O maná e as codornizes
1Depois deixaram Elim e chegaram ao deserto de Sim, que se encontra a meio caminho entre Elim e o Sinai, no dia 15 do segundo mês após a saída do Egito. 2Aí mais uma vez o povo falou amargamente a Moisés e a Aarão: 3“Para que é que saímos do Egito!? Mais valia que o Senhor nos tivesse morto lá, porque ao menos tínhamos o que comer, panelas cheias de carne e pão a fartar! Trouxeram-nos para este deserto para morrermos todos de fome.”
4Então o Senhor disse a Moisés: “Vou fazer chover alimento dos céus e cada um, todos os dias, poderá sair e apanhar tanto quanto necessitar para esse dia. Nisto verei se tencionam seguir as minhas ordens. 5Diz-lhes ainda que no sexto dia apanhem o dobro da quantidade dos outros dias.”
6Moisés e Aarão convocaram o povo e disseram-lhes: “Hoje, ao anoitecer, hão de verificar como foi o Senhor mesmo que vos tirou da terra do Egito. 7-8E amanhã de manhã verão mais da sua glória. Porque ele ouviu as vossas murmurações, que eram, no fundo, ditas contra ele. Pois quem somos nós próprios para que as vossas lamentações se dirijam contra nós? Portanto, o Senhor vos dará carne, hoje ao fim da tarde e amanhã terão o pão que desejarem.” 9Então Moisés disse a Aarão para dizer a toda a congregação de israelitas: “Venham agora perante o Senhor e ouçam a sua resposta às vossas lamúrias.”
10E aconteceu que, quando Aarão estava a falar ao povo, de repente, do lado do deserto, na nuvem que os guiava, apareceu a tremenda glória do Senhor.
11E o Senhor falou a Moisés: 12“Ouvi a sua revolta. Diz-lhes que, ao cair da tarde, hão de ter carne e pela manhã fartar-se-ão de pão, e ficarão a saber que eu sou Senhor, o vosso Deus.”
13Nesse fim de tarde um grande número de codornizes apareceu e cobriu o acampamento. Pela manhã também todo o solo do deserto, à volta do acampamento, apareceu molhado de orvalho. 14E à medida que o orvalho ia desaparecendo ficava no chão algo como uns finos e leves flocos, qualquer coisa como uma espécie de geada.
15Quando o povo de Israel viu aquilo, perguntou pasmado: “Mas o que é isto?”
E Moisés respondeu-lhes: “É o alimento que o Senhor vos dá a comer, 16do qual vos disse para cada um apanhar tanto quanto precisar, uns dois litros por cada pessoa duma família.”
17Então o povo foi recolhê-lo, uns mais, outros menos, conforme as necessidades de cada casa. 18Mediram o que recolheram com a medida de dois litros e cada um teve precisamente aquilo de que necessitava; o que recolheu muito não teve demais e o que colheu pouco, também nada lhe faltou.
19Moisés disse-lhes: “Que ninguém deixe nada para o dia seguinte.” 20O certo é que alguns não ligaram e deixaram ficar até de manhã. Quando foram ver estava cheio de bicho e cheirava mal. Por isso, Moisés se indignou muito com eles.
21Todas as manhãs iam buscar o alimento, cada um segundo as necessidades da sua casa. E quando o Sol começava a aquecer, durante a manhã aquilo, derretia-se e desaparecia.
22No sexto dia apanharam o dobro do habitual: quatro litros em vez de dois. Os responsáveis do povo relataram estes resultados a Moisés. 23“O Senhor determinou que amanhã seja um dia de repouso, portanto um sábado santo, dedicado ao Senhor, em que se deve evitar fazer tarefas correntes. Por isso, cozam o que quiserem, façam no forno a quantidade que entenderem, e o que sobejar, guardem-no para amanhã.” 24Na manhã seguinte a comida estava em perfeito estado de conservação e boa para comer, sem bichos nem mau cheiro.
25Moisés lembrou-lhes: “Este é o vosso alimento para hoje, porque hoje é um sábado consagrado ao Senhor e não aparecerá comida no solo. 26Durante seis dias apanhem conforme vos foi dito, porque o sétimo é um sábado e não acharão nada nesse dia.” 27Contudo, alguns do povo foram ver se encontravam comida, apesar de ser sábado, e não acharam nada.
28“Até quando recusará este povo obedecer-me?”, perguntou o Senhor a Moisés. 29“Não constataram eles que lhes dei duas vezes mais no sexto dia, de forma a que tivessem bastante para os dois dias? Porque o Senhor deu-vos o sétimo dia como um dia de sábado, de descanso. Fiquem nas vossas tendas e não saiam para arranjar alimento nesse dia.” 30Foi assim que o povo descansou no sétimo dia.
31E aquela comida ficou sendo conhecida como maná16.31 Em hebraico, significa que é isto?. Era uma coisa branca, parecida com a semente do coentro e tinha um sabor a bolo de mel. 32Moisés deu-lhes mais instruções da parte do Senhor: tiveram de recolher dois litros do maná para ser guardado para sempre como testemunho, de forma a que as gerações futuras pudessem ver o pão com que o Senhor os alimentara no deserto, depois de os ter tirado do Egito. 33Moisés disse a Aarão para arranjar um recipiente e pôr nele três litros de maná, para o conservar perante o Senhor, onde ficaria através dos tempos. 34Aarão fez tal como o Senhor ordenara a Moisés e foi guardado na arca do testemunho.
35Portanto, o povo de Israel comeu o maná durante 40 anos até chegarem à terra de Canaã, em que havia produtos da terra para se alimentarem. 36A quantidade que apanhavam era a décima parte do efa.16.36 A décima parte do efa era equivalente a 1 omer, que equivale a cerca de 2,2 litros.
Gud förser sitt folk med kött och bröd
1De lämnade Elim och fortsatte sin vandring in i öknen Sin mellan Elim och Sinai och de kom dit den femtonde dagen i andra månaden efter att de lämnat Egypten. 2Där började hela menigheten än en gång klaga på Mose och Aron. 3De sa: ”Tänk om Herren hade låtit oss dö i Egypten, där vi satt runt våra köttgrytor och hade tillräckligt med mat att äta! Nu har ni fört oss ut i öknen, där vi alla som är samlade här kommer att dö av svält.”
4Då sa Herren till Mose: ”Jag ska låta mat regna ner från himlen till er. Sedan kan folket gå ut varje dag och samla in så mycket som de behöver. Jag ska pröva dem för att se om de följer mina instruktioner eller inte. 5När de på den sjätte dagen lagar vad de samlat in ska det vara dubbelt så mycket som de övriga dagarna.”
6Mose och Aron meddelade israeliterna: ”I kväll ska ni inse att det var Herren som förde er ut ur Egypten, 7och i morgon ska ni få se Herrens härlighet, för han har hört hur ni klagar på honom. Det är honom ni klagar på, för vilka är vi att ni skulle klaga på oss?” 8Mose sa vidare: ”Herren ska ge er kött att äta i kväll, och imorgon ska ni få bröd. Han har hört hur ni knotar mot honom. Vi är ingenting, och det är inte mot oss ni knotar utan mot Herren.”
9Sedan sa Mose till Aron: ”Säg till hela Israels folk att komma fram inför Herren, eftersom han har hört deras klagan.” 10Aron talade sedan till israeliternas menighet och när de vände sig mot öknen, uppenbarade sig Herrens härlighet i molnet.
11Herren talade till Mose: 12”Jag har hört israeliternas klagan. Säg till dem: ’I skymningen ikväll ska ni få kött och imorgon ska ni mättas med bröd och då ska ni förstå att jag är Herren, er Gud.’ ”
13Den kvällen kom en stor mängd vaktlar och täckte hela lägret och på morgonen låg det dagg runt omkring lägerplatsen. 14När daggen lite senare försvann, lämnade den kvar något tunt, frasigt16:14 Grundtextens exakta innebörd är osäker., som liknade rimfrost på marken. 15När israeliterna såg detta, frågade de varandra: ”Vad är det här?” De visste inte vad det var.
Mose svarade: ”Det är den mat som Herren har gett er att äta. 16Herren har befallt att var och en ska samla in så mycket han behöver för sitt hushåll, ett omermått16:16 Ett omermått var antagligen minst 2 liter. Se också v. 22,32,33 och 36. per person.”
17Israeliterna gjorde så. Några samlade mer, andra samlade mindre. 18Och när de mätte upp vad de samlat i sina mått, hade de som samlat mycket inte för mycket, och de som hade samlat litet hade inte för lite. Alla hade samlat så mycket som de behövde.
19Och Mose sa till folket: ”Lämna ingenting kvar till i morgon!” 20Men det fanns sådana som inte ville lyssna till Mose utan lämnade lite kvar till morgonen därpå. Men då var det fullt av mask och luktade illa och Mose blev arg på dem. 21Så samlade de mat varje morgon, var och en efter sitt behov, och när solen steg allt högre smälte det bort. 22På sjätte dagen samlade de dubbelt så mycket som vanligt, två omermått till var och en. Ledarna bland folket gick då till Mose och rapporterade detta.
23Då talade han om för dem: ”Det är precis vad Herren har sagt. ’Morgondagen är en vilodag, en Herrens heliga sabbat16:23 Sabbat betyder vilodag på hebreiska. Den instiftades av Gud redan i 1 Mos 2:3, men detta är första gången den kallas sabbat.. Baka och koka så mycket ni vill idag, och spara det som blir över till imorgon.’ ”
24De sparade mat till nästa morgon, som Mose hade sagt, och då luktade den inte illa och det fanns ingen mask i den. 25Och Mose sa: ”Detta är er mat för idag, för detta är Herrens sabbat, och det kommer inte att finnas någon mat alls ute på marken. 26Samla alltså mat under sex dagar. Den sjunde dagen är sabbat, och då kommer det inte att finnas någon mat där ute.”
27Några gick ändå ut på sabbaten för att samla mat men de fann ingen. 28Då sa Herren till Mose: ”Hur länge tänker ni vägra att lyda mina bud och befallningar? 29Se, Herren har gett er sabbaten. Därför ger han er på sjätte dagen mat för två dagar. Stanna nu kvar hemma i stillhet och gå inte ut på den sjunde dagen.” 30Efter det höll folket sabbatsvila den sjunde dagen.
31Israeliterna kallade maten manna16:31 Manna betyder Vad är det här?Se 16:15.. Mannat var vitt som korianderfrö och smakade som bröd med honung.
32Mose sa: ”Herren har befallt: ’Ta och bevara en omer manna, så att kommande generationer får se det bröd som jag försåg er med i öknen när jag förde er ut ur Egypten.’ ”
33Därför sa han till Aron att skaffa ett kärl och hälla upp ett omermått manna i det och placera det inför Herren för att förvaras åt kommande generationer. 34Aron gjorde som Herren hade befallt Mose. Han ställde kärlet inför förbundstecknet16:34 Förbundstecknet var lagtavlorna med de tio budorden som man fick i 31:18. Lagtavlorna placerades senare i arken, den guldöverdragna kistan, i tältet. Se Heb 9:4. för att förvaras där.
35Under fyrtio år åt israeliterna manna, ända tills de kom in i Kanaans land, som var bebott; de åt manna tills de kom till gränsen till Kanaan. 36En omer är en tiondels efa.16:36 Se not till 16:16.
