1El Señor habló con Moisés y le dijo: 2«Ordénales a los israelitas que regresen y acampen frente a Pi Hajirot, entre Migdol y el mar. Que acampen junto al mar, frente a Baal Zefón. 3El faraón va a pensar: “Los israelitas andan perdidos en esa tierra. ¡El desierto los tiene acorralados!”. 4Yo, por mi parte, endureceré el corazón del faraón para que los persiga. Voy a cubrirme de gloria a costa del faraón y de todo su ejército. ¡Y los egipcios sabrán que yo soy el Señor!».
Así lo hicieron los israelitas.
5Y cuando el rey de Egipto se enteró de que el pueblo se había escapado, tanto él como sus funcionarios cambiaron de parecer en cuanto a los israelitas y dijeron: «Pero ¡qué hemos hecho! ¿Cómo pudimos dejar que se fueran los israelitas y abandonaran su trabajo?». 6Al momento ordenó el faraón que prepararan su carro, tomó su ejército, 7se llevó consigo seiscientos de los mejores carros y todos los demás carros de Egipto, cada uno de ellos bajo el mando de un oficial. 8El Señor endureció el corazón del faraón, rey de Egipto, para que saliera en persecución de los israelitas, los cuales marchaban con aire triunfal. 9Todo el ejército del faraón —caballos, carros, jinetes y tropas de Egipto—, salió tras los israelitas y les dio alcance cuando estos acampaban junto al mar, cerca de Pi Hajirot y frente a Baal Zefón.
10El faraón iba acercándose. Cuando los israelitas se fijaron y vieron a los egipcios pisándoles los talones, sintieron mucho miedo y clamaron al Señor. 11Entonces le reclamaron a Moisés:
—¿Acaso no había sepulcros en Egipto, que nos sacaste de allá para morir en el desierto? ¿Qué has hecho con nosotros? ¿Para qué nos sacaste de Egipto? 12Ya en Egipto te decíamos: “¡Déjanos en paz! ¡Preferimos servir a los egipcios!”. ¡Mejor nos hubiera sido servir a los egipcios que morir en el desierto!
13—No tengan miedo —les respondió Moisés—. Mantengan sus posiciones, que hoy mismo serán testigos de la salvación que el Señor realizará en favor de ustedes. A esos egipcios que hoy ven, ¡jamás volverán a verlos! 14Ustedes quédense quietos, que el Señor presentará batalla por ustedes.
15Pero el Señor dijo a Moisés: «¿Por qué clamas a mí? ¡Ordena a los israelitas que se pongan en marcha! 16Y tú, levanta tu vara, extiende tu brazo sobre el mar y divide las aguas, para que los israelitas lo crucen sobre terreno seco. 17Yo voy a endurecer el corazón de los egipcios, para que los persigan. Voy a cubrirme de gloria a costa del faraón y de su ejército, y de sus carros y jinetes. 18Y cuando me haya cubierto de gloria a costa del faraón, sus carros y jinetes, los egipcios sabrán que yo soy el Señor».
19Entonces el ángel de Dios, que marchaba al frente del ejército israelita, se dio vuelta y fue a situarse detrás de este. Lo mismo sucedió con la columna de nube, que dejó su puesto de vanguardia y se desplazó hacia la retaguardia, 20quedando entre los egipcios y los israelitas. Durante toda la noche, la nube fue oscuridad para unos y luz para otros, así que en toda esa noche no pudieron acercarse los unos a los otros.
21Moisés extendió su brazo sobre el mar, y toda la noche el Señor envió sobre el mar un recio viento del este que lo hizo retroceder, convirtiéndolo en tierra seca. Las aguas del mar se dividieron 22y los israelitas lo cruzaron sobre tierra seca. El mar era para ellos una muralla de agua a la derecha y otra a la izquierda.
23Los egipcios los persiguieron. Todos los caballos y carros del faraón con todos sus jinetes entraron en el mar tras ellos. 24Cuando ya estaba por amanecer, el Señor miró al ejército egipcio desde la columna de fuego y de nube, y sembró la confusión entre ellos: 25hizo que las ruedas de sus carros se atascaran, de modo que se les hacía muy difícil avanzar. Entonces exclamaron los egipcios: «¡Alejémonos de los israelitas, pues el Señor está peleando por ellos y contra nosotros!».
26Entonces el Señor dijo a Moisés: «Extiende tu brazo sobre el mar, para que las aguas se vuelvan contra los egipcios y contra sus carros y jinetes». 27Moisés extendió su brazo sobre el mar y, al despuntar el alba, el agua volvió a su estado normal. Los egipcios, en su huida, se toparon con el mar. Así el Señor los hundió en el fondo del mar. 28Al recobrar las aguas su estado normal, se tragaron a todos los carros y jinetes del faraón, y a todo el ejército que había entrado al mar para perseguir a los israelitas. Ninguno de ellos quedó con vida.
29Los israelitas, sin embargo, cruzaron el mar sobre tierra seca, pues para ellos el mar formó una muralla de agua a la derecha y otra a la izquierda. 30En ese día el Señor salvó a Israel del poder de Egipto. Los israelitas vieron los cadáveres de los egipcios tendidos a la orilla del mar. 31Y al ver los israelitas el gran poder que el Señor había desplegado en contra de los egipcios, temieron al Señor y creyeron en él y en su siervo Moisés.
Räddade vid Sävhavet
1Herren talade till Mose: 2”Säg till israeliterna att vända om mot Pi Hachirot mellan Migdol och havet mitt emot Baal Sefon och slå läger där vid havet. 3Farao kommer nämligen att tänka: ’Israeliterna har säkert gått vilse och irrar omkring i öknen utan att kunna ta sig därifrån!’ 4Än en gång ska jag låta farao bli hård och han ska förfölja dem. Jag ska visa min makt då jag krossar farao och hela hans armé. Egypterna ska då inse att jag är Herren.” De gjorde så.
Faraos armé förföljer Israel
5När kungen i Egypten fick veta att israeliterna hade flytt, ångrade han och hans hovmän sig. ”Vad är det vi har gjort genom att låta alla dessa israelitiska slavar ge sig iväg?” frågade de sig. 6Farao lät spänna för sin vagn och tog med sig sin armé. 7Han tog med sig de 600 bästa vagnarna, och alla de andra vagnarna i Egypten, bemannade med officerare. 8Herren förhärdade farao, kungen av Egypten, så att han förföljde israeliterna när de med friskt mod gav sig iväg. 9Egypterna, alla faraos hästar, vagnar och vagnsförare – hela armén var med i förföljandet. De hann upp Israels folk när de hade slagit läger vid havet nära Pi Hachirot framför Baal Sefon.
10När farao närmade sig och folket fick syn på egypterna som tågade mot dem blev de förskräckta och ropade till Herren.
11De sa till Mose: ”Fanns det inte tillräckligt med gravar i Egypten eftersom du måste leda oss hit ut i öknen för att dö? Varför gjorde du detta mot oss och förde oss ut ur Egypten? 12Var det inte det vi sa att du skulle låta oss vara i fred och tjäna egypterna? Det var ju bättre att vara slavar i Egypten än att dö i öknen.”
13Men Mose sa till folket: ”Var inte rädda! Stanna bara lugnt där ni är, så ska ni få se på vilket fantastiskt sätt Herren ska rädda er idag. Detta är sista gången ni ser dessa egypter. 14Herren ska strida för er, och ni ska vara stilla.”
15Då sa Herren till Mose: ”Sluta nu upp att ropa till mig! Säg istället till israeliterna att gå vidare. 16Lyft din stav! Räck ut den över havet och klyv det, och hela Israels folk ska gå över på torr mark genom havet. 17Jag ska göra egypternas hjärtan hårda, så att de följer efter er. Jag ska visa min makt på farao och hela hans armé med vagnar och vagnsförare. 18Egypterna ska inse att jag är Herren när jag visar min makt på farao och hans vagnar och vagnsförare.”
19Guds ängel, som hade vandrat framför Israels armé, flyttade sig nu och gick bakom dem. Molnpelaren som gick framför dem flyttade sig också bakom dem, 20så att den befann sig mellan Israels och Egyptens arméer. Hela natten gav den mörker men samtidigt ljus14:20 Grundtexten är svåröversättlig; mer ordagrant: Molnet och mörkret var där och lyste upp natten. Enligt Septuaginta: Mörkret föll, och hela natten gick utan att arméerna kom i närheten av varandra.. Därför kom ingen av arméerna i närheten av varandra under hela natten.
21När Mose räckte ut sin hand över havet, lät Herren driva undan havsvattnet genom att en stark östanvind blåste hela natten och torkade upp havsbottnen. Vattnet delade sig 22så att Israels folk kunde gå rakt igenom havet på torr mark medan vattnet stod som en mur på båda sidor om dem. 23Egypterna, alla faraos hästar, vagnar och vagnsförare – följde efter dem tvärs över havsbottnen. 24Men tidigt på morgonen såg Herren ner på egypternas trupper från eld- och molnpelaren och skapade förvirring bland dem. 25Han lät hjulen på deras vagnar lossna14:25 Enligt bl.a. Septuaginta fastna., så att vagnarna inte kunde ta sig fram. ”Låt oss ta oss härifrån!” ropade egypterna. ”Herren strider för israeliterna mot oss egypter.”
26Herren sa till Mose: ”Räck ut din hand igen över havet, så att vattnet vänder tillbaka över egypterna, över deras vagnar och vagnsförare.” 27Mose räckte ut sin hand över havet, och vattnet vände på morgonen tillbaka till sitt normala läge. Egypterna flydde rakt mot vattenmassorna, men Herren svepte dem ut i havet. 28Vattnet återvände och täckte vagnarna och vagnsförarna och av hela faraos armé, vagnar och vagnsförare som förföljt israeliterna genom havet överlevde inte en enda person.
29Men Israels folk vandrade genom havet på torr mark och vattnet stod som en mur på båda sidor om dem. 30På så sätt räddade Herren Israel från egypterna den dagen och Israels folk såg egypterna ligga där döda på havsstranden. 31När Israels folk såg den kraftgärning som Herren gjorde med egypterna, fruktade de Herren och trodde på honom och hans tjänare Mose.
