Senaqueribe ameaça Jerusalém
(2 Rs 18.13-37; 2 Cr 32.1-19)
1No décimo quarto ano do reinado de Ezequias, Senaqueribe, rei da Assíria, veio combater contra todas as cidades fortificadas de Judá e tomou-as. 2Depois enviou o seu representante pessoal com um grande exército de Laquis para conferenciar com o rei Ezequias em Jerusalém. Fez acampar o exército junto ao aqueduto das águas do reservatório superior, ao longo do caminho que vai para o campo das lavadeiras.
3Então Eliaquim, filho de Hilquias, que era o primeiro-ministro, acompanhado de Sebna, escrivão do rei, e de Joá, filho de Asafe, secretário real, formaram entre si uma comissão que saiu da cidade para se encontrar com o enviado da Assíria. 4Então o general assírio enviou o seguinte recado ao rei Ezequias:
“O poderoso rei da Assíria diz-te que és um louco ao pensares que o rei do Egito te poderá ajudar. 5Pensas que a estratégia e a valentia militares são apenas uma questão de palavras? Em quem confias para te revoltares contra mim? 6No Egito? Se te apoias no Egito, vais verificar que essa nação é como um pau que logo se quebra, quando nos apoiamos nele, e que acaba por nos perfurar a mão. O Faraó egípcio não inspira confiança alguma! 7Talvez também estejas a dizer: ‘Nós confiamos no Senhor, nosso Deus!’ Então não é esse aquele que o vosso rei insultou, deitando abaixo os seus santuários e os altares sobre as colinas, obrigando toda a gente de Judá a adorar em Jerusalém e a usar unicamente o altar do templo?
8O meu mestre, o rei da Assíria, propõe-vos o seguinte negócio: se conseguirem arranjar 2000 homens, do que ficou de todo o vosso exército, ele dá-vos outros tantos cavalos para que os montem! 9Assim, como poderás resistir a um oficial do meu senhor, mesmo que seja um dos menores, quando estás confiante que o Egito te fornecerá carros e cavaleiros? 10E mais ainda, julgas que vim aqui sem que tivesse sido o Senhor a dizer para tomar esta terra? Foi mesmo o Senhor quem me disse: ‘Vai e destrói-a!’ ”
11Então Eliaquim, Sebna e Joá responderam-lhe: “Pedimos-te que fales em aramaico, porque compreendemos esse idioma. Não uses o hebraico, para que o povo que está sobre as muralhas não perceba.”
12O general assírio retorquiu: “O meu senhor não me mandou apenas para vos falar a vocês, mas também a essa gente que está em cima da muralha. É que eles estão também condenados a ingerirem o seu próprio esterco e a sua urina!”
13Logo a seguir, o embaixador levantou a voz e falou, em hebraico, ao povo que ali estava: “Ouçam o que vos diz o grande rei da Assíria: 14‘Não se deixem enganar por Ezequias; ele não será capaz de vos salvar! 15Não lhe deem ouvidos, quando vos disser para confiarem no Senhor, e que o Senhor não permitirá que sejam conquistados pelo rei da Assíria!’
16Não ouçam Ezequias! Vejam antes o que o rei da Assíria vos oferece: Primeiro devem trazer-me um presente em sinal de rendição e aliarem-se a mim. Depois abram todas as portas da cidade e saiam; deixarei que cada um tenha a sua própria casa, com a sua videira e a sua figueira. 17Isto até que eu tenha conseguido organizar a vossa ida para uma terra muito semelhante a esta, uma terra de belas searas e de belas vinhas, uma terra de abundância.
18Não deixem que Ezequias vos defraude, garantindo que o Senhor vos livrará dos meus exércitos. Algum dos deuses das outras nações alguma vez conseguiu livrar o seu povo do rei da Assíria? 19Não se lembram do que fiz a Hamate e a Arpade? Os seus deuses alguma vez puderam salvá-los? E quanto a Sefarvaim? Foram eles capazes de proteger Samaria? 20Qual foi o deus que, em alguma ocasião, teve poder para preservar uma nação da minha força? O que é que vos leva a pensar que o Senhor pode salvar Jerusalém?”
21O povo permaneceu calado e não lhe respondeu uma só palavra, pois Ezequias tinha-lhes dito para nada retorquirem. 22Então Eliaquim, filho de Hilquias, administrador do palácio, assim como Sebna, escrivão real, e Joá, filho de Asafe, o cronista da corte, voltaram para junto de Ezequias com as suas vestes rasgadas em sinal de profunda tristeza e contaram-lhe tudo o que o general assírio lhes dissera.
Assyrien hotar Juda
(2 Kung 18:13-37; 2 Krön 32:1-19)
1I kung Hiskias fjortonde regeringsår gick Sanherib, kungen av Assyrien, till anfall mot Judas befästa städer och intog dem. 2Han sände då sin befälhavare med en väldig armé från Lakish mot kung Hiskia i Jerusalem. Där stannade befälhavaren vid Övre dammens utlopp, på vägen till Valkarfältet.
3Eljakim, Hilkias son, som var chef för palatset, gick dit ut tillsammans med kungens sekreterare Shevna och kanslern Joach, Asafs son.
4Då sa den assyriske befälhavaren till dem: ”Säg nu till Hiskia:
Så säger den store kungen, kungen av Assyrien: ’Vad är det som gör dig så säker?’ 5Jag säger: ’Det är bara tomma ord att du har styrka och makt att föra krig! Vem stöder du dig på när du sätter dig upp mot mig? 6Du stöder dig på Egypten, denna avbrutna vasstav, som genomborrar den hand som lutar sig mot den. Sådan är farao, kungen av Egypten, mot alla som stöder sig på honom.’ 7Men du kanske säger till mig: ’Vi förlitar oss på Herren, vår Gud.’ Var det inte hans offerhöjder och altaren som Hiskia förstörde och befallde Juda och Jerusalem att bara tillbe vid detta altare?
8Men ingå nu ett vad med min herre, kungen av Assyrien: Jag ger dig tvåtusen hästar om du kan skaffa ryttare till dem. 9Hur skulle du kunna slå tillbaka den minsta av min herres ståthållare? Och så stöder du dig på vagnar och hästar från Egypten! 10Skulle jag utan Herrens vilja ha dragit upp till det här landet för att ödelägga det? Det var Herren som sa till mig: ’Dra upp mot detta land och ödelägg det!’ ”
11Då svarade Eljakim, Shevna och Joach den assyriske befälhavaren: ”Tala arameiska till oss, dina tjänare, för det kan vi förstå. Tala inte hebreiska, för då kommer folket på muren att höra det.”
12Men befälhavaren svarade: ”Skulle det vara till dig och din herre som min herre har skickat mig för att säga detta? Är det inte till dem som sitter på muren, dem som kommer att få äta sin egen avföring och dricka sin egen urin tillsammans med er?”
13Sedan stod befälhavaren upp och ropade högt på hebreiska: ”Hör här vad den store kungen, kungen av Assyrien, säger! 14Så säger kungen: ’Låt inte Hiskia lura er, för han kan inte rädda er.’ 15Låt inte Hiskia övertala er att lita på Herren, när han säger: Herren kommer att rädda oss, och denna stad kommer inte att överlämnas åt kungen av Assyrien.
16Hör inte på Hiskia, för så säger kungen av Assyrien: Gör upp fredligt med mig och kom ut till mig, så får var och en av er äta av sin egen vingård och sitt fikonträd och dricka vatten ur sin egen brunn, 17tills jag kommer och hämtar er till ett land som är likt ert eget, ett land som ger säd och vin, ett land där det finns mat och vingårdar.
18Låt inte Hiskia lura er när han säger att Herren ska befria er! Har någonsin något annat lands gudar befriat sitt land ur den assyriske kungens makt? 19Var är Hamats och Arpads gudar? Och var är Sefarvajims gudar? Har de kunnat rädda Samaria ur min hand? 20Vilken av dessa länders alla gudar har kunnat rädda sitt land från min makt? Skulle Herren då kunna rädda Jerusalem ur min makt?”
21Men de stod tyst och svarade inte med ett ord, för kungen hade gett dem order om att inte svara honom.
22Eljakim, Hilkias son, som var chef för palatset, kungens sekreterare Shevna, och kanslern Joach, Asafs son, kom till Hiskia med sönderrivna kläder och talade om för honom vad befälhavaren hade sagt.
