1Lembra-te do teu Criador na tua mocidade, antes que venham os maus anos em que já não tenhas prazer na vida. 2Será demasiado tarde, então, quando o Sol, a luz, a Lua e as estrelas escurecerem e já não haja raios de Sol brilhando entre as nuvens. 3Porque há de vir um tempo em que os teus membros tremerão sob o peso dos anos; as tuas pernas enfraquecerão; terás poucos dentes para mastigar; virá a perda de vista. 4Os teus lábios se fecharão, enquanto comes; acordarás de manhã cedo, quando se ouvirem os primeiros cantos das aves, mas tu próprio serás surdo a esses sons. 5Terás medo das alturas, terás medo de cair; serás um velho de cabelos brancos, arrastando-se a si próprio; faltar-te-ão os apetites. Estarás às portas da morte, abeirando-te da tua eterna morada, enquanto os pranteadores vão percorrendo a cidade.
6Sim, lembra-te do teu Criador agora, enquanto és novo, antes que se rompa o fio de prata da vida, e se despedace a taça de ouro e se quebre o cântaro junto à fonte, e a nora junto ao poço. 7Antes que o pó volte à terra, donde veio, e o espírito retorne a Deus, que o deu.
8Tudo é ilusão, diz o pregador, tudo é passageiro.
A conclusão
9Como o pregador era sábio, continuou a ensinar ao povo tudo o que sabia; coligiu provérbios e ordenou-os. 10O pregador tentou encontrar as palavras apropriadas e escreveu, com destreza e justiça, os seus muitos discursos cheios de verdade.
11As palavras do sábio são como aguilhões que espicaçam à ação, são como pregos bem fixados. Os melhores estudantes são aqueles que retêm bem a matéria que lhes foi transmitida pelo único pastor.
12Mas, meu filho, tem cuidado! Não há limite para a expressão de opiniões; pode-se passar a vida a estudá-las, mas acaba-se por se ficar cansado.
13Esta é a minha conclusão final: teme a Deus e obedece aos seus mandamentos; este é o dever de todo o ser humano. 14Deus nos julgará por tudo o que fazemos, incluindo o que está encoberto, seja bom, seja mau.
1Tänk på din Skapare i din ungdomstid,
innan de onda dagarna kommer
och de år närmar sig om vilka du säger:
”De ger mig ingen glädje”,
2innan solen och ljuset och månen och stjärnorna blir dunkla,
och molnen återvänder efter regnet.
3Då darrar väktarna i huset,
de starka männen böjer sig,
malerskorna har slutat mala, när de är så få,
och de som ser ut genom fönstren bara ser mörker.
4Då stängs dörrarna mot gatan,
och ljudet från kvarnen dämpas.
Man vaknar till fågelsång,
men sångerskorna har sänkt rösten.
5Då blir man rädd för alla högt belägna platser
och för fasor längs vägen,
när mandelträdet blommar,
gräshoppan släpar sig12:5 Det hebreiska uttryckets betydelse är osäker. fram,
och kaprisknoppen har mist sin kraft.
Människan går till sitt eviga hem,
och de sörjande går omkring på gatan,
6silvertråden brister,
guldskålen slås sönder,
krukan krossas vid källan
och hjulet bryts vid brunnen,
7stoftet vänder tillbaka till jorden, som det en gång kom från,
och livsanden vänder tillbaka till Gud, som en gång gav den.
Slutord
8”Meningslöst! Meningslöst!”
säger Predikaren.
”Allting är meningslöst.”
9Men Predikaren var inte bara vis, utan han förmedlade också sin kunskap till folket. Han tänkte också ut, formulerade och författade många ordspråk. 10Predikaren sökte noga efter de rätta orden och skrev ner rättframma sanningar.
11De visas ord är som oxpikar, ja som väl islagna spikar är deras tänkespråk. De kommer från en och samme herde. 12Men jag vill varna dig, min son, för allt annat utöver detta.
Det myckna bokskrivandet har inget slut, och mycket studium är tröttande för kroppen.
13Mycket har vi nu hört,
och detta blir slutsatsen:
Frukta Gud och håll hans bud,
detta är varje människas plikt.
14För Gud kommer att döma alla gärningar,
också de fördolda,
goda såväl som onda.
