A aliança do Senhor com Abrão
1Depois disso, o Senhor falou a Abrão numa visão e disse-lhe: “Não temas, Abrão, porque eu sou o teu escudo e terás uma enorme recompensa!” 2-3Mas Abrão replicou-lhe: “Ó Senhor Deus, para que servirão as tuas bênçãos se eu estou sem filhos. Porque, sem um filho, será o gerente da minha casa Eliezer, de Damasco, quem virá a herdar tudo!”
4O Senhor respondeu-lhe: “Não. Nenhum outro será teu herdeiro; porque eu te darei um filho que virá a herdar tudo o que tens!” 5O Senhor trouxe-o para fora de casa, sob o céu estrelado, e disse-lhe: “Olha para o firmamento e vê se podes contar as estrelas. Pois assim será a tua descendência; serão tantos que nem se poderão contar!” 6Abrão creu no Senhor e este declarou-o como justo.
7E disse-lhe mais: “Eu sou o Senhor que te tirou da cidade de Ur na Caldeia, para te dar para sempre esta terra.”
8Abrão replicou-lhe: “Senhor Deus, como hei de eu ter a certeza que realmente ma dás?” 9Deus disse-lhe que fosse buscar uma bezerra, uma cabra e um carneiro, todos eles de três anos, mais uma rola e um pombinho, 10que os partisse ao meio e pusesse as duas partes uma diante da outra; mas as aves que as deixasse inteiras. E foi o que Abrão fez. 11Quando as aves de rapina desciam sobre a carne dos animais, Abrão afugentava-as.
12Naquela tarde, enquanto o Sol se punha, Abrão caiu num sono profundo e eis que vieram sobre ele trevas densas e assustadoras.
13Então Deus disse a Abrão: “Ficas a saber, com toda a certeza, que os teus descendentes virão a ser oprimidos e explorados como escravos numa terra estrangeira durante 400 anos. 14Mas eu castigarei a nação que os vai escravizar e eles acabarão por sair livres, trazendo consigo muita riqueza. 15Quanto a ti, acabarás a tua vida em paz, numa feliz velhice. 16Depois de 400 anos os teus descendentes voltarão a esta terra, porque a maldade do povo amorreu que agora vive aqui, só nessa altura terá chegado ao ponto de saturação, exigindo o castigo.”
17E tendo-se posto o Sol, começou a fazer uma grande escuridão, e Abrão viu no meio da obscuridade uma espécie de forno fumegante e uma tocha de fogo que passava entre as metades dos animais que tinham sido partidos ao meio. 18O Senhor, nesse mesmo dia, fez uma aliança com Abrão nos seguintes termos: “É à tua descendência que dou esta terra, desde o rio do Egito até ao grande rio Eufrates; 19e hão de ficar na dependência deles todos estes povos: os queneus, quenezeus, cadmoneus, 20hititas, perizeus, refaítas, 21amorreus, cananeus, girgaseus e os jebuseus.”
Gud lovar Abram en son
1Något senare kom Herrens ord till Abram i en syn:
”Var inte rädd, Abram!
Jag är din sköld och ska ge dig rik belöning.”
2Men Abram svarade: ”Herre, Herre, vad kan du ge mig? Jag går ju bort barnlös. Min tjänare Elieser från Damaskus kommer att ärva mig.”15:2 Den sista satsen i versen är svåröversättlig och grundtextens innebörd osäker. 3Abram sa vidare: ”Du har ju inte gett mig några barn. Då blir det min tjänare som ärver mig.”
4Då kom Herrens ord till honom igen: ”Nej, din tjänare kommer inte att bli din arvinge, för du ska få en son som ska ärva dig.” 5Sedan förde Gud ut Abram och sa till honom: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan. Så talrika ska dina efterkommande15:5 Ordagrant: din säd bli.” 6Och Abram trodde Herren, och därför räknade Herren honom som rättfärdig.15:6 Ordagrant: och han räknade honom det till rättfärdighet
7Han sa till honom: ”Jag är Herren, som förde dig ut från Ur i Kaldéen för att ge dig detta land som egendom.” 8Men Abram svarade: ”Herre, Herre, hur kan jag veta att jag ska få det här?” 9Då sa Herren till honom att hämta en tre år gammal kviga, en tre år gammal get, en tre år gammal bagge, en turturduva och en ung duva. 10Abram hämtade djuren och styckade dem i två delar och lade delarna mitt emot varandra, men fåglarna delade han inte.15:10 Se not till 15:17. 11Och när rovfåglar angrep de slaktade djuren, schasade Abram bort dem.
12När solen gick ner den kvällen föll en tung sömn över Abram, och ett fruktansvärt, skrämmande mörker kom över honom.
13Då sa Herren till Abram: ”Du ska veta att dina efterkommande ska bo i ett främmande land och bli slavar och förtryckas under fyrahundra år. 14Men jag ska döma det folk som gör dem till slavar, och efter det ska de gå därifrån med stora rikedomar. 15Själv kommer du att dö i frid och begravas hos dina fäder vid hög ålder. 16I den fjärde generationen ska dina ättlingar komma tillbaka hit, för amoréerna kommer inte att ha fyllt sina synders mått förrän då.”
17När solen gick ner och det blev mörkt, syntes ett rykande fyrfat och en flammande fackla som passerade mellan de slaktade djurhalvorna.15:17 Den flammande facklan är en symbol för Guds närvaro. Det var vanligt på den tiden att två parter som ville ingå förbund vandrade mellan två rader av slaktade djur. Innebörden var: ”Om jag bryter förbundet, ska det gå med mig på samma sätt”.
18Den dagen upprättade Herren detta förbund med Abram: ”Jag ger detta land till dina ättlingar, ända från Egyptens flod till den stora floden Eufrat, 19kenitéernas, kenisséernas, kadmonéernas, 20hettiternas, perisséernas, refaéernas, 21amoréernas, kanaanéernas, girgashéernas och jevuséernas land.”
