Anigyeɛ Ne Adwuma Yɛ Adehuhuo
1Mekaa mʼakomam sɛ, “Afei bra, mede anigyeɛ bɛsɔ wo ahwɛ na yɛahunu deɛ ɛyɛ.” Nanso, ankɔsi hwee. 2Mekaa sɛ, “Ɔsereɛ yɛ nkwaseadeɛ. Na ɛdeɛn na anigyeɛ tumi yɛ?” 3Mepɛɛ sɛ mehunu deɛ ɛyɛ pa ara ma yɛn wɔ ɛberɛ tiawa a yɛwɔ wɔ asase yi so. Enti meyɛɛ mʼadwene sɛ mede nsã bɛsɛpɛ me ho na mahwehwɛ, ahunu nkwaseasɛm asekyerɛ, a mʼankasa deɛ, mennyɛ ɔkwasea.
4Mede me nsa hyɛɛ nnwuma akɛseɛ ase; mesisii adan yɛɛ bobe nturo. 5Meyɛɛ nturo ne ahomegyebea na meduaduaa nnuaba ahodoɔ bebree wɔ mu. 6Mesisii nsukoraeɛ a mɛtwe nsuo afiri mu, de agugu nnua a ɛrenyini no so. 7Metɔɔ nkoa ne mfenaa, na menyaa ebinom nso a wɔwoo wɔn wɔ me fie. Afei nso menyaa anantwie ne nnwan bebree sene obiara a wadi mʼanim wɔ Yerusalem. 8Mepɛɛ dwetɛ ne sikakɔkɔɔ, gyegyee ahemfo ne amantam no ademudeɛ kaa ho. Mefaa mmarima ne mmaa nnwomtofoɔ, pɛɛ mmaa atenaeɛ nso; deɛ ɛyɛ ɔbarima akoma anigyedeɛ biara. 9Megyee edin sene obiara a wadi mʼanim wɔ Yerusalem. Yeinom nyinaa mu no, me nimdeɛ kɔɔ so yɛɛ adwuma.
10Deɛ mʼani hwehwɛeɛ biara, mamfa ankame no;
mansi mʼakoma anigyeɛ ho ɛkwan.
Mʼakoma ani gyee me nnwuma nyinaa ho,
na yei yɛ mʼadwumayɛ so akatua.
11Nanso sɛ mehwɛ deɛ me nsa ayɛ nyinaa
ne deɛ mabrɛ anya a,
ne nyinaa nka hwee, ɛte sɛ deɛ wɔtu mmirika taa mframa.
Mannya mfasoɔ biara wɔ owia yi ase.
Nimdeɛ Ne Nkwaseadeɛ Yɛ Ade Huhuo
12Mede mʼadwene kɔɔ nimdeɛ,
abɔdamsɛm ne nkwaseasɛm so.
Ɛdeɛn bio na deɛ wɔadi ɔhene adeɛ bɛtumi ayɛ
asene deɛ wɔayɛ dada no?
13Mehunuu sɛ, nimdeɛ yɛ sene nkwaseasɛm,
sɛdeɛ hann yɛ sene esum no.
14Onyansafoɔ ani wɔ ne tirim,
na ɔkwasea deɛ, ɔnante esum mu;
nanso mehunuu sɛ
wɔn nyinaa hyɛberɛ yɛ pɛ.
15Afei mesusuu mʼakomam sɛ,
“Ɔkwasea hyɛberɛ bɛto me nso.
Enti sɛ mehunu nyansa a, mfasoɔ bɛn na menya?”
Mekaa wɔ mʼakomam sɛ,
“Yei nso nka hwee.”
16Te sɛ ɔkwasea no, ɔnyansafoɔ nso, wɔrenkae no daa;
nna a ɛreba no mu, wɔrenkae wɔn baanu no.
Te sɛ ɔkwasea no, onyansafoɔ nso bɛwu!
Adwumayɛ Nka Hwee
17Ɛno enti asetena fonoo me, na adwuma a yɛyɛ wɔ owia yi ase no haa me. Ne nyinaa yɛ ahuhudeɛ, te sɛ deɛ wɔtu mmirika taa mframa. 18Mekyirii deɛ mayɛ adwuma apɛ nyinaa wɔ owia yi ase, ɛfiri sɛ, ɛsɛ sɛ megya hɔ ma deɛ ɔbɛdi mʼadeɛ. 19Na hwan na ɔnim sɛ onipa ko no bɛyɛ onyansafoɔ anaa ɔkwasea? Nanso deɛ mabiri me mogya ani apɛ wɔ owia yi ase nyinaa bɛkɔ ne nsam. Yei nso yɛ ahuhudeɛ. 20Enti mepaa aba wɔ owia yi ase adwumaden ho. 21Na onipa bɛfiri ne nimdeɛ, nyansa ne adwumayɛ ho nimdeɛ mu ayɛ nʼasɛdeɛ, na afei ɛsɛ sɛ ogya nʼadwumayɛ so aba ma obi a ɔnyɛɛ adwuma biara. Yei nso yɛ ahuhudeɛ, na ɛha adwene. 22Ɛdeɛn na onipa nya firi ne brɛ ne dadwene a ɔde yɛ adwuma wɔ owia yi ase mu? 23Ne nkwa nna nyinaa, nʼadwumayɛ yɛ ɔyea ne ɔhaw; anadwo mpo nʼadwene yɛ adwuma. Yei nso yɛ ahuhudeɛ.
24Biribiara nsene sɛ onipa bɛdidi na wanom na wanya ahomeka wɔ adwumayɛ mu. Yei nso mehunuu sɛ ɛfiri Onyankopɔn, 25ɛfiri sɛ ɛnyɛ ɔno a, anka hwan na ɔbɛtumi adidi anaasɛ ɔbɛnya ahomeka? 26Onipa a ɔsɔ Onyankopɔn ani no, ɔma no nimdeɛ, nyansa ne anigyeɛ, nanso omumuyɛfoɔ deɛ, ɔma ɔboaboa ahonyadeɛ ano ma deɛ ɔsɔ Onyankopɔn ani. Yei nso yɛ ahuhudeɛ, sɛdeɛ wɔde mmirikatuo taa mframa.
Att glädja sig är meningslöst
1Jag sa till mig själv: ”Nu får du pröva på glädjen och njuta av det goda”, men även det var meningslöst. 2”Skrattet är dåraktigt,” sa jag, ”och vad tjänar glädjen till?” 3Jag kom på att jag kunde pigga upp mig med vin men ändå bevara visheten. Och jag ville hålla fast vid dårskapen, tills jag såg vad som var bra för människobarnen att göra under himlen under sina livsdagar.
4Jag åtog mig stora projekt, jag byggde hus åt mig och anlade vingårdar. 5Jag anlade åt mig trädgårdar, parker med alla slags fruktträd. 6Jag byggde dammar åt mig för bevattning av skogen med grönskande träd. 7Jag köpte slavar och slavinnor, och andra föddes i mitt hem. Jag hade fårhjordar och nötboskap, mer än någon annan hade haft före mig i Jerusalem. 8Jag samlade in åt mig silver och guld, skatter från kungar och provinser. Jag skaffade mig sångare och sångerskor, och det som är männens lust: en kvinna, ja, kvinnor2:8 Grundtextens innebörd av uttrycket kvinna…kvinnor är osäker. Enligt bl.a. Septuaginta munskänkar.. 9Jag blev större än någon annan före mig i Jerusalem, och min vishet bestod.
10Inget av det mina ögon begärde nekade jag dem.
Jag unnade mig all glädje,
för i mitt innersta gladde jag mig över mitt arbete,
och detta var lönen för all min möda.
Att arbeta är meningslöst
11Jag såg på allt det som jag hade gjort,
all den möda jag lagt ner,
och alltsammans var bara meningslöst,
ett jagande efter vind,
till ingen nytta under solen.
12Sedan reflekterade jag över vishet, dumhet och dårskap.
Vad kan den göra som kommer efter kungen?
Ingenting mer än det som redan gjorts tidigare.
13Jag såg att visheten är förmer än dårskapen,
liksom ljuset är bättre än mörkret.
14Den vise har förmåga att se, medan dåren vandrar i mörkret.
Men jag insåg att samma öde drabbar dem båda.
15Jag sa för mig själv:
”Jag går samma öde till mötes som dåren.
Vad har jag då för nytta av all min vishet?”
Vidare sa jag för mig själv:
”Även detta är meningslöst.”
16Varken den vise eller dåren kommer att bli ihågkomna för evigt,
snart är båda bortglömda.
Både den vise och dåren dör.
17Jag hatade livet, eftersom allt arbete som görs under solen ter sig ont för mig. Allt är meningslöst och ett jagande efter vind. 18Jag hatade allt jag bemödat mig med under solen, för jag måste ändå lämna det åt någon annan som kommer efter mig. 19Och vem vet om han är vis eller dåraktig? Ändå kommer han att råda över allt det som jag med klokhet och möda åstadkommit under solen. Även detta är meningslöst.
20Jag blev förtvivlad över allt jag bemödat mig med under solen. 21När en människa har arbetat med vishet, kunskap och skicklighet, måste hon lämna sin del åt någon som inte har arbetat för den. Även detta är meningslöst och mycket illa.
22Vad får då människan ut av all sin möda och innerliga strävan och sitt slit under solen? 23Med smärta och sorg utför hon sitt arbete. Inte ens om natten får hon ro i sinnet. Även detta är meningslöst.
Glädjen i livet kommer från Gud
(2:24—3:22)
24Ingenting bättre återstår för en människa än att äta och dricka och finna tillfredsställelse i sin möda. Jag insåg att också detta kommer från Gud, 25för vem kan äta eller vara glad2:25 Grundtextens innebörd är osäker. utan honom? 26För den som är god inför honom ger han visdom, kunskap och glädje. Men åt syndaren ger han i uppdrag att samla välstånd och lägga på hög för att detta senare ska ges åt den som är god inför Gud. Även detta är meningslöst och ett jagande efter vind.
