Job 2 – NUB & HOF

Swedish Contemporary Bible

Job 2:1-13

Jobs hälsa angrips

1En dag kom Guds söner på nytt fram inför Herren, och Anklagaren var med dem.

2”Varifrån kommer du?” frågade Herren honom. ”Från en färd runt jorden”, svarade Anklagaren.

3”Har du lagt märke till min tjänare Job?” frågade Herren Anklagaren. ”Det finns ingen annan som han på hela jorden, en god och rättsinnig man som fruktar Gud och inte vill ha något med det onda att göra. Han har bevarat sin integritet, trots att du övertalade mig att utan orsak låta olycka drabba honom.”

4Anklagaren svarade: ”Försök röra vid hans skinn! En människa ger allt han äger för att rädda sitt liv. 5Men räck ut din hand och rör vid hans kött och ben, så kommer han att förbanna dig rakt i ansiktet!”

6”Gör vad du vill med honom”, svarade Herren. ”Men du måste skona hans liv.”

7Anklagaren lämnade då Herren, och Job drabbades av fruktansvärda bölder över hela kroppen, från huvud till fot. 8Då tog Job en lerskärva och skrapade sig med den, medan han satt i aska.

9Hans hustru sa: ”Håller du fortfarande fast vid din integritet? Förbanna Gud och dö!”

10Men han svarade henne: ”Du talar som en dåre. Skulle vi bara ta emot det som är gott från Guds hand och aldrig det onda?” Under allt detta sa Job aldrig något syndigt.

Job får besök av några vänner

11När tre av Jobs vänner fick höra om alla tragedier som drabbat honom, tog de kontakt med varandra och reste till honom för att visa medkänsla och trösta honom. De tre var Elifas från Teman, Bildad från Shuach och Sofar från Naama.

12De såg honom på avstånd men kände knappt igen honom. Under högljudd gråt rev de då sönder sina mantlar och strödde jord på sina huvuden. 13Sedan satt de på marken hos honom i sju dagar och sju nätter. Ingen av dem ville säga ett ord till honom, för de insåg att hans lidande var fruktansvärt svårt.

Hoffnung für Alle

Hiob 2:1-13

Hiobs Krankheit

1Wieder einmal versammelten sich die Gottessöhne und traten vor den Herrn, unter ihnen auch der Satan. 2»Woher kommst du?«, fragte ihn der Herr. »Ich habe wieder die Erde durchstreift«, gab der Satan zur Antwort. 3»Dann ist dir sicher auch mein Diener Hiob aufgefallen«, sagte der Herr. »Ich kenne keinen Zweiten auf der Erde, der so rechtschaffen und aufrichtig ist wie er, der mich achtet und sich nichts zuschulden kommen lässt. Immer noch vertraut er mir, obwohl du mich dazu verleitet hast, ihn ohne Grund ins Unglück zu stürzen.«

4Der Satan erwiderte bloß: »Kein Wunder! Er selbst ist doch noch mit heiler Haut davongekommen. Ein Mensch gibt alles her, was er besitzt, wenn er damit sein eigenes Leben retten kann. 5Greif nur seinen Körper und seine Gesundheit an, ganz sicher wird er dich dann vor allen Leuten verfluchen!«

6Der Herr entgegnete: »Ich erlaube es dir! Greif seine Gesundheit an, doch lass ihn am Leben!« 7Da ging der Satan weg vom Herrn und schlug zu: Eitrige Geschwüre brachen an Hiobs Körper aus, von Kopf bis Fuß. 8Voll Trauer setzte Hiob sich in einen Aschehaufen, suchte eine Tonscherbe heraus und begann sich damit zu kratzen.

9»Na, immer noch fromm?«,2,9 Wörtlich: Hältst du immer noch an deiner Vollkommenheit fest? wollte seine Frau wissen. »Verfluch doch deinen Gott und stirb!« 10Aber Hiob sagte nur: »Was du sagst, ist gottlos und dumm! Das Gute haben wir von Gott angenommen, sollten wir dann nicht auch das Unheil annehmen?« Selbst jetzt kam kein böses Wort gegen Gott über Hiobs Lippen.

Die drei Freunde von Hiob

11Hiob hatte drei Freunde: Elifas aus Teman, Bildad aus Schuach und Zofar aus Naama. Als sie von dem Unglück hörten, das über ihn hereingebrochen war, vereinbarten sie, Hiob zu besuchen. Sie wollten ihm ihr Mitgefühl zeigen und ihn trösten. 12Schon von weitem sahen sie ihn, aber sie erkannten ihn kaum wieder. Da brachen sie in Tränen aus, sie zerrissen ihre Kleider, schleuderten Staub in die Luft und streuten ihn sich auf den Kopf. 13Dann setzten sie sich zu Hiob auf den Boden. Sieben Tage und sieben Nächte saßen sie da, ohne ein Wort zu sagen, denn sie spürten, wie tief Hiobs Schmerz war.