsa.
8Mʼagyapade ayɛ me sɛ
gyata a ɔwɔ kwae mu.
Ɔbobɔ mu gu me so;
ɛno nti metan no.
9So mʼagyapade nyɛɛ me sɛ anomaa
a nkekae sisi ne ho a ɔkyere mmoa
na nnomaa foforo a wɔkyere mmoa atwa ne ho ahyia resosɔw no ana?
Monkɔboaboa nkekaboa nyinaa ano.
Momfa wɔn mmra na wonkum wɔn.
10Nguanhwɛfo bebree bɛsɛe me bobeturo,
na wɔatiatia me mfuw so;
wɔbɛdan me mfuw fɛɛfɛ no
ayɛ no asase hunu a ɛda mpan.
11Ɛbɛyɛ asase a ada mpan a,
awo wosee na ɛda hɔ kwa wɔ mʼanim;
asase no nyinaa bɛda mpan
efisɛ obiara nni hɔ a ɔhwɛ so.
12Nkoko wosee a ɛwɔ nweatam no nyinaa so no
na asɛefo bɛba abegu bebree,
Awurade afoa bekunkum wɔn
afi asase ano de akosi ano nohɔ;
obiara remfa ne ho nni.
13Wobedua atoko, nso wobetwa nsɔe;
wɔbɛbrɛ wɔn ho nanso wɔrennya hwee.
Wɔn ani bewu wɔ wɔn nnɔbaetwa ho.
Awurade abufuwhyew nti.”
14Nea Awurade se ni: “Na me yɔnkonom amumɔyɛfo a wɔfa agyapade a, mede maa me nkurɔfo Israelfo no de, metu wɔn afi wɔn nsase so na metu Yudafi afi wɔn mu. 15Na sɛ mitu wɔn wie a, mehu wɔn mmɔbɔ bio, na mede wɔn mu biara bɛba nʼagyapade, ne nʼasase so. 16Na sɛ wosua me nkurɔfo akwan yiye na wɔbɔ me din ka ntam se, ‘Nokware sɛ Awurade te ase yi’ a, ɛwɔ mu sɛ mmere bi wɔkyerɛɛ me nkurɔfo ma wɔde Baal kaa ntam de, nanso wɔn ase betim wɔ me nkurɔfo mu. 17Nanso sɛ ɔman bi antie a, metu nʼase, na masɛe no korakora,” Awurade na ose.
Jeremias klagan och Herrens svar
1Herre, du är rättfärdig,
när jag lägger fram mitt fall inför dig.
Ändå vill jag tala med dig om dina domslut:
Varför har de gudlösa en sådan framgång?
Varför får de trolösa leva så trygga?
2Du planterar dem.
De växer och bär frukt.
Du finns ofta på deras läppar
men är fjärran från deras hjärtan.
3Men Herre, du känner mig och ser mig,
du prövar mina attityder gentemot dig.
För bort dem som får att slaktas!
Avskilj dem för att dödas!
4Hur länge måste landet sörja
och gräset på marken vissna bort?
För invånarnas ondskas skull
går boskap och fåglar under.
De menar: ”Han ser inte vad som händer med oss.”
5”Om det har tröttat ut dig att tävla med fotfolk,
hur ska du då kunna tävla mot hästar?
Om du bara är trygg i ett fredligt land,
hur ska du bära dig åt i snårskogen vid Jordan?
6Till och med dina egna bröder, din egen familj,
har svikit dig.
De ropar högt mot dig bakom din rygg.12:6 Grundtextens innebörd är osäker.
Lita inte på dem, hur vänligt de än talar till dig.
Herrens klagan över sitt folk
7Jag har övergett mitt hus,
lämnat mitt arv,
överlämnat min älskade i hennes fienders hand.
8Min arvedel har blivit mot mig
som ett skogens lejon,
som höjt rösten mot mig,
och som jag därför hatar.
9Har inte min arvedel blivit för mig
som en spräcklig rovfågel,
som omringas och attackeras av andra fåglar?12:9 Grundtextens innebörd är osäker.
Gå, samla alla vilda djur,
låt dem komma och äta!
10Många herdar har fördärvat min vingård,
trampat ner mitt land.
Mitt ljuvliga land
har de förvandlat till en öde öken.
11De har gjort det till en ödemark.
Sörjande och öde ligger det framför mig,
och ingen bryr sig om det.
12Över de kala höjderna i öknen
drar förhärjare fram.
Herrens svärd förtär allt
från den ena ändan av landet till den andra.
Det finns ingen fred för någon.
13De har sått vete
men fått skörda törne.
De har tröttat ut sig,
men till ingen nytta.
Bär så skammen för er skörd,
för Herrens glödande vredes skull.”
Israels grannar
14Så säger Herren om alla de onda grannfolk, som gett sig på den arvedel jag gav mitt folk Israel: ”Jag ska rycka upp dem ur deras land, och jag ska rycka upp Judas folk från dem. 15Men efter att jag ryckt upp dem ska jag förbarma mig över dem och föra dem tillbaka igen, var och en till sitt arv, var och en till sitt land. 16Om de verkligen lär sig mitt folks vägar och svär vid mitt namn: ’Så sant Herren lever’, så som de lärt mitt folk att svära vid Baal, då ska de få etablera sig bland mitt folk. 17Men om de inte lyssnar, ska jag fullständigt rycka bort och förgöra det folket, säger Herren.”
