Salmo 106
1Aleluia!
Deem graças ao Senhor porque ele é bom;
o seu amor dura para sempre.
2Quem poderá descrever os feitos poderosos do Senhor,
ou declarar todo o louvor que lhe é devido?
3Como são felizes os que perseveram na retidão,
que sempre praticam a justiça!
4Lembra-te de mim, Senhor,
quando tratares com bondade o teu povo;
vem em meu auxílio quando o salvares,
5para que eu possa testemunhar106.5 Ou desfrutar o bem-estar dos teus escolhidos,
alegrar-me com a alegria do teu povo
e louvar-te com a tua herança.
6Pecamos como os nossos antepassados;
fizemos o mal e fomos rebeldes.
7No Egito, os nossos antepassados
não deram atenção às tuas maravilhas;
não se lembraram das muitas manifestações do teu amor leal
e rebelaram-se junto ao mar, o mar Vermelho.
8Contudo, ele os salvou por causa do seu nome,
para manifestar o seu poder.
9Repreendeu o mar Vermelho, e este secou;
ele os conduziu pelas profundezas como por um deserto.
10Salvou-os das mãos daqueles que os odiavam;
das mãos dos inimigos os resgatou.
11As águas cobriram os seus adversários;
nenhum deles sobreviveu.
12Então creram nas suas promessas
e a ele cantaram louvores.
13Mas logo se esqueceram do que ele tinha feito
e não esperaram para saber o seu plano.
14Dominados pela gula no deserto,
puseram Deus à prova nas regiões áridas.
15Deu-lhes o que pediram,
mas mandou sobre eles uma doença terrível.
16No acampamento tiveram inveja de Moisés e de Arão,
daquele que fora consagrado ao Senhor.
17A terra abriu-se, engoliu Datã
e sepultou o grupo de Abirão;
18fogo surgiu entre os seus seguidores;
as chamas consumiram os ímpios.
19Em Horebe fizeram um bezerro,
adoraram um ídolo de metal.
20Trocaram a Glória deles
pela imagem de um boi que come capim.
21Esqueceram-se de Deus, seu Salvador,
que fizera coisas grandiosas no Egito,
22maravilhas na terra de Cam
e feitos temíveis junto ao mar Vermelho.
23Por isso, ele ameaçou destruí-los;
mas Moisés, seu escolhido,
intercedeu106.23 Hebraico: colocou-se na brecha. diante dele,
para evitar que a sua ira os destruísse.
24Também rejeitaram a terra desejável;
não creram na promessa dele.
25Queixaram-se em suas tendas
e não obedeceram ao Senhor.
26Assim, de mão levantada,
ele jurou que os abateria no deserto
27e dispersaria os seus descendentes
entre as nações e os espalharia por outras terras.
28Sujeitaram-se ao jugo de Baal-Peor
e comeram sacrifícios oferecidos a ídolos mortos;
29provocaram a ira do Senhor com os seus atos,
e uma praga irrompeu no meio deles.
30Mas Fineias se interpôs para executar o juízo,
e a praga foi interrompida.
31Isso lhe foi creditado como um ato de justiça
que para sempre será lembrado, por todas as gerações.
32Provocaram a ira de Deus junto às águas de Meribá;
e, por causa deles, Moisés foi castigado;
33rebelaram-se contra o Espírito de Deus,
e Moisés106.33 Ou tanto irritaram-lhe o espírito que Moisés falou sem refletir.
34Eles não destruíram os povos,
como o Senhor tinha ordenado,
35em vez disso, misturaram-se com as nações
e imitaram as suas práticas.
36Prestaram culto aos seus ídolos,
que se tornaram uma armadilha para eles.
37Sacrificaram seus filhos e suas filhas aos demônios.
38Derramaram sangue inocente,
o sangue de seus filhos e filhas
sacrificados aos ídolos de Canaã;
e a terra foi profanada pelo sangue deles.
39Tornaram-se impuros pelos seus atos;
prostituíram-se por suas ações.
40Por isso acendeu-se a ira do Senhor contra o seu povo
e ele sentiu aversão por sua herança.
41Entregou-os nas mãos das nações,
e os seus adversários dominaram sobre eles.
42Os seus inimigos os oprimiram
e os subjugaram com o seu poder.
43Ele os libertou muitas vezes,
embora eles persistissem em seus planos de rebelião
e afundassem em sua maldade.
44Mas Deus atentou para o sofrimento deles
quando ouviu o seu clamor.
45Lembrou-se da sua aliança com eles,
e arrependeu-se, por causa do seu imenso amor leal.
46Fez com que os seus captores
tivessem misericórdia deles.
47Salva-nos, Senhor, nosso Deus!
Ajunta-nos dentre as nações,
para que demos graças ao teu santo nome
e façamos do teu louvor a nossa glória.
48Bendito seja o Senhor, o Deus de Israel,
por toda a eternidade.
Que todo o povo diga: “Amém!”
Aleluia!
Psalm 106
Herrens nåd, Israels otro
1Halleluja!
Prisa Herren, för han är god.
Hans nåd varar i evighet.
2Vem kan räkna upp Herrens väldiga gärningar,
förkunna allt hans lov?
3Lyckliga är de som bevarar det som är rätt
och alltid gör det rättfärdiga.
4Tänk på mig, Herre,
när du visar välvilja mot ditt folk!
Kom till min hjälp med din räddning!
5Låt mig få se det goda hos dina utvalda
och dela ditt folks glädje,
prisa dig tillsammans med dem
som är din egendom.
6Vi har syndat liksom våra fäder,
vi har handlat fel och gjort det onda.
7Våra fäder i Egypten förstod inte Herrens under.
De glömde hans nådegärningar
och gjorde uppror vid Sävhavet.
8Ändå räddade han dem för sitt namns skull
för att göra sin makt känd.
9Han riktade sin befallning mot Sävhavet, och det blev torrt.
Han ledde dem genom djupen som genom en öken.
10Han räddade dem från dem som hatade dem
och befriade dem från deras fiender.
11Vattnet täckte deras fiender.
Inte en enda en av dem undkom.
12Då trodde de hans ord
och lovade honom med sin sång.
13Men snart glömde de allt han gjort.
De väntade inte på hans råd.
14De greps av begär i öknen
och utmanade Gud i ödemarken.
15Då gav han dem vad de begärde,
men han sände också förödande sjukdomar över dem.106:15 Översättningen förödande sjukdomar är osäker. Utifrån Septuaginta m.fl. (som översätter uttrycket tillfredsställelse/mättnad) kan versens senare del tolkas så här: …och sände dem föda som mättade dem. Utifrån den faktiska historiska händelsen i 4 Mos 11 är båda tolkningarna riktiga.
16De blev avundsjuka på Mose och Aron,
som var helgade åt Herren.
17Jorden öppnade sig och svalde Datan,
begravde Avirams hop.
18Eld flammade upp bland deras anhängare,
lågorna uppslukade de onda.
19De gjorde en kalv vid Horeb
och tillbad en gjuten avgud.
20De bytte ut sin härlighet
mot en avbild av en tjur som äter gräs.
21De glömde Gud, sin räddare,
som gjort så stora ting i Egypten,
22mirakel i Hams land
och märkliga gärningar vid Sävhavet.
23Därför bestämde han sig för att förgöra dem.
Men Mose, hans utvalde, ställde sig framför honom
för att hålla tillbaka hans vrede,
så att han inte skulle förinta dem.
24Sedan föraktade de det underbara landet,
och de trodde inte på hans ord.
25De gnällde i sina tält,
och de ville inte lyssna till Herren.
26Därför lyfte han sin hand och svor
att han skulle döda dem i öknen,
27och att deras barn skulle skingras bland främmande folk
och spridas ut till andra länder.
28De förenade sig med Baal-Pegor,
och de åt offer som offrats till livlösa avgudar.106:28 Mer ordagrant: …till döda, men sammanhanget och den historiska bakgrunden talar för att det var frågan om avgudar och inte döda/livlösa generellt.
29Genom sina gärningar retade de Herren till vrede,
så att en plåga bröt ut bland dem.
30Men Pinechas grep in och kom emellan,
så att plågan upphörde.
31För detta räknades han som rättfärdig
från generation till generation, för evigt.
32Vid Merivas vatten förargade de Herren igen
och ställde till bekymmer för Mose.
33De var upproriska mot hans ande, så
att han106:33 Eller: De gjorde hans ande så bitter att han. talade utan att tänka efter.
34De förgjorde inte heller folken,
som Herren hade sagt till dem,
35utan beblandade sig med främmande folk
och tog efter deras seder och bruk.
36De tillbad deras avgudar,
och detta blev en fälla för dem.
37De offrade sina söner och döttrar
till demoner.
38De utgöt oskyldigt blod, sina söners och döttrars,
som de offrade åt Kanaans avgudar,
och landet blev vanhelgat genom dessas blod.
39De vanhelgade sig själva genom sina handlingar
och agerade i otrohet.
40Herrens vrede upptändes mot hans folk,
och han avskydde sin arvedel.
41Han överlämnade dem åt främmande folk,
och de som hatade dem fick härska över dem.
42Deras fiender förtryckte dem,
och de fick underkasta sig deras makt.
43Gång på gång befriade han dem,
men de fortsatte att göra uppror,
och de sjönk allt djupare i sin synd.
44Ändå såg han till dem i deras nöd
när han hörde deras rop.
45Han kom ihåg sitt förbund med dem
och var mild i sin stora nåd.
46Han lät dem finna förbarmande
hos dem som höll dem fångna.
47Rädda oss, Herre, vår Gud!
Samla oss från dessa folk,
så att vi får prisa ditt heliga namn
och tacka och lova dig.
48Lovad vare Herren, Israels Gud, från evighet till evighet!
Och allt folket ska säga: ”Amen!”
Halleluja!
