Biribiara Yɛ Adehuhuo
1Yeinom ne nsɛm a Ɔsɛnkafoɔ, ɔhene Dawid babarima a ɔyɛ ɔhene wɔ Yerusalem seɛ:
2“Ahuhudeɛ! Ahuhudeɛ!”
Ɔsɛnkafoɔ no na ɔseɛ.
“Ahuhudeɛ mu ahuhudeɛ
Biribiara yɛ ahuhudeɛ.”
3Ɛdeɛn na onipa nya firi nʼadwumayɛ nyinaa mu?
Deɛn na ɔnya firi deɛ enti ɔkum ne ho yɛ no awia so no?
4Awoɔ ntoatoasoɔ ba na ɛkɔ,
nanso asase tim hɔ daa.
5Owia pue na owia kɔtɔ,
na ɛyɛ ntɛm kɔ deɛ ɛpue firiiɛ hɔ.
6Mframa bɔ kɔ anafoɔ fam
na ɛdane hwɛ atifi fam;
ɛkyinkyini kɔ baabiara
na ɛsane bɔ fa ne kwan so.
7Nsubɔntene nyinaa tene kɔgu ɛpo mu,
nanso ɛpo nyɛ ma da.
Baabi a nsubɔntene no firie no
ɛhɔ na wɔsane kɔ bio.
8Biribiara yɛ ɔbrɛ
a ɛboro deɛ obi bɛka soɔ.
Ani nhwɛ adeɛ nwie da
na aso nso ntie nsɛm mma ɛmmu so da.
9Deɛ aba no bɛba bio,
deɛ wɔayɛ no, wɔbɛyɛ bio;
adeɛ foforɔ biara nni owia yi ase.
10Biribi wɔ hɔ a wɔbɛtumi aka wɔ ho sɛ:
“Hwɛ! Yei yɛ ade foforɔ” anaa?
Ɛwɔ hɔ dada firi tete nteredee;
ɛwɔ hɔ ansa na wɔwoo yɛn.
11Wɔnnkae tetefoɔ no,
na wɔn a wɔnnya nnwoo wɔn no nso
wɔn a wɔbɛdi wɔn akyi no
renkae wɔn.
Nimdeɛ Yɛ Ahuhudeɛ
12Me, Ɔsɛnkafoɔ, na meyɛ Israelhene wɔ Yerusalem. 13Metuu me ho sii hɔ sɛ mede nimdeɛ bɛsua ayɛ nhwehwɛmu wɔ biribiara a wɔyɛ no owia yi ase ho. Adesoa duruduru bɛn na Onyankopɔn de ato adasamma soɔ yi! 14Mahunu biribiara a wɔyɛ no owia yi ase; ne nyinaa nka hwee, ɛte sɛ deɛ obi de mmirika taa mframa.
15Deɛ akyea no, wɔntumi ntene;
na deɛ ɛnni hɔ no, wɔntumi nkan.
16Mekaa wɔ me ho sɛ, “Hwɛ, manyini na manya nimdeɛ bebree asene obiara a watena Yerusalem ahennwa so ansa na merebɛdi adeɛ. Manya nhunumu ne nimdeɛ mu osuahunu.” 17Afei, meyɛɛ mʼadwene sɛ mɛhwehwɛ na mate nimdeɛ ase, ɛne abɔdamsɛm ne nkwaseasɛm. Nanso mehunuu sɛ yei nso te sɛ deɛ obi di mmirika taa mframa.
18Nimdeɛ bebree de awerɛhoɔ na ɛba;
nyansa bebree de ahohiahia bebree ba.
Predikarens personliga erfarenhet
(1:1—2:23)
Allt är meningslöst
1Ord av Predikaren, Davids son, kung i Jerusalem.
2”Tomhet, idel tomhet”1:2 Det hebreiska ordet kan också översättas intighet, förgänglighet, vindfläkt.,
säger Predikaren,
”tomhet, idel tomhet,
allt är tomhet.”
3Vad får en människa ut av allt sitt arbete,
som hon bemödar sig med under solen?
4Generationer kommer och generationer går,
men jorden består för evigt.
5Solen går upp och solen går ner
och skyndar sig tillbaka dit där den gick upp.
6Vinden blåser åt söder och vänder mot norr,
fram och tillbaka, om och om igen,
och återvänder alltid till sin gång.
7Alla floder rinner ut i havet,
men havet blir aldrig fullt,
och dit floderna har runnit förr,
dit återvänder de igen.
8Alla ord är otillräckliga,
ingen kan någonsin säga allt.
Ögat får aldrig nog av att se,
och örat fylls inte av vad det hör.
9Det som gjorts förr
kommer att göras igen.
Ingenting är nytt under solen.
10Finns det något om vilket man kan säga: ”Det här är nytt”,
så har det ändå funnits sedan urminnes tider, långt före oss.
11Dem som funnits i början minns man inte,
och de som ska komma,
kommer också att glömmas av sina efterkommande.
Att vara vis är meningslöst
12Jag, Predikaren, var kung över Israel i Jerusalem. 13Jag bestämde mig för att i vishet studera och utforska allt som görs under himlen. Denna tunga uppgift har Gud gett människan att plåga sig med. 14Jag såg på allt som görs under solen, och allt är meningslöst, ett jagande efter vind.
15Det som är krokigt kan inte rätas ut,
och det som fattas kan inte räknas.
16Jag sa för mig själv: ”Jag har blivit stor och skaffat mig mer visdom än någon annan som varit före mig i Jerusalem. I mitt innersta har jag sett mycken vishet och kunskap.” 17Jag ansträngde mig för att förstå vishet och kunskap, och likaså dumhet och dårskap, och jag insåg att även det var ett jagande efter vind,
18för ju mer visdom som kommer, desto mer sorg,
ju mer kunskap, desto mer lidande.
