Davids sejrssang
Salme 18
1Da Herren havde reddet David fra Saul og hans øvrige fjender, sang David følgende lovsang til Herren:
2Herren er min Klippeborg
og min Beskytter.
3Han er mit Skjul,
hos ham søger jeg tilflugt.
Han er mit Skjold,
min Frelse og min Fæstning.
Jeg søger ly hos min Frelser,
som redder mig af mine fjenders vold.
4Jeg kalder på Herren, den Højlovede,
og frelses fra mine fjender.
5Dødens brænding omsluttede mig,
undergangens bølger væltede ind over mig,
6dødsriget strammede sit greb om mig,
jeg sad fast i dødens fælde.
7I min fortvivlelse råbte jeg til Herren,
jeg bad til min Gud om hjælp.
Han hørte mig fra sin helligdom,
mit skrig nåede hans ører.
8Da rystede jorden og skælvede,
verdens grundvolde bævede,
for Herrens vrede var blusset op.
9Røg væltede ud af hans næsebor,
fortærende ild skød ud af hans mund,
glødende kul sprang frem fra ham.
10Han skubbede himlens forhæng til side
og trådte ud på de mørke stormskyer.
11Han steg op på en kerub og fløj,
svævede på vindens vinger.
12Han svøbte sig i sorte skyer,
der var tykke af tætte vanddampe.
13Lynene glimtede foran ham,
og haglene faldt fra skyerne.
14Herren tordnede fra himlen,
den højeste Gud lod sin røst høre.
15Han skød sine pile,
sendte fjenderne på flugt.
Han sendte sine lyn af sted,
så fjenderne spredtes for alle vinde.
16Herren fnyste i sin harme,
så Jordens vande blev pisket op,
og havets bund kom til syne.
17Fra det høje rakte han hånden ud,
trak mig op af det dybe vand.
18Han frelste mig fra mine fjender,
de hadede mig og var mig for stærke.
19Da jeg var svag, overfaldt de mig,
men Herren holdt mig fast
20og førte mig i sikkerhed.
Han frelste mig, fordi han elsker mig.
21Herren belønnede mig for mit retsind,
tog hensyn til min uskyld,
22for jeg har holdt mig til hans veje.
Jeg har ikke i ondskab vendt mig fra min Gud.
23Altid har jeg hans bud i tanke,
aldrig har jeg vendt ryggen til hans love.
24Jeg har adlydt ham til punkt og prikke
og holdt mig borte fra synden.
25Herren har belønnet min retfærd,
han kender min pletfri levevis.
26Herre, du er trofast mod dem, der er trofaste mod dig,
retskaffen overfor de retskafne.
27Du handler uskyldsrent med de uskyldige,
men er snu mod de snedige.
28Du ophøjer de ydmyge,
men ydmyger de hovmodige.
29Herre, du er mit lys og mit håb,
du tænder dit lys i mørket.
30Ved din hjælp kan jeg springe over mure
og forcere enhver forhindring.
31Guds veje er fuldkomne,
hans løfter er sande.
Han er et skjold for dem,
der søger ly hos ham.
32Hvor findes der en gud som Herren?
Hvor findes en klippe som ham?
33Han giver mig styrke,
han jævner vejen foran mig.
34Han gør mine skridt sikre som hjortens,
han giver mig fodfæste på bjergene.
35Han træner mine arme til kamp,
så jeg kan spænde kobberbuen.
36Herre, du giver mig din frelse som et skjold,
din hjælp giver mig styrke.
37Du udjævner stien foran mig,
så jeg ikke snubler og falder.
38Jeg forfulgte mine fjender og gjorde det af med dem,
jeg holdt ikke inde, før de alle var besejret.
39Jeg huggede dem ned, så de ikke kunne rejse sig,
de ligger faldne ved mine fødder.
40Du gav mig styrke til kampen,
du tvang mine modstandere i knæ,
41du slog mine fjender på flugt,
jeg gjorde det af med dem, som hadede mig.
42De søgte efter hjælp,
men ingen kom til undsætning.
De råbte til dig, Herre,
men du ville ikke høre.
43Jeg knuste dem til støv,
jeg trådte dem ned som snavs på gaden.
44Du hjalp mig i kampen mod fjendtlige hære,
gav mig sejr over fremmede folkeslag,
som nu er blevet mig underlagt.
45De kom krybende hen til mig,
straks de hørte min røst, adlød de.
46De tabte fuldstændigt modet,
kom skælvende frem fra deres skjul.
47Herren lever!
Lovet være min redningsmand.
Ære være min Gud, som frelste mig,
48den Gud, som besejrede mine fjender,
som gjorde mig til hersker over fremmede folkeslag.
49Herre, du befriede mig fra mine fjender.
Du førte mig i sikkerhed
og frelste mig fra voldens mænd.
50Derfor vil jeg lovprise dig blandt folkeslagene, Herre.
Jeg vil synge om din storhed.
51Du giver din konge en mægtig sejr,
du viser nåde mod din salvede konge,
mod mig og mine efterkommere til evig tid.
Davids sång efter räddningen
(Ps 18:1-51)
1Denna sång22:1 Sången som följer är nästan identisk med Psalm 18 med endast mindre undantag. sjöng David till Herren när Herren hade räddat honom från alla hans fiender och från Sauls våld:
2”Herren är min klippa,
han är min borg, min räddare.
3Han är min Gud, min tillflykts klippa.
Han är min sköld och min frälsnings horn22:3 Horn symboliserar styrka, ära och makt.,
mitt värn och min tillflykt,
du som räddar mig från våldet.
4När jag ropar till Herren, han som är värd allt pris,
räddar han mig från alla mina fiender.
5Dödens vågor omgav mig,
fördärvets strömmar sköljde över mig.
6Dödsrikets22:6 På hebreiska: Sheol band omgav mig,
dödens snaror föll över mig.
7I min förtvivlan vädjade jag till Herren,
ropade till min Gud,
och han hörde mig i sitt tempel.
Mitt rop nådde hans öron.
8Då darrade jorden och bävade,
himlens grundvalar skakade.
De skälvde, för han var vred.
9Rök vällde fram ur hans näsborrar
och eldslågor slog ut från hans mun.
Han sprutade glöd.
10Han sänkte ner himlen
och kom ner med mörka moln under sina fötter.
11Han red på en kerub och flög,
med vindens vingar svävade han fram.22:11 Mer ordagrant i den masoretiska texten: …med vindens vingar visade han sig/sågs han sväva/komma fram. Jfr också Ps 18:11.
12Han svepte in sig i mörkrets tält som omslöt honom:
vattenmassor, tjocka regnmoln.
13I ljuset av hans närvaro
blixtrade klot av eld.
14Herren dundrade i himlen.
Den Högste lät sin stämma höras.
15Han sköt sina pilar och skingrade dem,
han lät blixtar ljunga och förvirrade dem.
16Havets bäddar visade sig,
jordens grund blev synlig på Herrens tillrättavisning,
för hans vredes stormvind.
17Från höjden sträckte han ner sin hand, grep tag i mig
och drog mig upp ur det djupa vattnet.
18Han räddade mig från mina mäktiga fiender,
från dem som var starkare än jag.
19De anföll mig på min olyckas dag,
men Herren blev mitt stöd.
20Han ledde mig till en rymlig plats,
han räddade mig,
för han älskar mig.
21Eftersom jag hade handlat rättfärdigt och rent
belönade Herren mig.
22Jag har följt Herrens vägar.
Jag har inte avfallit och vänt mig bort ifrån min Gud.
23Jag har noga hållit hans lagar
och aldrig överträtt någon enda av dem.
24Jag har varit fläckfri inför honom
och aktat mig för att synda.
25Därför har Herren belönat min rättfärdighet,
min renhet inför honom.
26Du är trogen mot den som är trogen.
Du är pålitlig för den som är pålitlig.
27Du visar dig ren mot den rene,
men den som sviker möter du med list.
28Du räddar det folk som är förnedrat,
men du förödmjukar de stolta.
29Du är mitt ljus, Herre,
Herren förvandlar mitt mörker till ljus.
30Med din hjälp kan jag anfalla en här,
med min Gud kan jag störta fram mot en mur.
31Guds väg är fullkomlig.
Alla Herrens ord är sanna.
Han är en sköld för alla som tar sin tillflykt till honom.
32Vem är Gud utom Herren?
Vem är en klippa utom vår Gud?
33Gud är min starka fästning,
han hjälper mig att vandra på den rätta vägen.
34Han gör mig säker på foten som en hind,
och ställer mig på bergen.
35Han ger mig skicklighet i striden
och lär mig hur jag ska spänna bågen.
36Du gav mig din frälsnings sköld,
och när du svarade mig, stärkte du mig.22:36 Grundtexten i versens sista del är svåröversättlig. Tolkningen här stöds bl.a. av en text från Qumran (4QSama).
37Du gav mig fotfäste,
så att jag aldrig behövde snava.
38Jag förföljde mina fiender,
och förgjorde dem,
och jag vände inte om
förrän alla hade förintats.
39Jag gjorde slut på dem, jag krossade dem,
så att de inte kunde resa sig.
Jag trampade ner dem fullständigt.
40Du rustade mig med styrka till att strida.
Mina fiender föll besegrade framför mina fötter.
41Du drev mina fiender på flykten.
Jag har utplånat dem allesammans.
42De ropade på hjälp,
men ingen räddade dem.
De ropade på Herren,
men han svarade inte.
43Jag krossade dem till dammkorn.
Jag trampade ner dem som smuts på gatan.
44Du räddade mig då jag anfölls av mitt folk.
Du gjorde mig till ledare över folken,
även främlingar kom och betjänade mig.
45Främlingar kom krypande till mig.
När jag talade till dem, lydde de.
46Främlingars mod försvann,
och darrande kom de ut ur sina fästen.
47Herren lever! Prisad vare han, min klippa,
upphöjd vare Gud, min frälsnings klippa!
48Gud låter mig hämnas mina fiender,
och lägger folken under mig.
49Du frigör mig undan mina fiender.
Du låter dem inte få tag på mig,
utan skyddar mig från dessa våldsmän.
50Därför vill jag prisa dig bland folken, Herre,
och sjunga till din ära!
51Han ger stora segrar till sin22:51 Eller: Han är ett räddningstorn till sin… smorde kung.
Han är nådig mot David
och hans ättlingar för evigt.”
