Samtal med tre vänner
(3:1—27:23)
Job förbannar att han blivit född
1Till sist öppnade Job munnen och förbannade den dag då han föddes.
2Han sa:
3Må den dag då jag föddes bli utplånad,
och den natt då det sades: ”Ett gossebarn är fött!”
4Må den dagen vändas i mörker!
Må Gud i höjden inte bry sig om den,
och låt inget ljus lysa över den.
5Låt mörkret och den djupa skuggan göra anspråk på den
och svarta moln skugga den!
6Må den natten fångas av dunklet,
strykas bland årets dagar
och aldrig mer träda in i någon månad.
7Må den natten vara ofruktsam,
och låt inget glädjerop höras i den.
8Må den dagen förbannas av dagens besvärjare,
av dem som kan mana fram Leviatan.
9Må dess morgonstjärnor förmörkas,
låt den vänta på ljuset
och aldrig få se gryningens första strålar,
10för att den inte tillslöt dörrarna till min mors livmoder,
för att den inte lät ofärd3:10 Det hebreiska ordet förekommer ett flertal gånger i Jobs bok och kan översättas på flera sätt, t.ex. plåga, ofärd, möda, elände. Ordet betecknar stora svårigheter och mycket lidande. döljas för min syn.
11Varför fick jag inte dö när jag föddes,
förgås när jag kom ut ur min mors liv?
12Varför fanns det en famn beredd att ta emot mig
och bröst för att amma mig?
13Då skulle jag ha legat tyst nu,
sovit och varit stilla,
14tillsammans med kungar och världens rådsherrar,
som byggde åt sig hus som nu ligger i ruiner,
15med furstar som ägde guld,
och fyllde sina hus med silver.
16Varför grävdes jag inte ner som ett dödfött foster,
som barn som aldrig såg ljuset?
17Där rasar de onda inte mer,
och där får de uttröttade vila.
18Där har fångarna funnit ro,
de hör inte längre slavdrivarens rop.
19Små och stora är lika där,
och slaven blir fri från sin herre.
20Varför ska ljus ges åt dem som är olyckliga
och liv åt dem som är bittra i sitt innersta,
21åt dem som längtar efter den död som aldrig kommer,
eller åt dem som söker efter den som efter en gömd skatt,
22som gläds och jublar och fröjdar sig
när de når graven?
23Varför ges liv åt någon,
vars väg är dold,
instängd av Gud?
24Jag kan inte äta för allt mitt suckande,
min klagan strömmar fram som vatten.
25Det som jag varit rädd för, har hänt mig.
26Jag har ingen frid, ingen stillhet och ingen vila,
bara bekymmer.
Auseinandersetzung zwischen Hiob und seinen Freunden
(Kapitel 3–28)
Warum muss ich noch leben?
1Dann erst begann Hiob zu sprechen. Er verfluchte den Tag seiner Geburt 2und sagte:
3»Ausgelöscht sei der Tag,
an dem ich geboren wurde,
und auch die Nacht,
in der man sagte: ›Es ist ein Junge!‹.
4Jener Tag versinke in tiefer Finsternis –
kein Licht soll ihn erhellen!
Selbst Gott da oben vergesse ihn!
5Ja, der Tod soll ihn holen – diesen Tag!
Ich wünschte, dass sich dunkle Wolken auf ihn legten
und die Finsternis sein Licht erstickte!
6Für immer soll sie dunkel bleiben –
die Nacht meiner Geburt!
Ausgelöscht sei sie aus dem Jahreskreis,
nie wieder erscheine sie auf dem Kalender!
7Stumm und öde soll sie sein,
eine Nacht, in der sich keiner mehr freut!
8Verfluchen sollen sie die Zauberer,
die Tag und Nacht verwünschen können
und die den Leviatan3,8 Bildhafte Redeweise für gottfeindliche Schicksalsmächte., dieses Ungeheuer, wecken!
9Jene Nacht soll finster bleiben,
ohne alle Sternenpracht!
Vergeblich warte sie aufs Sonnenlicht,
die Strahlen des Morgenrots sehe sie nicht!
10Denn sie ließ zu, dass meine Mutter mich empfing,
die Mühen des Lebens hat sie mir nicht erspart.
11Warum bin ich nicht bei der Geburt gestorben,
als ich aus dem Leib meiner Mutter kam?
12Wozu hat sie mich auf den Knien gewiegt
und an ihrer Brust gestillt?
13Wenn ich tot wäre,
dann läge ich jetzt ungestört,
hätte Ruhe und würde schlafen,
14so wie die Könige und ihre Berater,
die sich hier prachtvolle Paläste bauten – längst zu Ruinen zerfallen –,
15und wie die Herrscher,
die Gold und Silber besaßen
und ihre Häuser damit füllten.
16Warum wurde ich nicht wie eine Fehlgeburt verscharrt,
wie Totgeborene, die nie das Tageslicht sahen?
17Bei den Toten können die Gottlosen nichts mehr anrichten,
und ihre Opfer haben endlich Ruhe.
18Auch die Gefangenen lässt man dort in Frieden;
sie hören nicht mehr das Geschrei des Aufsehers.
19Ob groß oder klein: Dort sind alle gleich,
und der Sklave ist seinen Herrn los.
20Warum nur lässt Gott die Menschen leben?
Sie mühen sich ab, sind verbittert und ohne Hoffnung.
21Sie sehnen sich den Tod herbei –
aber er kommt nicht!
Sie suchen ihn mehr als verborgene Schätze,
22und erst wenn sie endlich im Grab ruhen,
empfinden sie die größte Freude!
23Warum muss ich noch leben?
Gott hat mich eingepfercht;
ich sehe nur noch Dunkelheit!
24Schmerzensschreie sind mein tägliches Brot,
und das Stöhnen bricht aus mir heraus.
25Meine schlimmsten Befürchtungen sind eingetroffen,
und wovor mir immer graute – das ist jetzt da!
26Ohne Ruhe und Frieden lebe ich dahin,
getrieben von endloser Qual!«
