1Quel primo patto fra Dio e il suo popolo aveva delle norme per il culto e un santuario qui sulla terra. 2In questo luogo di culto cʼerano due stanze. Nella prima si trovavano il candelabro dʼoro e la tavola sulla quale venivano messi dei pani speciali santificati. Questa parte si chiamava il «Luogo Santo». 3Poi, dietro una cortina, cʼera unʼaltra stanza chiamata il «Luogo Santissimo», 4dove si trovavano lʼaltare dʼoro per lʼincenso e una cassa tutta ricoperta dʼoro: «lʼArca del patto». In questa cassa cʼerano: unʼurna dʼoro, che conteneva la manna, il bastone dʼAronne, che Dio aveva fatto fiorire, e le tavole di pietra su cui erano scritti i comandamenti del patto. 5Sopra lʼarca dʼoro cʼerano le statue di angeli chiamati cherubini, i guardiani della gloria di Dio, con le ali aperte sul coperchio dellʼarca detto il «Propiziatorio» su cui si offriva il sangue per avere il perdono dei peccati. Ma ora non è il caso di entrare nei dettagli.
6Ebbene, dopo aver disposto così tutte queste cose, i sacerdoti entrano regolarmente nella prima stanza per svolgere il loro servizio.
7Nella seconda stanza, invece, può entrare soltanto il sommo sacerdote, e una sola volta allʼanno. E quando vi entra, deve sempre portare del sangue di animali che offre a Dio per la purificazione dei propri peccati e di quelli del popolo.
8Con questo lo Spirito Santo ci fa capire che, secondo lʼantico sistema, la gente comune non può entrare nel Luogo Santissimo. Ciò avviene finché sussiste la prima stanza con lʼintero sistema che essa rappresenta.
9Questa è unʼimportante lezione per i giorni nostri. Infatti, secondo lʼantico sistema, si offrono doni e sacrifici che non riescono però a cambiare il cuore di chi li offre. 10Perché lʼantico sistema si limita a seguire certi rituali, come ad esempio: che cosa mangiare o bere, come procedere alle diverse abluzioni, ed altre regole che sono state valide, finché non è venuto Cristo a cambiare tutto in meglio.
11Cristo invece è venuto come sommo sacerdote, di questo sistema migliore: quello che abbiamo noi adesso. Egli è entrato nel tabernacolo più grande e più perfetto, quello del cielo, un tabernacolo non costruito dagli uomini, vale a dire, che non fa parte di questo mondo. 12Una volta per tutte Cristo è entrato in quella stanza più interna, il Luogo Santissimo. Là non ha portato sangue di capre o di tori, ma il proprio sangue, per mezzo del quale ci ha assicurato la salvezza eterna.
Il Nuovo Patto
13Se, in base allʼantico sistema, il sangue delle capre e dei tori e la cenere di una vitella bruciata potevano purificare il corpo dellʼuomo dal peccato, 14quanto più il sangue di Cristo purificherà la nostra coscienza dalle opere morte (i peccati che abbiamo commesso), per servire il Dio Vivente. Questo significa che non dobbiamo sentirci colpevoli per i nostri peccati. Perché, con lʼaiuto dello Spirito Santo eterno, Cristo, di sua spontanea volontà, ha offerto se stesso a Dio come vittima immacolata per i nostri peccati. 15Quindi, Cristo è il mediatore di un nuovo patto tra Dio e gli uomini, affinché tutti quelli che sono chiamati da Dio possano ricevere quelle cose meravigliose ed eterne che Dio ha loro promesso. Questo è possibile perché Cristo è morto per liberare gli uomini dalla pena dei peccati commessi, mentre dipendevano ancora dal vecchio patto.
16Ora, se qualcuno muore e lascia un testamento, nessuno avrà lʼeredità, finché non sarà stata accertata la morte di chi ha scritto quel testamento. 17Infatti, un testamento è valido soltanto in caso di morte di chi lʼha scritto; non ha valore, invece, se chi lo ha fatto è ancora vivo.
18Per questa ragione il primo patto dovette essere inaugurato con uno spargimento di sangue. 19Infatti, dopo che Mosè ebbe dato al popolo tutte le leggi di Dio, prese il sangue di capre e vitelli, lo mischiò con acqua, poi, servendosi di rami dʼissopo e di lana scarlatta, lo spruzzò sopra il libro delle leggi di Dio e su tutto il popolo, dicendo:
20«Questo è il sangue che segna lʼinizio del patto fra voi e Dio, il patto che Dio mi ha ordinato di fare con voi».
21E nello stesso modo, spruzzò di sangue il tabernacolo e tutti gli oggetti che servivano per il culto. 22Così possiamo dire che, secondo il vecchio patto basato sulle leggi di Mosè, quasi ogni cosa veniva purificata col sangue, perché senza spargimento di sangue non cʼè perdono dei peccati.
23Questa è la ragione per cui il tabernacolo qui in terra e tutto ciò che conteneva, cose che sono soltanto una immagine della realtà del cielo, dovettero essere purificate da Mosè in quel modo, per mezzo del sangue di animali. Ma era necessario che anche le stesse realtà del cielo fossero purificate con sacrifici molto più preziosi. 24Infatti, Cristo non è entrato in un santuario terreno, che è solo una immagine del vero tempio in cielo. Egli è entrato proprio nel cielo, per essere ora il nostro avvocato davanti a Dio. 25Non vi è entrato per offrire se stesso più volte, come fa il sommo sacerdote qui sulla terra, che ogni anno offre il sangue di animali nel Luogo Santissimo. 26In tal caso, sarebbe dovuto morire più volte, dalla creazione del mondo in poi. Invece no! Cristo è venuto una volta per tutte, ora che siamo alla fine dei tempi, per eliminare il peccato per sempre, morendo per noi.
27E, come è stabilito che gli uomini muoiano una sola volta e dopo la morte siano giudicati da Dio, 28così anche Cristo fu offerto in sacrificio una sola volta per cancellare i peccati di molte persone; e tornerà di nuovo, non per i nostri peccati stavolta, ma per portare la salvezza a tutti quelli che lʼaspettano.
Prästernas uppgift i det första förbundet
1I det första förbundet fanns det föreskrifter för gudstjänsten och den jordiska helgedomen.9:1 Se 2 Mos 25-31. 2Tältet inreddes så att i det första rummet stod ett lampställ och ett bord med skådebröden. Det rummet kallades det heliga. 3Bakom det andra förhänget fanns ett rum som kallades det allra heligaste. 4Där i anslutning till det stod ett rökelsealtare av guld och en guldöverdragen förbundsark. I den förvarade man en kruka av guld med manna9:4 Manna var det bröd Israels folk åt i öknen. Jfr 2 Mos 16:32-33., Arons stav, som en gång hade skjutit gröna skott,9:4 Jfr 4 Mos 17:8-10, enligt vilket Arons stav lades framför arken, inte inne i den. Möjligen kan dock I den (det) också här tänkas syfta på rummet och inte enbart arken. och förbundstavlorna. 5Ovanpå arken stod härlighetens keruber9:5 Keruberna var ett slags änglar., som överskuggade försoningsstället. Men vi kan inte gå in på varje detalj här.
6Efter att allt detta hade ställts i ordning gick prästerna ständigt in i det första rummet i tältet för att utföra sin tjänst. 7Men i det innersta rummet fick bara översteprästen gå in, en gång om året, och då alltid med blod, som han offrade för sina egna och folkets synder som de hade begått i sin tanklöshet.
8Så visar den heliga Anden att vägen in i helgedomen inte är öppnad så länge den första helgedomen finns kvar. 9Det är en bild som syftar på vår egen tid, då man bär fram gåvor och offer som inte kan göra samvetet fullkomligt hos den som offrar. 10De är bara yttre föreskrifter om mat och dryck och olika tvagningar, och de skulle bara gälla fram till tiden för en bättre ordning.
Jesus Kristus offrade sitt blod
11Men nu har alltså Kristus kommit som överstepräst för detta nya förbund, med allt det goda det för med sig. Han har gått genom det stora och fullkomliga tält, som inte är gjort av människor och därför inte tillhör den här världen. 12En gång för alla gick han in med blod i helgedomen, inte med blod från getter och kalvar,9:12 Jfr 3 Mos 16:14-15. utan med sitt eget blod, och åstadkom så en evig återlösning.
13Om nu blodet från getter och tjurar och askan från en kviga, som stänktes på de orena,9:13 Jfr 4 Mos 19. kunde helga dem så att de till det yttre blev rena, 14hur mycket mer ska då inte blodet från Kristus rena våra samveten från döda gärningar, så att vi kan tjäna den levande Guden. Kristus bar ju fram sig själv som ett felfritt offer åt Gud genom kraften i den eviga Anden.
15Kristus är alltså medlare i ett nytt förbund, för att de kallade ska få det utlovade eviga arvet, nu när han dött för att befria dem från överträdelserna som de begått under det första förbundet.
16Där ett testamente9:16 Grekiskan har samma ord för förbund och testamente. finns, måste det bevisas att personen som skrev det är död. 17Testamentet gäller ju först efter hans död; det träder inte i kraft så länge han lever. 18Därför kunde inte heller det första förbundet instiftas utan blod. 19När Mose hade läst upp alla lagens bud för hela folket, tog han blod från kalvar och getter, tillsammans med vatten, röd ull och isopstjälkar och stänkte det över lagboken och över allt folket. 20Sedan sa han: ”Detta blod bekräftar det förbund Gud har befallt er att hålla.” 21På samma sätt stänkte han blod på tältet och på alla föremål som skulle användas där.9:21 Jfr 2 Mos 24:3-8. 22Ja, enligt lagen renas nästan allt med blod. Utan att blod utgjuts finns det ingen förlåtelse.
23Det var därför nödvändigt att avbilderna av det som finns i himlen renades på det sättet. Men de himmelska tingen själva krävde ett mycket bättre offer. 24Kristus har ju inte gått in i någon helgedom som är gjord av människor och bara är en bild av den verkliga. Nej, han gick in i själva himlen för att nu träda fram inför Gud själv för vår skull. 25Hans offer var inte ett offer som måste göras om många gånger, så som översteprästen varje år går in i helgedomen med blod som inte är hans eget. 26Nej, då hade ju Kristus behövt lida gång på gång ända sedan världens skapelse. Men nu kom han vid tidsåldrarnas slut för att en gång för alla offra sig själv och därmed utplåna synden.
27Det är bestämt att människan en gång ska dö och sedan dömas. 28Därför offrades Kristus bara en gång, för att ta bort mångas synder. Men han ska uppenbara sig en andra gång, fast inte för syndens skull, utan för att rädda9:28 Syftar på den slutgiltiga räddningen till Guds rike, dit Jesus kommer att hämta de sina. dem som väntar på honom.
