1Rántí Ẹlẹ́dàá rẹ
ní ọjọ́ èwe rẹ,
nígbà tí ọjọ́ ibi kò tí ì dé
àti tí ọdún kò tí ì ní súnmọ́ etílé, nígbà tí ìwọ yóò wí pé,
“Èmi kò ní ìdùnnú nínú wọn”
2Kí oòrùn àti ìmọ́lẹ̀
àti òṣùpá àti àwọn ìràwọ̀ tó ṣókùnkùn,
àti kí àwọsánmọ̀ tó padà lẹ́yìn òjò;
3Nígbà tí olùṣọ́ ilé yóò wárìrì
tí àwọn ọkùnrin alágbára yóò tẹríba,
nígbà tí àwọn tí ó ń lọ dákẹ́ nítorí pé wọn kò pọ̀,
tí àwọn tí ń wo òde láti ojú fèrèsé yóò ṣókùnkùn;
4Nígbà tí ìlẹ̀kùn sí ìgboro yóò tì
tí ariwo ọlọ yóò dákẹ́;
nígbà tí àwọn ènìyàn yóò dìde sí ariwo àwọn ẹyẹ
ṣùgbọ́n gbogbo orin wọn yóò máa lọ ilẹ̀.
5Nígbà tí ènìyàn yóò bẹ̀rù ibi gíga
àti ti ìfarapa ní ìgboro;
nígbà tí igi almondi yóò tanná
àti tí ẹlẹ́ǹgà yóò wọ́ ara rẹ̀ lọ
tí ìfẹ́ kò sì ní ru sókè mọ́
nígbà náà ni ènìyàn yóò lọ ilé rẹ́ ayérayé
tí àwọn aṣọ̀fọ̀ yóò máa rìn kiri ìgboro.
6Rántí rẹ̀ kí okùn fàdákà tó já,
tàbí kí ọpọ́n wúrà tó fọ́;
kí iṣà tó fọ́ níbi ìsun,
tàbí kí àyíká kẹ̀kẹ́ kí ó tó kán níbi kànga.
7Tí erùpẹ̀ yóò sì padà sí ilẹ̀ ibi tí ó ti wà,
tí ẹ̀mí yóò sì padà sọ́dọ̀ Ọlọ́run tí ó fi í fún ni.
8“Asán! Asán!” ni Oniwaasu wí.
“Gbogbo rẹ̀ asán ni!”
Òpin gbogbo ọrọ̀
9Kì í ṣe wí pé Oniwaasu jẹ́ ọlọ́gbọ́n nìkan, ṣùgbọ́n ó tún kọ́ àwọn ènìyàn ní ìmọ̀. Ó rò ó dáradára ó sì ṣe àwárí, ó sì gbé ọ̀pọ̀lọpọ̀ òwe kalẹ̀ lẹ́sẹẹsẹ. 10Oniwaasu wádìí láti rí àwọn ọ̀rọ̀ tí ó tọ̀nà, ohun tí ó kọ sì dúró ṣinṣin ó sì jẹ́ òtítọ́.
11Ọ̀rọ̀ ọlọ́gbọ́n dàbí ẹ̀gún, àkójọpọ̀ ọ̀rọ̀ wọn sì dàbí ìṣó tí a kàn pọ̀ dáradára, tí olùṣọ́-àgùntàn kan fi fún ni. 12Àti síwájú láti inú èyí, Ọmọ mi, gba ìmọ̀ràn.
Nínú ìwé púpọ̀, òpin kò sí, ìwé kíkà púpọ̀ a máa mú ara ṣàárẹ̀.
13Nísinsin yìí,
òpin gbogbo ọ̀rọ̀ tí a gbọ́ ni pé:
Bẹ̀rù Ọlọ́run, kí o sì pa òfin rẹ̀ mọ́,
nítorí èyí ni ojúṣe gbogbo ènìyàn.
14Nítorí Ọlọ́run yóò ṣe ìdájọ́ olúkúlùkù iṣẹ́
àti ohun ìkọ̀kọ̀,
kì bá à ṣe rere kì bá à ṣe búburú.
1Tänk på din Skapare i din ungdomstid,
innan de onda dagarna kommer
och de år närmar sig om vilka du säger:
”De ger mig ingen glädje”,
2innan solen och ljuset och månen och stjärnorna blir dunkla,
och molnen återvänder efter regnet.
3Då darrar väktarna i huset,
de starka männen böjer sig,
malerskorna har slutat mala, när de är så få,
och de som ser ut genom fönstren bara ser mörker.
4Då stängs dörrarna mot gatan,
och ljudet från kvarnen dämpas.
Man vaknar till fågelsång,
men sångerskorna har sänkt rösten.
5Då blir man rädd för alla högt belägna platser
och för fasor längs vägen,
när mandelträdet blommar,
gräshoppan släpar sig12:5 Det hebreiska uttryckets betydelse är osäker. fram,
och kaprisknoppen har mist sin kraft.
Människan går till sitt eviga hem,
och de sörjande går omkring på gatan,
6silvertråden brister,
guldskålen slås sönder,
krukan krossas vid källan
och hjulet bryts vid brunnen,
7stoftet vänder tillbaka till jorden, som det en gång kom från,
och livsanden vänder tillbaka till Gud, som en gång gav den.
Slutord
8”Meningslöst! Meningslöst!”
säger Predikaren.
”Allting är meningslöst.”
9Men Predikaren var inte bara vis, utan han förmedlade också sin kunskap till folket. Han tänkte också ut, formulerade och författade många ordspråk. 10Predikaren sökte noga efter de rätta orden och skrev ner rättframma sanningar.
11De visas ord är som oxpikar, ja som väl islagna spikar är deras tänkespråk. De kommer från en och samme herde. 12Men jag vill varna dig, min son, för allt annat utöver detta.
Det myckna bokskrivandet har inget slut, och mycket studium är tröttande för kroppen.
13Mycket har vi nu hört,
och detta blir slutsatsen:
Frukta Gud och håll hans bud,
detta är varje människas plikt.
14För Gud kommer att döma alla gärningar,
också de fördolda,
goda såväl som onda.
