Andra klagosången: Herren bestraffar sitt folk
1Hur har inte Herren i sin vrede
höljt dotter Sion i mörka moln!
Från himlen har han slungat
Israels härlighet ner till jorden.
Han tänkte inte ens på sin fotpall
på sin vredes dag.
2Skoningslöst har Herren skövlat
alla Jakobs boningar,
i sin vrede har han brutit ner
dotter Judas fästningar.
Han har slagit kungariket och dess furstar till marken
och vanärat dem.
3I vredens hetta har han brutit ner
Israels stolta makt,
dragit tillbaka sin beskyddande hand
när fienden kom
och brunnit i Jakob som en eld
vars lågor förtärde allt som fanns.
4Han har spänt sin båge som en fiende
redo att skjuta.
Som en ovän har han dödat allt
som var behagligt att se på.
Över dotter Sions tält
har han öst ut sin vrede som en eld.
5Herren har blivit som en fiende,
han har skövlat Israel
och alla dess palats,
han har förstört dess fästningar.
Dottern Juda har han fyllt
med stor sorg och klagan.
6Han har ödelagt sin egen boning
som ett bräckligt skjul,
ja, sin egen helgedom har han förstört.
Herren har låtit Sion glömma
sina högtider och sabbater.
I sin rasande vrede har han avsatt
både kung och präst.
7Herren har förkastat sitt altare
och övergett sin helgedom.
Palatsmurarna har han
överlämnat åt fiender.
Det har höjts ett rop i Herrens hus
som på en högtidsdag.
8Herren har bestämt sig
för att förstöra dotter Sions murar.
Han har spänt ut mätsnöret
och inte hållit tillbaka sin hand från förstörelsen.
Han har fått vallar och murar att klaga,
och tillsammans har de nu rasat samman.
9Stadens portar har sjunkit ner i jorden,
hennes bommar har han brutit sönder och krossat.
Hennes kung och furstar
lever bland främmande folk.
Lagen har övergivits,
och profeterna får inte längre några syner från Herren.
10Dotter Sions äldste
sitter tysta på marken.
De har kastat stoft på sina huvuden,
de är klädda i säcktyg.
Jerusalems unga kvinnor
har böjt sina huvuden mot jorden.
11Mina ögon är utmattade av gråt,
mitt inre är i uppror.
Min livskraft är uttömd,
för mitt folk går under.
Barn och spädbarn tynar bort
på stadens gator.
12De frågar sina mödrar
var bröd och vin finns,
och de segnar ner
likt sårade på gatorna i staden,
de ger upp andan
i sina mödrars armar.
13Vad ska jag säga om dig?
Vad kan jag jämföra dig med, dotter Jerusalem?
Vad ska jag likna dig vid, du jungfru Sion,
för att trösta dig?
Din skada är ändlös som havet.
Vem kan bota dig?
14Dina profeter har sett syner för dig
som varit falska och meningslösa.
De har inte pekat på din skuld
för att du skulle kunna vända från din fångenskap.
Deras profetior har varit
falska och förledande.
15Alla som går vägen förbi
klappar föraktfullt i händerna åt dig,
visslar och skakar på huvudet
åt dotter Jerusalem:
”Skulle detta vara den stad som kallats
den fulländade skönheten, hela jordens glädje?”
16Alla dina fiender gapar åt dig.
De gnisslar tänder och säger:
”Vi har förstört henne!
Detta är dagen vi har väntat på,
och vi har levt för att se den!”
17Herren har gjort som han har planerat.
Han har fullföljt sitt ord,
det som han i forntiden beslöt.
Han har rivit ner skoningslöst,
låtit dina fiender triumfera över dig
och gett dina ovänner makten.
18Ropa högt till Herren,
klaga, dotter Sion,2:18 Ordagrant: Deras hjärtan ropar till Herren, dotter Sions mur; här följer översättningen ett rättelseförslag ur grundtextens fotnot.
låt dina tårar rinna som en flod,
dag och natt.
Unna dig ingen ro,
låt inte dina ögon vila.
19Gå upp och ropa i natten,
i början av nattväkterna,
utgjut ditt hjärta som vatten
inför Herren!
Lyft dina händer upp mot honom
för dina barns liv,
för de tynar bort av hunger
i varje gathörn.
20”Se, Herre, tänk på
vem du behandlar så här!
Ska kvinnor äta sina barn,
som de fött till livet?
Ska präster och profeter
dödas i Herrens helgedom?
21Unga och gamla ligger på marken,
på gatorna,
mina unga män och kvinnor
har fallit för svärdet.
Du har dödat dem på din vredes dag,
du har slaktat dem skoningslöst.
22Som till en högtidsfest
inbjöd du förskräckelser från alla håll.
På Herrens vredes dag
kunde ingen fly eller överleva.
Dem som jag burit och uppfostrat
har fienden dödat.”
This chapter is an acrostic poem, the verses of which begin with the successive letters of the Hebrew alphabet. 1How the Lord has covered Daughter Zion
with the cloud of his anger2:1 Or How the Lord in his anger / has treated Daughter Zion with contempt!
He has hurled down the splendor of Israel
from heaven to earth;
he has not remembered his footstool
in the day of his anger.
2Without pity the Lord has swallowed up
all the dwellings of Jacob;
in his wrath he has torn down
the strongholds of Daughter Judah.
He has brought her kingdom and its princes
down to the ground in dishonor.
3In fierce anger he has cut off
every horn2:3 Or off / all the strength; or every king2:3 Horn here symbolizes strength. of Israel.
He has withdrawn his right hand
at the approach of the enemy.
He has burned in Jacob like a flaming fire
that consumes everything around it.
4Like an enemy he has strung his bow;
his right hand is ready.
Like a foe he has slain
all who were pleasing to the eye;
he has poured out his wrath like fire
on the tent of Daughter Zion.
5The Lord is like an enemy;
he has swallowed up Israel.
He has swallowed up all her palaces
and destroyed her strongholds.
He has multiplied mourning and lamentation
for Daughter Judah.
6He has laid waste his dwelling like a garden;
he has destroyed his place of meeting.
The Lord has made Zion forget
her appointed festivals and her Sabbaths;
in his fierce anger he has spurned
both king and priest.
7The Lord has rejected his altar
and abandoned his sanctuary.
He has given the walls of her palaces
into the hands of the enemy;
they have raised a shout in the house of the Lord
as on the day of an appointed festival.
8The Lord determined to tear down
the wall around Daughter Zion.
He stretched out a measuring line
and did not withhold his hand from destroying.
He made ramparts and walls lament;
together they wasted away.
9Her gates have sunk into the ground;
their bars he has broken and destroyed.
Her king and her princes are exiled among the nations,
the law is no more,
and her prophets no longer find
visions from the Lord.
10The elders of Daughter Zion
sit on the ground in silence;
they have sprinkled dust on their heads
and put on sackcloth.
The young women of Jerusalem
have bowed their heads to the ground.
11My eyes fail from weeping,
I am in torment within;
my heart is poured out on the ground
because my people are destroyed,
because children and infants faint
in the streets of the city.
12They say to their mothers,
“Where is bread and wine?”
as they faint like the wounded
in the streets of the city,
as their lives ebb away
in their mothers’ arms.
13What can I say for you?
With what can I compare you,
Daughter Jerusalem?
To what can I liken you,
that I may comfort you,
Virgin Daughter Zion?
Your wound is as deep as the sea.
Who can heal you?
14The visions of your prophets
were false and worthless;
they did not expose your sin
to ward off your captivity.
The prophecies they gave you
were false and misleading.
15All who pass your way
clap their hands at you;
they scoff and shake their heads
at Daughter Jerusalem:
“Is this the city that was called
the perfection of beauty,
the joy of the whole earth?”
16All your enemies open their mouths
wide against you;
they scoff and gnash their teeth
and say, “We have swallowed her up.
This is the day we have waited for;
we have lived to see it.”
17The Lord has done what he planned;
he has fulfilled his word,
which he decreed long ago.
He has overthrown you without pity,
he has let the enemy gloat over you,
he has exalted the horn2:17 Horn here symbolizes strength. of your foes.
18The hearts of the people
cry out to the Lord.
You walls of Daughter Zion,
let your tears flow like a river
day and night;
give yourself no relief,
your eyes no rest.
19Arise, cry out in the night,
as the watches of the night begin;
pour out your heart like water
in the presence of the Lord.
Lift up your hands to him
for the lives of your children,
who faint from hunger
at every street corner.
20“Look, Lord, and consider:
Whom have you ever treated like this?
Should women eat their offspring,
the children they have cared for?
Should priest and prophet be killed
in the sanctuary of the Lord?
21“Young and old lie together
in the dust of the streets;
my young men and young women
have fallen by the sword.
You have slain them in the day of your anger;
you have slaughtered them without pity.
22“As you summon to a feast day,
so you summoned against me terrors on every side.
In the day of the Lord’s anger
no one escaped or survived;
those I cared for and reared
my enemy has destroyed.”
