Fjärde klagosången om Sions förnedring
1Ack, vad det fina guldet
har förlorat sin glans,
så matt dess lyster har blivit!
Heliga ädelstenar
ligger utspridda i gathörnen.
2Hur kan Sions ädlaste söner,
värda sin vikt i guld,
nu betraktas som lerkärl,
som verk av en krukmakares händer?
3Till och med schakalerna ger di
och matar sina ungar,
men dottern mitt folk har blivit lika grym
som strutsarna i öknen.
4Dibarnets tunga klibbar fast
vid gommen av törst,
barnen ber om bröd,
men ingen ger dem något.
5De som förr ätit delikatesser
tynar bort på gatorna.
De som vuxit upp i purpur
ligger nu på sophögar.
6Mitt folks skuld
är större än den som Sodom bestraffades för,
då förödelsen kom över staden på ett ögonblick,
utan att någon rörde sin hand.4:6 Grundtextens innebörd i versens sista del är osäker.
7Hennes furstar var renare än snö,
vitare än mjölk,
deras kroppar var rödare än korall,
deras gestalt4:7 Det hebreiska ordets betydelse är osäker. som safir.
8Nu är deras väsen svartare än sot.
Man känner inte igen dem på gatorna.
Deras hud stramar kring benen,
den har blivit torr som trä.
9De som dödades av svärd fick ett bättre öde
än dessa som dör av svält,
tynar bort och plågas av hunger
i brist på åkerns gröda.
10Godhjärtade mödrar
har med egna händer
kokat sina barn till mat åt sig själva
när mitt folk gick under.
11Herren har gett fullt utlopp åt sin förbittring,
utgjutit sin brinnande vrede.
Han har tänt en eld i Sion
som har förtärt staden till grunden.
12Inga kungar på jorden,
ingen i hela världen,
skulle ha trott att en fiende eller ovän
kunde komma in genom Jerusalems portar.
13För hennes profeters synder,
på grund av hennes prästers skuld
har det skett,
för de utgöt de rättfärdigas blod därinne.
14Blinda irrar de omkring på gatorna,
så fläckade av blod
att ingen vågar
röra vid deras kläder.
15”Bort härifrån! Oren!”
ropar man till dem.
”Bort härifrån! Bort härifrån! Rör dem inte!”
De flyr och irrar omkring, och bland folken säger man:
”Här får de inte stanna.”
16Herren själv har skingrat dem,
han vill inte mer ha med dem att göra.
Man visar ingen respekt för prästerna,
ingen nåd gentemot de äldste.
17Våra ögon har svikit oss,
när vi förgäves har spanat efter hjälp,
sett från våra torn efter ett folk
som ändå inte kunde rädda oss.
18Man följer våra steg,
så att vi inte kan gå ut på våra gator.
Vårt slut är nära. Våra dagar är räknade.
Vårt slut har kommit.
19Våra förföljare är snabbare
än örnar i skyn.
Över bergen har de jagat oss
och lurpassar på oss i öknen.
20Vår livsande, Herrens smorde,
fångades i deras snaror,
han, i vars skugga vi hade tänkt
att vi skulle få leva bland folken.
21Gläd dig bara och jubla, du dotter Edom,
som bor i landet Us.
Också till dig ska bägaren räckas.
Du ska bli drucken och naken.
22Ditt straff är avtjänat, dotter Sion,
din förvisning ska ta slut.
Men din missgärning ska han straffa, dotter Edom,
han ska avslöja dina synder.
Álef
Este capítulo es un poema acróstico, que sigue el orden del alfabeto hebreo. 1¡El oro ha perdido su lustre!
¡Se ha empañado el oro fino!
¡Regadas por las esquinas de las calles
se han quedado las joyas sagradas!
Bet
2A los apuestos habitantes de Sión,
que antaño valían su peso en oro,
hoy se les ve como vasijas de barro,
¡como la obra de un alfarero!
Guímel
3Hasta los chacales ofrecen las ubres
y dan leche a sus cachorros,
pero Jerusalén4:3 Jerusalén. Lit. la hija de mi pueblo; también en vv. 6 y 10. ya no tiene sentimientos;
¡es como los avestruces del desierto!
Dálet
4Tanta es la sed que tienen los niños
que la lengua se les pega al paladar.
Piden pan los pequeñuelos,
pero nadie se lo da.
He
5Quienes antes comían los más ricos manjares
hoy desfallecen de hambre por las calles.
Quienes antes se vestían de fina púrpura
hoy se revuelcan en la inmundicia.
Vav
6Más grande que los pecados de Sodoma
es la iniquidad de Jerusalén;
¡fue derribada en un instante,
y nadie le tendió la mano!
Zayin
7Más radiantes que la nieve eran sus príncipes,
y más blancos que la leche;
más rosado que el coral era su cuerpo;
su apariencia era la del zafiro.
Jet
8Pero ahora están más sucios que el hollín;
en la calle nadie los reconoce.
Su piel, reseca como la leña,
se les pega a los huesos.
Tet
9¡Dichosos los que mueren por la espada,
más que los que mueren de hambre!
Torturados por el hambre desfallecen,
pues no cuentan con los frutos del campo.
Yod
10Con sus manos, mujeres compasivas
cocinaron a sus propios hijos,
y esos niños fueron su alimento
cuando Jerusalén fue destruida.
Caf
11El Señor dio rienda suelta a su enojo;
dejó correr el ardor de su ira.
Le prendió fuego a Sión
y la consumió hasta sus cimientos.
Lámed
12No creían los reyes de la tierra,
ni tampoco los habitantes del mundo,
que los enemigos y adversarios de Jerusalén
cruzarían alguna vez sus puertas.
Mem
13Pero sucedió
por los pecados de sus profetas,
por las iniquidades de sus sacerdotes,
¡por derramar sangre inocente
en las calles de la ciudad!
Nun
14Con las manos manchadas de sangre,
andan por las calles como ciegos.
No hay nadie que se atreva
a tocar siquiera sus vestidos.
Sámej
15«¡Largo de aquí, impuros!», les grita la gente.
«¡Fuera! ¡Fuera! ¡No nos toquéis!»
Entre las naciones paganas dicen de ellos:
«Son unos vagabundos, que andan huyendo.
No pueden quedarse aquí más tiempo».
Pe
16El Señor mismo los ha dispersado;
ya no se preocupa por ellos.
Ya no hay respeto para los sacerdotes
ni compasión para los ancianos.
Ayin
17Para colmo, desfallecen nuestros ojos
esperando en vano que alguien nos ayude.
Desde nuestras torres esperamos
a una nación que no puede salvarnos.
Tsade
18A cada paso nos acechan;
no podemos ya andar por las calles.
Nuestro fin se acerca, nos ha llegado la hora;
¡nuestros días están contados!
Qof
19Nuestros perseguidores resultaron
más veloces que las águilas del cielo;
nos persiguieron por las montañas,
nos acecharon en el desierto.
Resh
20También cayó en sus redes el ungido del Señor,
que era nuestra razón de vivir.
Era él de quien decíamos:
¡Viviremos bajo su sombra entre las naciones!
Shin
21¡Regocíjate y alégrate, capital de Edom,
que vives como reina en la tierra de Uz!
¡Pero ya tendrás que beber de esta copa,
y quedarás embriagada y desnuda!
Tav
22Tu castigo se ha cumplido, bella Sión;
Dios no volverá a desterrarte.
Pero a ti, capital de Edom, te castigará por tu maldad
y pondrá al descubierto tus pecados.