Se obstaculiza la reconstrucción
1Cuando Sambalat se enteró de que estábamos reconstruyendo la muralla, se enojó muchísimo y se burló de los judíos. 2Ante sus compañeros y el ejército de Samaria dijo:
—¿Qué están haciendo estos débiles judíos? ¿Creen que se les va a dejar que reconstruyan y que vuelvan a ofrecer sacrificios? ¿Piensan acaso terminar en un solo día? ¿Cómo creen que de esas piedras quemadas, de esos escombros, van a hacer algo nuevo?
3Y Tobías el amonita, que estaba junto a él, añadió:
—¡Hasta una zorra, si se sube a ese montón de piedras, lo echa abajo!
4Por eso oramos: «¡Escucha, Dios nuestro, cómo se burlan de nosotros! Haz que sus ofensas recaigan sobre ellos mismos: entrégalos a sus enemigos; ¡que los lleven en cautiverio! 5No pases por alto su maldad ni olvides sus pecados, porque provocan la ira de los que reconstruyen».
6Continuamos con la reconstrucción y levantamos la muralla hasta media altura, pues el pueblo trabajó con entusiasmo.
7Pero cuando Sambalat, Tobías y los árabes, los amonitas y los asdodeos se enteraron de que avanzaba la reconstrucción de la muralla y, que ya estábamos cerrando las brechas, se enojaron muchísimo 8y acordaron atacar a Jerusalén y provocar disturbios en ella. 9Oramos entonces a nuestro Dios y decidimos montar guardia día y noche para defendernos de ellos.
10Por su parte, la gente de Judá decía: «Los cargadores desfallecen, pues son muchos los escombros; ¡no vamos a poder reconstruir esta muralla!».
11Y nuestros enemigos maquinaban: «Les caeremos por sorpresa y los mataremos; así haremos que la obra se suspenda».
12Algunos de los judíos que vivían cerca de ellos venían hasta diez veces y nos advertían: «Los van a atacar por todos lados».
13Así que puse a la gente por familias, con sus espadas, lanzas y arcos, detrás de las murallas, en los lugares más vulnerables y desguarnecidos. 14Luego de examinar la situación, me levanté y dije a los nobles y oficiales, y al resto del pueblo: «¡No les tengan miedo! Acuérdense del Señor, que es grande y temible, y peleen por sus hermanos, por sus hijos e hijas, y por sus esposas y sus hogares».
15Una vez que nuestros enemigos se dieron cuenta de que conocíamos sus intenciones y de que Dios había frustrado sus planes, todos regresamos a la muralla, cada uno a su trabajo.
16A partir de aquel día la mitad de mi gente trabajaba en la obra, mientras la otra mitad permanecía armada con lanzas, escudos, arcos y corazas. Los oficiales estaban pendientes de toda la gente de Judá. 17Tanto los que reconstruían la muralla como los que acarreaban los materiales hacían su trabajo con una mano y con la otra sostenían un arma. 18Todos los que trabajaban en la reconstrucción llevaban la espada a la cintura. A mi lado estaba el encargado de dar el toque de alarma con la trompeta.
19Yo había dicho a los nobles, a los gobernantes y al resto del pueblo: «La tarea es grande y extensa, y nosotros estamos muy esparcidos en la muralla, distantes los unos de los otros. 20Por eso, en el lugar donde oigan el toque de la trompeta, cerremos filas. ¡Nuestro Dios peleará por nosotros!».
21Así que, desde el amanecer hasta que aparecían las estrellas, mientras trabajábamos en la obra, la mitad de la gente montaba guardia con lanza en mano.
22En aquella ocasión también dije a la gente: «Todos ustedes, incluso los ayudantes, quédense en Jerusalén para que en la noche sirvan de centinelas y de día trabajen en la obra». 23Ni yo ni mis parientes y ayudantes, ni los de mi guardia personal, nos desvestíamos para nada: cada uno llevaba su arma, incluso cuando iba a buscar agua.
Fienden protesterar
1När Sanvallat hörde att vi höll på att bygga upp muren, blev han rasande. Förgrymmad som han var förlöjligade han judarna 2och drev med oss inför sina bröder och inför armén i Samaria: ”Vad gör de där eländiga judarna? Tror de att de ska kunna bygga upp muren och offra och klara av allt på en dag? Ska de kunna ge liv åt de där förbrända stenarna i grushögarna?”
3Ammoniten Tobia vid hans sida fortsatte: ”Låt dem bygga. Det behövs bara att en räv springer upp på deras stenmur, för att den ska falla ihop.”
4”Vår Gud, hör hur föraktade vi är. Låt deras hån falla tillbaka över dem själva och låt dem bli plundrade och fångar i ett främmande land! 5Glöm aldrig deras synd. Utplåna den inte, för de har föraktat dem som bygger.”
6Så fortsatte vi att bygga, och snart hade muren nått hälften av sin höjd, för alla arbetade helhjärtat.
7Men när Sanvallat och Tobia och araberna, ammoniterna och ashdoditerna fick höra att man fortsatte med att reparera Jerusalems murar och att sprickorna hade tätats, blev de ursinniga. 8De gaddade sig samman för att anfalla Jerusalem och orsaka förvirring där. 9Men vi bad till vår Gud och satte dag och natt ut vakter för att skydda oss mot dem.
10Men Juda klagade: ”Bärarnas krafter sviker, för det finns så mycket grus kvar att vi inte orkar bygga muren färdig.”
11Våra fiender sa: ”Innan de vet ordet av eller ser något är vi mitt ibland dem och dödar dem och sätter så stopp för arbetet.” 12De judar som bodde nära kom och varnade oss gång på gång: ”Vart ni än vänder er kommer de att anfalla oss.”4:12 Satsens exakta innebörd är osäker i grundtexten. 13Därför placerade jag några vid de lägsta ställena bakom muren och på de öppna platserna, släktvis, beväpnade med svärd, spjut och bågar.4:13 Grundtextens innebörd är osäker.
14När jag sedan hade skaffat mig en överblick stod jag upp och talade till de förnämsta, styresmännen och resten av folket: ”Var inte rädda för dem! Tänk på Herren, den store och mäktige, och strid för era bröder, era söner och döttrar, era hustrur och era hem!”
15När våra fiender fick reda på att vi kände till deras plan och att Gud hade gjort den om intet, återvände vi allesammans till muren, var och en till sitt arbete. 16Från den dagen var det bara hälften av männen som arbetade, medan den andra hälften stod beväpnad med spjut, sköld, båge och harnesk bakom Judas folk, 17som byggde på muren. De som bar byggnadsmaterial arbetade med ena handen och hade ett vapen i den andra, 18och alla som byggde hade sitt svärd bundet vid höften medan de arbetade. En trumpetare stod bredvid mig.
19Jag talade till de förnäma männen, styresmännen och resten av folket: ”Arbetet är stort och omfattande, och vi är spridda längs muren, på långt avstånd från varandra. 20Var ni än hör hornsignalen ljuda, ska ni samlas här hos oss. Vår Gud ska strida för oss.”
21Vi utförde så vårt arbete, med hälften av männen beväpnade med sina spjut, från gryningen till dess att stjärnorna kom fram. 22Jag sa då också till folket: ”Var och en ska tillbringa natten tillsammans med sina tjänare inne i Jerusalem, så att de kan hålla vakt om natten och arbeta på dagen.” 23Under hela denna period var varken jag eller mina bröder eller de tjänare eller vakter som var med mig någonsin ur kläderna, och hela tiden var vi beväpnade4:23 Grundtextens innebörd i den sista delen av versen är osäker. Mer ordagrann översättning skulle kanske lyda ungefär: …och vi var beväpnade även när vi gick efter vatten, eller: …var och en hade hos sig sitt vapen (och) vatten..
