Segundo discurso de Zofar
1A esto respondió Zofar de Namat:
2«Mis turbados pensamientos me hacen replicar,
pues me hallo muy desconcertado.
3He escuchado una reprensión que me deshonra
y mi inteligencia me obliga a responder.
4»Bien sabes tú que desde antaño,
desde que Dios puso al ser humano20:4 al ser humano. Alt. a Adán. en la tierra,
5muy breve ha sido la algarabía del malvado
y la alegría del impío ha sido pasajera.
6Aunque su orgullo llegue hasta los cielos
y alcance a tocar con la cabeza las nubes,
7él perecerá para siempre, como su excremento,
y sus allegados dirán: “¿Qué se hizo?”.
8Como un sueño, como una visión nocturna,
se desvanecerá y no volverá a ser hallado.
9Los ojos que lo vieron no volverán a verlo;
su lugar no volverá a contemplarlo.
10Sus hijos tendrán que indemnizar a los pobres;
ellos mismos restituirán las riquezas de su padre.
11El vigor juvenil que hoy sostiene sus huesos
un día reposará en el polvo con él.
12»Aunque en su boca el mal sabe dulce
y lo disimula bajo la lengua,
13y aunque no lo suelta para nada,
sino que tenazmente lo retiene,
14ese pan se le agriará en el estómago;
dentro de él se volverá veneno de áspid.
15Vomitará las riquezas que se engulló;
Dios hará que las arroje de su vientre.
16Chupará veneno de serpientes;
la lengua de un áspid lo matará.
17No disfrutará de los arroyos,
de los ríos de crema y miel;
18no se engullirá las ganancias de sus negocios;
no disfrutará de sus riquezas,
19porque oprimió al pobre y lo dejó sin nada,
y se adueñó de casas que nunca construyó.
20»Su ambición nunca quedó satisfecha;
no se salvará con su tesoro.
21Nada se libró de su voracidad;
por eso no perdurará su bienestar.
22En medio de la abundancia, lo abrumará la angustia;
le sobrevendrá toda la fuerza de la desgracia.
23Cuando el malvado se haya llenado el vientre,
Dios dará rienda suelta a su enojo contra él
y descargará sobre él sus golpes.
24Aunque huya de las armas de hierro,
una flecha de bronce lo atravesará.
25Cuando del hígado y de la espalda
intente sacarse la punta de la flecha,
se verá sobrecogido de espanto,
26y la oscuridad total acechará sus tesoros.
Un fuego no atizado acabará con él
y con todo lo que haya quedado de su casa.
27Los cielos harán pública su culpa;
la tierra se levantará a denunciarlo.
28En el día de la ira de Dios,
un aluvión arrasará con su casa.
29Tal es el fin que Dios reserva al malvado;
tal es la herencia que le asignó».
Sofar håller fast vid vad han sagt
1Sedan yttrade sig Sofar från Naama:
2Mina tankar tvingar mig att svara,
så upprörd blir jag.20:2 Grundtextens innebörd är osäker.
3Jag måste höra kränkande klander,
och mitt förnuft uppmanar mig att svara.
4Inser du inte att det varit så sedan urminnes tider,
sedan människan sattes på jorden?
5De ogudaktigas jubel är kortlivat,
den gudlöses glädje varar bara ett ögonblick.
6Även om han stolt sträcker sig mot himlen
och hans huvud når upp till molnen,
7ska han ändå förgås
och sluta på samma ställe som sin egen avföring.
De som såg honom ska undra vart han tog vägen.
8Han ska försvinna
som en flyktig dröm,
för att inte finnas mer,
jagas iväg som en nattlig syn.
9Ögon som sett honom ska inte se honom mer,
ej heller får hans plats återse honom.
10Hans barn måste gottgöra de fattiga,
och hans händer lämna tillbaka hans rikedom.
11Även om hans kropp är full av ungdomskraft,
ska han läggas i stoftet.
12Hans ondska smakar söt i hans mun,
han gömmer den under tungan,
13bevarar den, låter den inte försvinna,
han håller den kvar i munnen.
14Men hans föda förvandlas i hans inre,
den blir till ormgift i honom.
15Han kommer att spy ut den rikedom han slukat,
för Gud tvingar ut den ur hans mage.
16Han suger i sig ormgiftet
och dödas av huggormens tunga.
17Han får inte se floder,
inte strömmar av honung och grädde.
18Han måste lämna tillbaka vad han arbetat ihop,
han får inte äta av det,
inte njuta av vad han förvärvat.
19Han har förtryckt de fattiga,
övergett dem,
och roffat åt sig hus som andra har byggt.
20Han har ingen ro i sitt inre,
han kan inte rädda sig genom sin egendom.
21Han slukade allt han kom åt,
och därför ska hans välstånd inte fortsätta.
22Han ska råka i svårigheter mitt i sin välfärd,
med full kraft drabbar olyckan honom.
23Just när han håller på att fylla sin mage,
ska Gud låta sin vredes glöd regna ner över honom,
låta slagen träffa honom.
24Om han flyr från järnvapen,
genomborras han av kopparbågens pil.
25Han drar ut den ur ryggen,
den glänsande udden ur sin galla,
och dödsskräcken kommer över honom.
26Hans skatter ska gå förlorade i det djupaste mörker.
En rasande eld ska förtära honom,
ödelägga allt han har kvar i sin boning.
27Himlen kommer att uppenbara hans skuld,
och jorden ska resa sig mot honom.
28Hans hus spolas bort av floden,
av forsande vatten på vredens dag.
29Detta är vad Gud tilldelar den ogudaktige,
det arv Gud har bestämt åt honom.
