1Y me dijo: «Hijo de hombre, cómete este rollo escrito y luego ve a hablarle al pueblo de Israel».
2Yo abrí la boca y él me hizo comer el rollo. 3Luego me dijo: «Hijo de hombre, cómete el rollo que te estoy dando hasta que te sacies». Me lo comí y era tan dulce como la miel.
4Otra vez me dijo: «Hijo de hombre, ve al pueblo de Israel y proclámale mis palabras. 5No te envío a un pueblo de idioma confuso y difícil de entender, sino al pueblo de Israel. 6No te mando a muchos pueblos de lenguaje complicado y difícil que no puedas comprender, aunque si te hubiera mandado a ellos seguramente te escucharían. 7Pero el pueblo de Israel no va a escucharte porque no quiere escucharme. Todo el pueblo de Israel es terco y obstinado. 8No obstante, yo te haré tan terco y obstinado como ellos. 9¡Te haré inquebrantable como el diamante, inconmovible como la roca! No les tengas miedo ni te asustes, por más que sean un pueblo rebelde».
10Luego me dijo: «Hijo de hombre, escucha bien todo lo que voy a decirte y atesóralo en tu corazón. 11Ahora ve adonde están exiliados tus compatriotas. Tal vez te escuchen, tal vez no; pero tú adviérteles: “Así dice el Señor y Dios”».
12Entonces me levantó el Espíritu3:12 Espíritu o viento; también en v. 24. y detrás de mí oí decir con el estruendo de un terremoto: «¡Bendita sea la gloria del Señor, donde él habita!». 13Oí el ruido de las alas de los seres vivientes al rozarse unas con otras y el de las ruedas que estaban junto a ellas; el ruido era estruendoso. 14El Espíritu me levantó y se apoderó de mí. Y me fui amargado y enardecido en mi espíritu, mientras la mano del Señor me sujetaba con fuerza. 15Así llegué a Tel Aviv, a orillas del río Quebar, adonde estaban los israelitas exiliados y, totalmente abatido, me quedé con ellos durante siete días.
Advertencia a Israel
16Al cabo de los siete días, la palabra del Señor vino a mí y me dijo: 17«Hijo de hombre, a ti te he puesto como centinela del pueblo de Israel. Por tanto, cuando oigas mi palabra, adviértele de mi parte. 18Cuando yo diga al malvado: “¡Vas a morir!”, y tú al malvado no le hayas advertido sobre su mala conducta —para que siga viviendo—, ese malvado morirá por causa de su pecado, pero yo te pediré cuentas de su muerte. 19En cambio, si tú se lo adviertes y él no se arrepiente de su maldad ni de su mala conducta, morirá por causa de su pecado, pero tú habrás salvado tu vida.
20»Por otra parte, si una persona justa se desvía de su buena conducta y hace lo malo, y yo la hago tropezar y tú no se lo adviertes, morirá por su pecado. Las cosas justas que hizo no se tomarán en cuenta y yo te haré responsable de su muerte. 21Pero si tú adviertes al justo para que no peque y en efecto él no peca, él seguirá viviendo porque hizo caso a tu advertencia y tú habrás salvado tu vida».
22Luego el Señor puso su mano sobre mí y me dijo: «Levántate y dirígete al campo que allí voy a hablarte». 23Yo me levanté y salí al campo. Allí vi la gloria del Señor, tal como la había visto a orillas del río Quebar, y caí rostro en tierra. 24Entonces el Espíritu entró en mí, hizo que me pusiera de pie y me dijo: «Ve y enciérrate en tu casa. 25A ti, hijo de hombre, te atarán con sogas para que no puedas salir ni andar entre el pueblo. 26Yo haré que se te pegue la lengua al paladar; así te quedarás mudo y no podrás reprenderlos, por más que sean un pueblo rebelde. 27Pero cuando yo te hable, te soltaré la lengua y les advertirás: “Así dice el Señor y Dios”. El que quiera oír, que oiga; y el que no quiera, que no oiga, porque son un pueblo rebelde.
1Sedan sa han till mig: ”Du människa, ät upp vad som finns framför dig, ät upp den här bokrullen! Gå sedan och tala till israeliterna!” 2Jag öppnade munnen, och han gav mig bokrullen att äta. 3”Människa”, sa han till mig, ”ät upp och fyll din buk med denna bokrulle som jag ger dig.” Jag åt, och den smakade sött som honung.
4Sedan sa han till mig: ”Du människa, gå nu till israeliterna och tala mina ord till dem. 5Det är inte till ett folk med ett främmande och obegripligt språk som du sänds ut, utan till israeliterna, 6inte till många folk vars främmande språk och svårbegripliga tal du inte kan förstå. Om jag hade sänt dig till dem skulle de ha lyssnat till dig. 7Men israeliterna vill inte lyssna till dig mer än de vill lyssna till mig. Alla israeliterna har hårda pannor och hårda hjärtan. 8Men jag ska göra ditt ansiktsuttryck lika hårt som deras och din panna lika hård. 9Jag ska göra din panna hård som den hårdaste sten, hårdare än flinta. Var inte rädd för dem, låt dig inte skrämmas av dem. De är ju ett upproriskt släkte.”
10Sedan sa han: ”Du människa, lägg allt jag säger på minnet! Lyssna noga! 11Gå till dina landsmän i fångenskapen, tala till dem, och vare sig de lyssnar eller inte, ska du säga till dem: ’Så säger Herren, Herren.’ ”
12Sedan lyfte Anden mig upp. Bakom mig hörde jag då ett väldigt dån: ”Välsignad vare Herrens härlighet3:12 Enligt Vulgata och flera moderna översättningar: …när Herrens härlighet lyfte från sin plats. Hebreiskans ord för välsigna och lyfta/höja sig är mycket lika och kan lätt ha förväxlats i gamla handskrifter. från denna plats!” 13Dånet kom från varelsernas vingar när de rörde vid varandra och ljudet från hjulen intill dem, ett väldigt dån. 14Anden lyfte mig upp och förde mig bort. Jag var bitter och upprörd medan jag gick. Herrens hand vilade tungt på mig. 15Jag kom till de bortförda i Tel Aviv3:15 En stad i södra Babylonien., som bodde vid floden Kevar. Där blev jag sittande bland dem i sju dagar, modfälld.
16När sju dagar hade gått kom Herrens ord till mig: 17”Du människa, jag har utsett dig till en väktare för israeliterna. Lyssna till vad jag har att säga och varna dem för mig. 18När jag säger till den gudlöse: ’Du ska dö,’ och du inte varnar honom eller tillrättavisar honom för hans onda leverne, för att rädda hans liv, då ska den gudlöse dö i sin synd, men vedergällningen för hans liv ska jag kräva av dig. 19Men om du varnar den gudlöse och han inte vänder om från sin ondska eller sitt onda leverne, då ska han dö i sin synd, men du har räddat ditt liv.
20Likaså om en rättfärdig vänder bort från sin rättfärdighet och gör det som är orätt, ska jag lägga en stötesten framför honom, och han ska dö. Om du inte har varnat honom måste han dö i sin synd. Man ska inte komma ihåg hans rättfärdiga gärningar, och vedergällningen för hans liv ska jag kräva av dig. 21Men om du varnar den rättfärdige för att synda, och han inte syndar, då ska han få leva därför att han lät varna sig, och då har du också räddat ditt liv.”
22Herrens hand var över mig där, och han sa till mig: ”Gå bort till dalen, så ska jag tala med dig där.” 23Jag reste mig och gick till dalen. Där stod Herrens härlighet, på samma sätt som jag hade sett vid floden Kevar. Då föll jag ner med ansiktet mot jorden.
24Sedan kom Anden in i mig och reste mig upp på fötterna. Han talade till mig och sa: ”Gå och stäng in dig i ditt hus! 25Människa, de kommer att binda dig med rep, så att du inte kan gå ut bland dem. 26Jag ska låta din tunga fastna i gommen, så att du blir stum och inte kan tillrättavisa dem. De är ju ett upproriskt släkte. 27Men när jag talar med dig ska jag lösa din tunga, och du ska säga till dem: ’Så säger Herren, Herren!’ Den som vill lyssna, ska lyssna, den som inte vill, lyssnar inte. De är ju ett upproriskt släkte.
