Första klagosången över Jerusalem1:0 1:1 Kap. 1—4 består av sånger där varje vers börjar i turordning med en bokstav ur det hebreiska alfabetets 22 bokstäver, i kap. 3 tredubblat. Femte och sista sången avviker från mönstret och utgör en bön. Städer, i Klagovisorna Jerusalem, presenteras ofta i poetiska texter i femininform.
1Se, så övergiven hon sitter,
den folkrika staden!
Som en änka har hon blivit,
hon som var så stor bland folken.
Ländernas drottning
har blivit en slavinna.
2Hon gråter bittert i natten,
hennes kinder blir våta av tårar.
Bland alla vänner som älskade henne
finns nu ingen som tröstar henne.
Alla har svikit henne
och blivit hennes fiender.
3Juda har förts bort i landsflykt
efter förnedring och hård slavtjänst.
Nu bor hon bland andra folk
och finner ingen ro.
Alla hennes förföljare hann ifatt henne,
och ingen flyktväg fanns.
4Vägarna till Sion sörjer,
för ingen kommer till högtiderna.
Alla hennes stadsportar är övergivna.
Hennes präster suckar,
och hennes unga kvinnor jämrar sig,
själv sörjer hon bittert.
5Hennes ovänner har tagit makten,
hennes fiender är trygga.
Herren har straffat henne
för hennes många synder,
hennes barn har drivits bort i fångenskap,
bortförda av fienden.
6Sion har förlorat all sin prakt.
Hennes furstar är som hjortar
som inte funnit bete,
kraftlösa tvingades de fly
undan sina förföljare.
7I sin misär och hemlöshet
minns Jerusalem alla de skatter
som hon ägde
i gångna tider.
När hennes folk föll i fiendens hand
kom ingen till hennes hjälp.
Motståndarna såg på henne
och skrattade åt hennes undergång.
8Jerusalem har begått svåra synder
och därför orenat sig.
Alla de som ärat henne
föraktar henne nu
när de ser henne naken.
Hon suckar och vänder sig bort.
9Orenhet fläckar hennes kläder.
Ett sådant slut hade hon aldrig tänkt sig.
Hon har sjunkit ofattbart djupt,
och ingen finns som tröstar henne.
”Herre, se mitt elände,
fienden triumferar!”
10Motståndaren har räckt ut sin hand
efter alla hennes skatter.
Hon har sett främmande folk
träda in i hennes helgedom,
de som du hade förbjudit
att komma in i din församling.
11Hela hennes folk suckar
och letar efter bröd.
De byter sina skatter mot mat
för att hålla sig vid liv.
”Se, Herre,
se hur föraktad jag är!”
12”Betyder detta ingenting för er,1:12 Grundtextens innebörd är osäker.
alla ni som passerar här längs vägen?
Se, och tänk efter, om ni någonsin sett en plåga
som är lik den som kommit över mig,
den som Herren har låtit drabba mig
på sin brinnande vredes dag.
13Han har sänt en eld från höjden,
skickat ner den ända in i mitt innersta.
Han har brett ut ett nät för mina fötter,
vänt sig bort från mig
och lämnat mig övergiven,
sjuk och svag dagen lång.
14Till ett ok har mina synder vävts samman,
hans hand knöt ihop dem
och lade dem över min nacke.
Han har tagit all min kraft ifrån mig
och överlämnat mig åt dem
som jag inte kan stå emot.
15Herren har förkastat
alla kämpar som förr fanns hos mig.
Han har kallat samman en armé mot mig
för att krossa mina unga män.
Som i en vinpress har Herren trampat
jungfrun, dottern Juda.
16Därför gråter jag,
tårarna strömmar från mina ögon.
Långt borta från mig är den som kunde trösta
och ge mig ny livslust.
Mina barn är utblottade,
för min fiende har tagit över.”
17Sion sträcker ut sina händer,
men ingen tröstar henne.
Herren har uppbådat
alla Jakobs grannfolk som hans fiender.
Jerusalem har blivit
som något orent bland dem.
18”Herren är rättfärdig,
för jag var upprorisk mot hans bud.
Lyssna nu, alla folk,
och se min plåga!
Mina unga kvinnor och män
har förts bort i fångenskap.
19Jag kallade på mina älskare,
men de svek mig.
Mina präster och äldste
gick under i staden
medan de letade efter något att äta
för att hålla sig vid liv.
20Herre, se, jag är i nöd!
Mitt inre är i uppror,
mitt hjärta vänder sig inom mig,
så upprorisk som jag varit.
Ute har svärdet gjort mig barnlös,
och inomhus finns bara död.
21Man hör hur jag suckar,
men ingen finns som tröstar mig.
Alla mina fiender har hört om min olycka
och gläds över att du har gjort så här.
Den dag som du förkunnat har du låtit komma,
men för dem ska det gå som för mig.
22Låt all deras ondska komma inför dig,
och gör med dem
så som du har gjort med mig
för alla mina synders skull.
Mina suckar är många
och mitt hjärta är tungt.”
This chapter is an acrostic poem, the verses of which begin with the successive letters of the Hebrew alphabet. 1How deserted lies the city,
once so full of people!
How like a widow is she,
who once was great among the nations!
She who was queen among the provinces
has now become a slave.
2Bitterly she weeps at night,
tears are on her cheeks.
Among all her lovers
there is no one to comfort her.
All her friends have betrayed her;
they have become her enemies.
3After affliction and harsh labor,
Judah has gone into exile.
She dwells among the nations;
she finds no resting place.
All who pursue her have overtaken her
in the midst of her distress.
4The roads to Zion mourn,
for no one comes to her appointed festivals.
All her gateways are desolate,
her priests groan,
her young women grieve,
and she is in bitter anguish.
5Her foes have become her masters;
her enemies are at ease.
The Lord has brought her grief
because of her many sins.
Her children have gone into exile,
captive before the foe.
6All the splendor has departed
from Daughter Zion.
Her princes are like deer
that find no pasture;
in weakness they have fled
before the pursuer.
7In the days of her affliction and wandering
Jerusalem remembers all the treasures
that were hers in days of old.
When her people fell into enemy hands,
there was no one to help her.
Her enemies looked at her
and laughed at her destruction.
8Jerusalem has sinned greatly
and so has become unclean.
All who honored her despise her,
for they have all seen her naked;
she herself groans
and turns away.
9Her filthiness clung to her skirts;
she did not consider her future.
Her fall was astounding;
there was none to comfort her.
“Look, Lord, on my affliction,
for the enemy has triumphed.”
10The enemy laid hands
on all her treasures;
she saw pagan nations
enter her sanctuary—
those you had forbidden
to enter your assembly.
11All her people groan
as they search for bread;
they barter their treasures for food
to keep themselves alive.
“Look, Lord, and consider,
for I am despised.”
12“Is it nothing to you, all you who pass by?
Look around and see.
Is any suffering like my suffering
that was inflicted on me,
that the Lord brought on me
in the day of his fierce anger?
13“From on high he sent fire,
sent it down into my bones.
He spread a net for my feet
and turned me back.
He made me desolate,
faint all the day long.
14“My sins have been bound into a yoke1:14 Most Hebrew manuscripts; many Hebrew manuscripts and Septuagint He kept watch over my sins;
by his hands they were woven together.
They have been hung on my neck,
and the Lord has sapped my strength.
He has given me into the hands
of those I cannot withstand.
15“The Lord has rejected
all the warriors in my midst;
he has summoned an army against me
to1:15 Or has set a time for me / when he will crush my young men.
In his winepress the Lord has trampled
Virgin Daughter Judah.
16“This is why I weep
and my eyes overflow with tears.
No one is near to comfort me,
no one to restore my spirit.
My children are destitute
because the enemy has prevailed.”
17Zion stretches out her hands,
but there is no one to comfort her.
The Lord has decreed for Jacob
that his neighbors become his foes;
Jerusalem has become
an unclean thing among them.
18“The Lord is righteous,
yet I rebelled against his command.
Listen, all you peoples;
look on my suffering.
My young men and young women
have gone into exile.
19“I called to my allies
but they betrayed me.
My priests and my elders
perished in the city
while they searched for food
to keep themselves alive.
20“See, Lord, how distressed I am!
I am in torment within,
and in my heart I am disturbed,
for I have been most rebellious.
Outside, the sword bereaves;
inside, there is only death.
21“People have heard my groaning,
but there is no one to comfort me.
All my enemies have heard of my distress;
they rejoice at what you have done.
May you bring the day you have announced
so they may become like me.
22“Let all their wickedness come before you;
deal with them
as you have dealt with me
because of all my sins.
My groans are many
and my heart is faint.”