1Til den tid vil Herren gribe sit skarpe sværd og straffe Livjatan, den lynhurtige slange, der vrider og snor sig, ja, han vil tilintetgøre dragen i havet. 2Da skal I tænke på Israel som en dejlig vinmark. 3Jeg, Herren, passer på den, vander den hver eneste dag, vogter den dag og nat, så ingen kan skade den. 4Min vrede mod Israel er ovre. Bliver den angrebet af tjørn og tidsler, går jeg i krig mod dem og brænder dem op. 5Jeg skåner kun dem, som overgiver sig og slutter fred med mig. 6Engang vil Israel slå rod og blomstre og fylde verden med frugt.
7Har Herren straffet Israel på samme måde, som han straffede deres fjender? 8Nej, fjenderne tilintetgjorde han, men Israel sendte han i eksil langt borte. De blev fejet bort fra deres land ved hans vældige åndepust, som var det en ørkenstorm. 9Israels straf vil være afsonet og deres synd slettet ud, når de har knust afgudsaltrenes sten og nedbrudt Asherapælene og røgelsesaltrene. 10Den befæstede by ligger forladt, dens huse er tomme, den ligner en ødemark. Kalve går og græsser dér. De lægger sig og tygger drøv på træernes blade. 11Folket blev som de tørre grene, kvinderne brækker af træerne for at bruge dem til brændsel. Det var et folk uden forståelse. Derfor viste deres skaber dem ingen barmhjertighed.
12Men engang i fremtiden vil Herren samle dem sammen igen lige fra Eufratfloden og til Egyptens bæk og bringe dem tilbage.27,12 Oversat ud fra LXX. Den hebraiske tekst er uklar. 13Til den tid vil signalet lyde fra det store vædderhorn, og da vil Herren kalde sit folk tilbage fra eksilet i Assyrien og Egypten. De skal vende hjem til Jerusalem og tilbede ham på hans hellige bjerg.
Israels befrielse
1På den dagen ska Herren
med sitt fruktade, stora, starka svärd
straffa Leviatan, den snabba ormen,
Leviatan, den ringlande ormen,
och döda odjuret i havet.
Herrens vingård, Israel
2Sjung på den dagen
om den underbara vingården:
3”Jag, Herren, sköter om den.
Jag vattnar den ständigt
och vakar över den dag och natt,
för att ingen ska skada den.
4Jag hyser ingen vrede.
Men om den ger mig törnen och tistlar,
så ger jag mig i strid mot den
och bränner upp alltsammans,
5om man nu inte söker beskydd hos mig
för att sluta fred med mig.
Ja, måtte man sluta fred med mig.”
6I kommande tider ska Jakob slå rot,
Israel ska knoppas och blomma,
för att fylla hela världen med frukt.
7Har han slagit dem
som han slog dem som slog hans folk?
Eller dräpt dem
som dess dråpare blev dräpta?
8Nej, du stred mot folket
genom att föra bort det i fångenskap,
de drevs bort med hans stormvind,
som när den heta östanvinden blåser.
9Så blir också Jakobs skuld försonad,
och detta är priset för borttagandet av hans synd:
Han låter altarnas stenar
krossas som kalkstenar,
och asherapålarna och rökelsealtarna
ska aldrig resas igen.
10Den befästa staden ligger öde,
en övergiven boplats,
ödslig som en öken.
Där betar och lägger sig kalvarna
och äter upp kvistarna.27:10 Grundtextens innebörd i versens sista del är osäker.
11När grenarna har torkat bryts de av,
och kvinnor kommer
och gör upp eld med dem.
Sådant är detta folk, oförståndigt.
Därför visar deras Skapare ingen barmhärtighet mot dem,
han som format dem visar ingen nåd.
12Men den dagen ska Herren tröska, från Eufrat och till Egyptens gränsflod, och plocka er samman en efter en, ni israeliter. 13På den dagen ska ett mäktigt horn ljuda, och de som försvunnit i Assyrien ska komma, liksom de som skingrats i Egypten, och tillbe Herren på det heliga berget i Jerusalem.
