1Panginoon, alalahanin nʼyo po ang nangyari sa amin. Masdan nʼyo ang dinanas naming kahihiyan. 2Kinuha ng mga dayuhan ang mga lupaʼt bahay namin. 3Naulila kami sa ama, kaya nabiyuda ang aming mga ina. 4Kinakailangang bayaran pa namin ang tubig na aming iniinom at ang kahoy na aming ipinanggagatong. 5Pinagtatrabaho kaming parang mga hayop at hindi man lang pinagpapahinga. 6Nagpasakop kami sa mga taga-Egipto at Asiria para magkaroon ng pagkain. 7Ang mga ninuno naming patay na ang nagkasala pero kami ngayon ang nagdurusa dahil sa kanilang kasalanan. 8Napailalim kami sa mga alipin at walang makapagligtas sa amin mula sa kanilang mga kamay. 9Sa paghahanap namin ng pagkain, nanganib ang aming mga buhay sa mga armadong tao sa disyerto. 10Nilalagnat kami dahil sa matinding gutom, at ang aming katawan ay kasing init ng pugon. 11Pinagsamantalahan ang mga asawa namin sa Jerusalem at ang mga anak naming babae sa mga bayan ng Juda. 12Ibinitin sa pamamagitan ng pagtali sa kamay ang aming mga tagapamahala at hindi iginalang ang aming matatanda. 13Ang aming mga kabataang lalaki ay parang aliping sapilitang pinagtrabaho sa mga gilingan at ang mga batang lalaki ay nagkandasuray-suray sa pagpasan ng mabibigat na kahoy. 14Ang matatanda ay hindi na umuupo sa mga pintuan ng lungsod para magbigay ng payo at ang mga kabataang lalaki ay hindi na tumutugtog ng musika. 15Wala na kaming kagalakan. Sa halip na magsayaw, nagdadalamhati kami. 16Wala na rin kaming karangalan. Nakakaawa kami dahil kami ay nagkasala. 17Dahil dito, nasasaktan ang aming damdamin at nagdidilim ang aming paningin. 18Dahil napakalungkot na ng Jerusalem at mga asong-gubat na lamang ang gumagala rito.
19O Panginoon, maghahari kayo magpakailanman. Ang inyong paghahari ay magpapatuloy sa lahat ng salinlahi. 20Bakit palagi nʼyo kaming kinakalimutan? Bakit kay tagal nʼyo kaming pinabayaan? 21Ibalik nʼyo kami sa inyo, at kami ay babalik. Ibalik nʼyo kami sa dati naming kalagayan. 22Talaga bang sobra na ang galit nʼyo sa amin kaya itinakwil nʼyo na kami?
Femte sången: folkets bön
1Herre, kom ihåg allt som drabbat oss!
Se vår förnedring!
2Vår egendom har beslagtagits av främlingar,
våra hus ägs nu av utlänningar.
3Vi har blivit faderlösa barn,
våra mödrar är som änkor.
4Vi måste betala för vattnet vi dricker,
och vår ved får vi köpa.
5Våra förföljare är alldeles inpå oss,
vi är uttröttade men får ingen vila.
6Vi har gett oss under Egypten och Assyrien
för att få bröd att mätta oss med.
7Våra förfäder syndade och finns inte mer,
vi får bära deras skuld.
8Slavar härskar över oss,
och det finns ingen som befriar oss ur deras hand.
9Med risk för livet hämtar vi vårt bröd,
för svärdet härjar i öknen.
10Vår hud glöder som en ugn,
vi är febriga av hunger.
11De har kränkt kvinnorna i Sion
och flickorna i städerna i Juda.
12Furstarna har de hängt,
och de äldste visas ingen respekt.
13Unga män sliter vid kvarnstenarna,5:13 Grundtextens innebörd är osäker; mer ordagrant …bär på kvarnstenar, men enligt Septuaginta: De utvalda gråter högt….
pojkar dignar under bördor av ved.
14De gamla samlas inte längre i stadsporten,
och de ungas musik har upphört.
15Glädjen är borta ur våra hjärtan,
vår dans har vänts till sorg.
16Kronan har fallit från vårt huvud.
Ve oss som syndade så!
17Därför är vårt hjärta så tungt,
därför har våra ögon blivit skumma.
18Sions berg ligger öde,
schakaler strövar omkring där.
19Men du, Herre, regerar för evigt,
din tron består från generation till generation.
20Varför har du glömt oss för alltid,
övergett oss för resten av livet?
21För oss åter till dig, Herre, så att vi får återvända!
Låt allting bli återställt som det var förut,
22om du inte helt har förkastat oss
och är så vred på oss.
