O Chamado de Isaías
1No ano em que o rei Uzias morreu, eu vi o Senhor assentado num trono alto e exaltado, e a aba de sua veste enchia o templo. 2Acima dele estavam serafins; cada um deles tinha seis asas: com duas cobriam o rosto, com duas cobriam os pés e com duas voavam. 3E proclamavam uns aos outros:
“Santo, santo, santo é o Senhor dos Exércitos,
a terra inteira está cheia da sua glória”.
4Ao som das suas vozes os batentes das portas tremeram, e o templo ficou cheio de fumaça.
5Então gritei: Ai de mim! Estou perdido! Pois sou um homem de lábios impuros e vivo no meio de um povo de lábios impuros; os meus olhos viram o Rei, o Senhor dos Exércitos!
6Logo um dos serafins voou até mim trazendo uma brasa viva, que havia tirado do altar com uma tenaz. 7Com ela tocou a minha boca e disse: “Veja, isto tocou os seus lábios; por isso, a sua culpa será removida, e o seu pecado será perdoado”.
8Então ouvi a voz do Senhor, conclamando: “Quem enviarei? Quem irá por nós?”
E eu respondi: Eis-me aqui. Envia-me!
9Ele disse: “Vá e diga a este povo:
“Estejam sempre ouvindo,
mas nunca entendam;
estejam sempre vendo,
e jamais percebam.
10Torne insensível o coração deste povo;
torne surdos os seus ouvidos
e feche os seus olhos.6.9,10 A Septuaginta diz Ainda que estejam sempre ouvindo, vocês nunca entenderão; ainda que estejam sempre vendo, vocês jamais perceberão. 10 O coração desse povo se tornou insensível; de má vontade ouviram com os seus ouvidos, e fecharam os seus olhos.
Que eles não vejam com os olhos,
não ouçam com os ouvidos
e não entendam com o coração,
para que não se convertam e sejam curados”.
11Então eu perguntei:
Até quando, Senhor?
E ele respondeu:
“Até que as cidades estejam em ruínas
e sem habitantes,
até que as casas fiquem abandonadas
e os campos estejam
totalmente devastados,
12até que o Senhor tenha enviado todos para longe
e a terra esteja totalmente desolada.
13E ainda que um décimo fique no país,
esses também serão destruídos.
Mas, assim como o terebinto e o carvalho
deixam o tronco quando são derrubados,
assim a santa semente será o seu tronco”.
Herren kallar Jesaja
1Det år då kung Ussia dog, såg jag Herren sitta på en hög, upphöjd tron, och templet fylldes av hans mantelsläp. 2Serafer stod ovanför honom, var och en med sex vingar. Med två av vingarna täckte de sina ansikten, med två täckte de sina fötter och med två flög de. 3De ropade till varandra:
”Helig, helig, helig är härskarornas Herre,
hela jorden är full av hans härlighet.”
4Ljudet av deras röster fick templets grund att skaka, och templet fylldes av rök.
5Jag sa: ”Ve mig! Jag går under, för jag är en man med orena läppar och bor bland ett folk med orena läppar, och jag har sett kungen, härskarornas Herre.”
6Då flög en av seraferna fram till mig, med ett glödande kol i handen som han hämtat från altaret med en tång. 7Han rörde med det vid mina läppar och sa:
”När detta nu har vidrört dina läppar har din skuld tagits bort och din synd försonats.”
8Sedan hörde jag Herren fråga: ”Vem ska jag sända? Vem vill gå som vår budbärare?” Jag svarade: ”Jag vill! Sänd mig!” 9Då sa han:
”Gå och säg till det här folket:
’Lyssna, lyssna, men fatta inget!
Titta, titta, men se inget!’
10Gör det här folkets hjärta hårt.
Stäng deras öron
och tillslut deras ögon,
så att de inget kan se
och inget höra,
så att de inget förstår
och inte vänder om och blir botade.”
11Jag frågade: ”Herre, hur länge?” Han svarade:
”Tills städerna ligger i ruiner
utan invånare,
husen står tomma,
och fälten är skövlade.
12Herren ska föra var och en långt bort,
och det ska bli en stor ödeläggelse i landet.
13När en tiondel är kvar där,
ska också den ödeläggas,
som en terebint eller en ek,
vars stubbe finns kvar efter att den fällts.
Den stubben är en helig säd.”
