Swedish Contemporary Bible

Genesis 12

Abram

(12:1—22:19)

Gud kallar Abram

1Herren sa till Abram: ”Lämna ditt land, dina släktingar och din faders hus och gå till det land som jag ska visa dig!

2Jag ska göra dig till ett stort folk.

Jag ska välsigna dig och göra ditt namn stort,

så att du blir till välsignelse.

3Jag ska välsigna dem som välsignar dig

och förbanna dem som hädar dig.

Genom dig ska alla jordens släkter bli välsignade.”

4Då bröt Abram upp, som Herren hade sagt till honom, och Lot följde också med. Abram var 75 år gammal när han lämnade Harran. 5Han tog med sig sin hustru Saraj, sin brorson Lot och allt han ägde, boskapen och slavarna han hade fått i Harran, och kom slutligen till Kanaan. 6När de reste genom Kanaan, kom de till en plats nära Shekem och slog läger bredvid Mores ek[a]. Landet beboddes vid den tiden av kanaanéer.

7Här uppenbarade sig Herren för Abram och sa: ”Jag ska ge detta land till dina ättlingar[b].” Abram byggde ett altare där åt Herren som hade uppenbarat sig för honom. 8Efteråt lämnade Abram platsen och reste till det bergiga landskapet mellan Betel i väst och Aj i öst. Där slog han läger och byggde ett altare åt Herren och åkallade Herren. 9Sedan flyttade han undan för undan längre söderut till Negev.

10Det blev hungersnöd i landet. Abram reste då ner till Egypten för att bo där, eftersom hungersnöden var så svår. 11När han närmade sig Egypten, sa han till sin hustru Saraj: ”Jag vet ju att du är en mycket vacker kvinna. 12När egypterna ser dig kommer de att säga: ’Detta är hans hustru.’ Då dödar de mig och låter dig leva. 13Säg därför att du är min syster, och då kommer egypterna att behandla mig väl för din skull och skona mitt liv.” 14När de anlände till Egypten, såg egypterna Sarajs skönhet. 15Och när faraos hovmän lovordade henne för honom, lät han hämta henne till sitt palats. 16Farao behandlade Abram väl för hennes skull: han fick får, oxar, åsnor, slavar av båda könen och kameler.

17Men Herren sände fruktansvärda plågor över farao och hans hov på grund av Abrams hustru Saraj. 18Då kallade farao på Abram och anklagade honom: ”Vad är det du har gjort mot mig?” sa han. ”Varför talade du inte om för mig att hon är din hustru? 19Varför sa du att hon var din syster och gick med på att jag gifte mig med henne? Ta henne nu och ge dig iväg!” 20Sedan befallde Farao sina män att föra ut dem allesammans ur landet, Abram, hans hustru och allt vad han ägde.

Notas al pie

  1. 12:6 En berömd helig plats låg i Shekem mitt i Kanaan. Ett stort träd var ofta utmärkande för dessa heliga platser. Abram tillbad dock Gud, inte någon avgud.
  2. 12:7 Bokstavligen till din säd, alltså avkomma. Detta gäller på samtliga ställen i Bibeln med detta uttryck. Se vidare not till Gal 3:16.

King James Version

Genesis 12

1Now the Lord had said unto Abram, Get thee out of thy country, and from thy kindred, and from thy father's house, unto a land that I will shew thee:

And I will make of thee a great nation, and I will bless thee, and make thy name great; and thou shalt be a blessing:

And I will bless them that bless thee, and curse him that curseth thee: and in thee shall all families of the earth be blessed.

So Abram departed, as the Lord had spoken unto him; and Lot went with him: and Abram was seventy and five years old when he departed out of Haran.

And Abram took Sarai his wife, and Lot his brother's son, and all their substance that they had gathered, and the souls that they had gotten in Haran; and they went forth to go into the land of Canaan; and into the land of Canaan they came.

And Abram passed through the land unto the place of Sichem, unto the plain of Moreh. And the Canaanite was then in the land.

And the Lord appeared unto Abram, and said, Unto thy seed will I give this land: and there builded he an altar unto the Lord, who appeared unto him.

And he removed from thence unto a mountain on the east of Bethel, and pitched his tent, having Bethel on the west, and Hai on the east: and there he builded an altar unto the Lord, and called upon the name of the Lord.

And Abram journeyed, going on still toward the south.

10 And there was a famine in the land: and Abram went down into Egypt to sojourn there; for the famine was grievous in the land.

11 And it came to pass, when he was come near to enter into Egypt, that he said unto Sarai his wife, Behold now, I know that thou art a fair woman to look upon:

12 Therefore it shall come to pass, when the Egyptians shall see thee, that they shall say, This is his wife: and they will kill me, but they will save thee alive.

13 Say, I pray thee, thou art my sister: that it may be well with me for thy sake; and my soul shall live because of thee.

14 And it came to pass, that, when Abram was come into Egypt, the Egyptians beheld the woman that she was very fair.

15 The princes also of Pharaoh saw her, and commended her before Pharaoh: and the woman was taken into Pharaoh's house.

16 And he entreated Abram well for her sake: and he had sheep, and oxen, and he asses, and menservants, and maidservants, and she asses, and camels.

17 And the Lord plagued Pharaoh and his house with great plagues because of Sarai Abram's wife.

18 And Pharaoh called Abram and said, What is this that thou hast done unto me? why didst thou not tell me that she was thy wife?

19 Why saidst thou, She is my sister? so I might have taken her to me to wife: now therefore behold thy wife, take her, and go thy way.

20 And Pharaoh commanded his men concerning him: and they sent him away, and his wife, and all that he had.