Salmo 106
106:1,47-48 – 1Cr 16:34-36
1¡Aleluya! ¡Alabado sea el Señor!
Dad gracias al Señor, porque él es bueno;
su gran amor perdura para siempre.
2¿Quién puede proclamar las proezas del Señor,
o expresar toda su alabanza?
3Dichosos los que practican la justicia
y hacen siempre lo que es justo.
4Recuérdame, Señor, cuando te compadezcas de tu pueblo;
ven en mi ayuda el día de tu salvación.
5Hazme disfrutar del bienestar de tus escogidos,
participar de la alegría de tu pueblo
y expresar mis alabanzas con tu heredad.
6Hemos pecado, lo mismo que nuestros padres;
hemos hecho lo malo y actuado con iniquidad.
7Cuando nuestros padres estaban en Egipto,
no tomaron en cuenta tus maravillas;
no tuvieron presente tu bondad infinita
y se rebelaron junto al mar, el Mar Rojo.106:7 Mar Rojo. Lit. mar de las Cañas (heb. Yam Suf); también en vv. 9 y 22.
8Pero Dios los salvó, haciendo honor a su nombre,
para mostrar su gran poder.
9Reprendió al Mar Rojo, y este quedó seco;
los condujo por las profundidades del mar
como si cruzaran el desierto.
10Los salvó del poder de sus enemigos,
del poder de quienes los odiaban.
11Las aguas envolvieron a sus adversarios,
y ninguno de estos quedó con vida.
12Entonces ellos creyeron en sus promesas
y le entonaron alabanzas.
13Pero muy pronto olvidaron sus acciones
y no esperaron a conocer sus planes.
14En el desierto cedieron a sus propios deseos;
en los páramos pusieron a prueba a Dios.
15Y él les dio lo que pidieron,
pero les envió una enfermedad devastadora.
16En el campamento tuvieron envidia de Moisés
y de Aarón, el que estaba consagrado al Señor.
17Se abrió la tierra y se tragó a Datán;
sepultó a los seguidores de Abirán.
18Un fuego devoró a esa pandilla;
las llamas consumieron a los impíos.
19En Horeb hicieron un becerro;
se postraron ante un ídolo de fundición.
20Cambiaron al que era su motivo de orgullo106:20 Cambiaron … de orgullo. Lit. Cambiaron la gloria de ellos.
por la imagen de un toro que come hierba.
21Se olvidaron del Dios que los salvó
y que había hecho grandes cosas en Egipto:
22milagros en la tierra de Cam
y portentos junto al Mar Rojo.
23Dios amenazó con destruirlos,
pero no lo hizo por Moisés, su escogido,
que se puso ante él en la brecha
e impidió que su ira los destruyera.
24Menospreciaron esa bella tierra;
no creyeron en la promesa de Dios.
25Refunfuñaron en sus tiendas de campaña
y no obedecieron al Señor.
26Por tanto, él levantó su mano contra ellos
para hacerlos caer en el desierto,
27para hacer caer a sus descendientes entre las naciones
y dispersarlos por todos los países.
28Se sometieron al yugo de Baal Peor
y comieron de las ofrendas a ídolos sin vida.106:28 ofrendas a ídolos sin vida. Lit. ofrendas a los muertos.
29Provocaron al Señor con sus malvadas acciones,
y les sobrevino una plaga.
30Pero Finés se levantó e hizo justicia,
y la plaga se detuvo.
31Esto se le reconoció como un acto de justicia
para siempre, por todas las generaciones.
32Junto a las aguas de Meribá hicieron enojar al Señor,
y a Moisés le fue mal por culpa de ellos,
33pues lo sacaron de quicio
y él habló sin pensar lo que decía.
34No destruyeron a los pueblos
que el Señor les había señalado,
35sino que se mezclaron con los paganos
y adoptaron sus costumbres.
36Rindieron culto a sus ídolos,
y se les volvieron una trampa.
37Ofrecieron a sus hijos y a sus hijas
como sacrificio a esos demonios.
38Derramaron sangre inocente,
la sangre de sus hijos y sus hijas.
Al ofrecerlos en sacrificio a los ídolos de Canaán,
su sangre derramada profanó la tierra.
39Tales hechos los contaminaron;
tales acciones los corrompieron.
40La ira del Señor se encendió contra su pueblo;
su heredad le resultó aborrecible.
41Por eso los entregó a los paganos,
y fueron dominados por quienes los odiaban.
42Sus enemigos los oprimieron,
los sometieron a su poder.
43Muchas veces Dios los libró;
pero ellos, empeñados en su rebeldía,
se hundieron en la maldad.
44Al verlos Dios angustiados,
y al escuchar su clamor,
45se acordó del pacto que había hecho con ellos
y, por su gran amor, tuvo compasión de ellos.
46Hizo que todos sus opresores
también se apiadaran de ellos.
47Sálvanos, Señor, Dios nuestro;
vuelve a reunirnos de entre las naciones,
para que demos gracias a tu santo nombre
y orgullosos te alabemos.
48¡Bendito sea el Señor, el Dios de Israel,
eternamente y para siempre!
¡Que todo el pueblo diga: «Amén»!
¡Aleluya! ¡Alabado sea el Señor!
Psalm 106
Herrens nåd, Israels otro
1Halleluja!
Prisa Herren, för han är god.
Hans nåd varar i evighet.
2Vem kan räkna upp Herrens väldiga gärningar,
förkunna allt hans lov?
3Lyckliga är de som bevarar det som är rätt
och alltid gör det rättfärdiga.
4Tänk på mig, Herre,
när du visar välvilja mot ditt folk!
Kom till min hjälp med din räddning!
5Låt mig få se det goda hos dina utvalda
och dela ditt folks glädje,
prisa dig tillsammans med dem
som är din egendom.
6Vi har syndat liksom våra fäder,
vi har handlat fel och gjort det onda.
7Våra fäder i Egypten förstod inte Herrens under.
De glömde hans nådegärningar
och gjorde uppror vid Sävhavet.
8Ändå räddade han dem för sitt namns skull
för att göra sin makt känd.
9Han riktade sin befallning mot Sävhavet, och det blev torrt.
Han ledde dem genom djupen som genom en öken.
10Han räddade dem från dem som hatade dem
och befriade dem från deras fiender.
11Vattnet täckte deras fiender.
Inte en enda en av dem undkom.
12Då trodde de hans ord
och lovade honom med sin sång.
13Men snart glömde de allt han gjort.
De väntade inte på hans råd.
14De greps av begär i öknen
och utmanade Gud i ödemarken.
15Då gav han dem vad de begärde,
men han sände också förödande sjukdomar över dem.106:15 Översättningen förödande sjukdomar är osäker. Utifrån Septuaginta m.fl. (som översätter uttrycket tillfredsställelse/mättnad) kan versens senare del tolkas så här: …och sände dem föda som mättade dem. Utifrån den faktiska historiska händelsen i 4 Mos 11 är båda tolkningarna riktiga.
16De blev avundsjuka på Mose och Aron,
som var helgade åt Herren.
17Jorden öppnade sig och svalde Datan,
begravde Avirams hop.
18Eld flammade upp bland deras anhängare,
lågorna uppslukade de onda.
19De gjorde en kalv vid Horeb
och tillbad en gjuten avgud.
20De bytte ut sin härlighet
mot en avbild av en tjur som äter gräs.
21De glömde Gud, sin räddare,
som gjort så stora ting i Egypten,
22mirakel i Hams land
och märkliga gärningar vid Sävhavet.
23Därför bestämde han sig för att förgöra dem.
Men Mose, hans utvalde, ställde sig framför honom
för att hålla tillbaka hans vrede,
så att han inte skulle förinta dem.
24Sedan föraktade de det underbara landet,
och de trodde inte på hans ord.
25De gnällde i sina tält,
och de ville inte lyssna till Herren.
26Därför lyfte han sin hand och svor
att han skulle döda dem i öknen,
27och att deras barn skulle skingras bland främmande folk
och spridas ut till andra länder.
28De förenade sig med Baal-Pegor,
och de åt offer som offrats till livlösa avgudar.106:28 Mer ordagrant: …till döda, men sammanhanget och den historiska bakgrunden talar för att det var frågan om avgudar och inte döda/livlösa generellt.
29Genom sina gärningar retade de Herren till vrede,
så att en plåga bröt ut bland dem.
30Men Pinechas grep in och kom emellan,
så att plågan upphörde.
31För detta räknades han som rättfärdig
från generation till generation, för evigt.
32Vid Merivas vatten förargade de Herren igen
och ställde till bekymmer för Mose.
33De var upproriska mot hans ande, så
att han106:33 Eller: De gjorde hans ande så bitter att han. talade utan att tänka efter.
34De förgjorde inte heller folken,
som Herren hade sagt till dem,
35utan beblandade sig med främmande folk
och tog efter deras seder och bruk.
36De tillbad deras avgudar,
och detta blev en fälla för dem.
37De offrade sina söner och döttrar
till demoner.
38De utgöt oskyldigt blod, sina söners och döttrars,
som de offrade åt Kanaans avgudar,
och landet blev vanhelgat genom dessas blod.
39De vanhelgade sig själva genom sina handlingar
och agerade i otrohet.
40Herrens vrede upptändes mot hans folk,
och han avskydde sin arvedel.
41Han överlämnade dem åt främmande folk,
och de som hatade dem fick härska över dem.
42Deras fiender förtryckte dem,
och de fick underkasta sig deras makt.
43Gång på gång befriade han dem,
men de fortsatte att göra uppror,
och de sjönk allt djupare i sin synd.
44Ändå såg han till dem i deras nöd
när han hörde deras rop.
45Han kom ihåg sitt förbund med dem
och var mild i sin stora nåd.
46Han lät dem finna förbarmande
hos dem som höll dem fångna.
47Rädda oss, Herre, vår Gud!
Samla oss från dessa folk,
så att vi får prisa ditt heliga namn
och tacka och lova dig.
48Lovad vare Herren, Israels Gud, från evighet till evighet!
Och allt folket ska säga: ”Amen!”
Halleluja!
