Il mio compito qui in terra
1Allora Gesù salì in barca e, attraverso il lago, giunse a Cafarnao, la cittadina dove abitava. 2Ben presto alcuni uomini gli portarono un paralitico in barella. Quando Gesù vide la loro fede, disse allʼinfermo: «Figliuolo, fatti coraggio. Ho perdonato i tuoi peccati!»
3«Questa è una bestemmia! Questʼuomo pensa di essere Dio!» dissero tra sé alcuni capi religiosi.
4Gesù sapeva ciò che stavano pensando, perciò chiese loro: «Perché vi passano per la testa questi cattivi pensieri? 5È più facile perdonare i suoi peccati o guarirlo?» 6Poi, rivolgendosi al paralitico, disse: «Per provare che io ho autorità qui sulla terra di perdonare i peccati, ti dico: alzati, prendi la tua barella e vai a casa!»
7Ed egli si alzò e se ne andò!
8Un brivido di timore percorse i presenti, quando videro questo miracolo davanti ai loro occhi. E tutti lodarono Dio per aver dato tanta autorità ad un uomo!
9Mentre Gesù stava passando per la strada, vide un uomo, un certo Matteo, che stava seduto dietro il banco dove si pagavano le tasse. «Vieni e sii mio discepolo!» lo invitò Gesù, e Matteo si alzò e lo seguì.
10Più tardi, Gesù e i suoi discepoli stavano mangiando (a casa di Matteo). Fra gli invitati cʼerano anche molti truffatori e gente di cattiva reputazione.
11I Farisei ne furono indignati e dissero ai discepoli: «Perché il vostro Maestro si associa a uomini di quella specie?»
12«Perché non sono i sani che hanno bisogno del medico, ma i malati!» fu la risposta di Gesù. 13Poi aggiunse: «Andate, ad imparare il significato di questo versetto delle Scritture: “Voglio da voi più misericordia che sacrifici”. Il mio compito qui sulla terra è di riportare a Dio i peccatori, non quelli che si credono brave persone!»
14Un giorno i discepoli di Giovanni Battista vennero da Gesù e gli chiesero: «Perché i tuoi discepoli non digiunano come facciamo noi ed i Farisei?»
15«Dovrebbero forse digiunare ed essere tristi gli amici dello sposo, mentre lui è ancora con loro?» rispose Gesù. «No di certo! Ma verrà il momento in cui sarò separato da loro, allora sì che digiuneranno!
16Ditemi: chi rattopperebbe mai un indumento vecchio con un pezzo di stoffa nuova che può restringersi? La toppa sforzerebbe il tessuto liso e produrrebbe uno strappo peggiore del primo. 17Chi userebbe mai degli otri vecchi per mettervi del vino nuovo? Gli otri scoppierebbero per la pressione, il vino andrebbe perso e gli otri si rovinerebbero. Ma il vino nuovo si mette soltanto in otri nuovi, in questo modo si conservano sia il vino che i recipienti».
18Mentre Gesù parlava, il rabbino della locale sinagoga gli si avvicinò e sʼinginocchiò: «La mia figlioletta è appena morta», disse, «ma tu puoi farla rivivere, se soltanto verrai a toccarla!»
19Mentre Gesù e i discepoli si dirigevano verso la casa del rabbino, 20una donna, affetta da emorragia da ben dodici anni, gli si avvicinò da dietro e gli toccò un lembo del vestito, 21perché pensava: «Se riesco anche soltanto a toccare il suo vestito, sarò guarita».
22Gesù, voltandosi, la vide e le disse: «Coraggio figliuola, la tua fede ti ha guarita!» E da quel momento la donna stette bene.
23Quando Gesù giunse in casa del rabbino, vide la gente che piangeva e udì la musica funebre. 24«Uscite!» disse allora, «perché la bambina non è morta, ma sta soltanto dormendo!» Quanto lo derisero per quelle parole! 25Quando finalmente furono usciti tutti, Gesù entrò dove giaceva la piccola e la prese per una mano. Subito la bambina si alzò, completamente guarita. 26E la notizia di questo meraviglioso miracolo si sparse per tutto il paese.
27Mentre Gesù lasciava la casa della bimba, due ciechi cominciarono a seguirlo, gridando: «O figlio di Davide, abbi pietà di noi!»
28Non desistettero neppure quando Gesù entrò in casa; allora, quando gli si avvicinarono, Gesù chiese loro: «Credete davvero che io possa ridarvi la vista?» «Sì, Signore!» risposero. «Lo crediamo!» 29Allora Gesù toccò loro gli occhi e disse: «Che ciò avvenga per la vostra fede!» 30E immediatamente videro! Gesù li avvertì severamente di non raccontare a nessuno lʼaccaduto, 31invece quelli divulgarono la sua fama per tutto il paese.
32Dopo che i ciechi furono usciti, fu portato a Gesù un uomo che non riusciva a parlare, perché era posseduto da un demonio. 33Gesù cacciò il demonio e immediatamente lʼuomo riacquistò la parola. Quanto restò meravigliata la folla! «Non si è mai visto niente di simile in Israele!» esclamavano tutti.
34Ma i Farisei insinuavano: «Caccia i demòni, perché lui stesso è posseduto da un demonio, da Satana, il re dei diavoli!»
I braccianti necessari
35Gesù passava per tutte le città e i villaggi di quella zona, insegnando nelle sinagoghe e annunciando la buona notizia del Regno. Ovunque andasse guariva ogni tipo di malattia e una gran folla lo seguiva. 36Vedendo tutta quella gente, egli ne ebbe compassione, perché erano stanchi e non sapevano a chi rivolgersi per un aiuto. Parevano proprio pecore senza pastore.
37«La messe da raccogliere è tanta», disse Gesù ai suoi discepoli, «mentre i braccianti sono così pochi! 38Pregate dunque il Padrone della messe che spinga dei braccianti a raccogliere la messe dei suoi campi».
Jesus botar en förlamad man
(Mark 2:3-12; Luk 5:18-26)
1Jesus steg sedan i en båt och åkte över till staden där han bodde. 2Där kom de till honom med en förlamad man som låg på en bår. Och när Jesus såg deras tro, sa han till den förlamade: ”Var vid gott mod, min son. Dina synder är förlåtna.”
3Några av de skriftlärda sa då för sig själva: ”Han hädar9:3 Att häda är vanligtvis att håna och tala illa om något heligt, men här har det en ännu djupare innebörd: man ansåg att endast Gud kunde förlåta synder och menade därmed att Jesus hädade genom att göra sig själv till Gud. ju!” 4Men Jesus visste vad de tänkte och frågade dem: ”Varför tänker ni onda tankar i era hjärtan? 5Vilket är lättare, att säga: ’Dina synder är förlåtna’, eller: ’Res dig upp och gå?’ ” 6”Men för att ni ska veta att Människosonen har makt att förlåta synder här på jorden,” – nu talade han till den förlamade: ”Res dig upp, ta din bår och gå hem!” 7Och mannen reste sig och gick hem.
8När folket såg vad som hände blev de alldeles förskräckta, och de hyllade Gud för att han gett sådan makt till människor.
Jesus kallar en tullindrivare att följa honom
(Mark 2:14-17; Luk 5:27-32)
9När Jesus gick vidare därifrån fick han se en tullindrivare som hette Matteus sitta utanför tullhuset. ”Kom och följ mig”, sa Jesus till honom. Och Matteus reste sig och följde Jesus.
10När Jesus senare åt i hans hus, fanns där många tullindrivare och syndare som åt tillsammans med honom och lärjungarna.
11Fariseerna var upprörda. ”Hur kan er mästare äta tillsammans med tullindrivare och syndare?” frågade de Jesus lärjungar. 12Men Jesus hörde det och sa: ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. 13Gå härifrån och försök förstå vad som menas med detta: ’Jag vill hellre ha nåd än slaktoffer.’9:13 Se Hos 6:6. Jag har nämligen inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare.”
Jesus svarar på en fråga om fasta
(Mark 2:18-22; Luk 5:33-39)
14En dag kom Johannes döparens lärjungar till Jesus och frågade honom: ”Varför fastar inte dina lärjungar som vi och fariseerna gör?”
15Jesus svarade: ”Bröllopsgästerna kan väl inte sörja medan brudgummen är hos dem? Men en dag ska han tas ifrån dem, och då kommer de att fasta. 16Ingen lagar ett gammalt klädesplagg med ett stycke nytt, okrympt tyg, för då krymper det nya tyget och river sönder plagget, så att hålet blir ännu större. 17Och ingen häller nytt vin i gamla vinsäckar, för när vinet jäser sprängs säckarna och blir förstörda, och vinet rinner ut. Nej, nytt vin häller man i nya säckar, för då har man både vin och säckar kvar.”
Jesus botar en kvinna med blödningar och uppväcker en död flicka
(Mark 5:22-43; Luk 8:41-56)
18Under tiden som Jesus sa detta kom en föreståndare och föll ner inför honom. ”Min dotter har just dött”, sa han. ”Kom och lägg händerna på henne, så får hon liv igen.”
19Då reste sig Jesus och följde med mannen, tillsammans med sina lärjungar. 20Men då kom en kvinna, som under tolv års tid lidit av blödningar. Hon närmade sig Jesus bakifrån och rörde vid tofsen på hans mantel, 21för hon tänkte: ”Om jag bara får röra vid hans kläder så kommer jag att bli frisk.” 22Då vände Jesus sig om och fick se henne: ”Min dotter”, sa han, ”var inte orolig!9:22 Enligt lagen var en kvinna med blödningar oren och därmed ovärdig att komma inför Gud, och alla som nuddade vid henne eller hennes kläder blev orena. De måste sedan gå igenom särskilda reningsceremonier. Jfr 3 Mos 15:19-30. Din tro har gjort dig frisk9:22 Det grekiska ordet är detsamma som används för rädda, frälsa..” Och från den stunden var kvinnan frisk.
23När Jesus sedan kom fram till föreståndarens hus och såg flöjtblåsarna och folkskaran som klagade högljutt, 24sa han: ”Gå ut härifrån. Flickan är inte död, hon sover.”
Då hånskrattade de åt honom. 25Men när folket hade körts ut ur huset, gick Jesus in i rummet där flickan låg och tog henne i handen. Och genast reste hon sig upp. 26Ryktet om detta spred sig sedan i hela området.
Jesus botar blinda och stumma
27När Jesus gick därifrån följde två blinda män efter honom och ropade: ”Jesus, Davids Son,9:27 Davids Son var en titel som judarna gav Messias. förbarma dig över oss!” 28De gick efter honom ända in i det hus där han bodde. Och Jesus frågade dem: ”Tror ni att jag kan göra det?”
”Ja, Herre”, svarade de. ”Det gör vi.”
29Då rörde han vid deras ögon och sa: ”Eftersom ni tror, ska det också bli så.” 30Och plötsligt kunde de se.
Jesus varnade dem sedan strängt för att berätta detta för någon, 31men trots det var ryktet om honom snart ute över hela trakten.
32När de båda männen var på väg ut, kom man till Jesus med en besatt man som inte kunde tala. 33Jesus drev då ut den onda anden, och den stumme började tala. Folk blev häpna och sa: ”Aldrig förr har något sådant hänt i Israel!”
34Men fariseerna sa: ”Han driver ut de onda andarna med hjälp av de onda andarnas härskare.”
Jesus uppmanar sina lärjungar att be om arbetare
35Jesus vandrade omkring i alla städer och byar och undervisade i synagogorna. Och vart han än kom förkunnade han evangeliet om riket, och han botade alla slags sjukdomar och plågor. 36När han såg människorna kände han medlidande med dem, eftersom de var nedslagna och hjälplösa, som får utan herde.
37”Skörden är stor, men arbetarna är få”, sa han till sina lärjungar. 38”Be därför skördens Herre att han skickar ut fler arbetare på fälten.”
