1“Naquele tempo”, declara o Senhor, “os ossos dos reis e dos líderes de Judá, os ossos dos sacerdotes e dos profetas e os ossos do povo de Jerusalém serão retirados dos seus túmulos. 2Serão expostos ao sol e à lua e a todos os astros do céu, que eles amaram, aos quais prestaram culto e os quais seguiram, consultaram e adoraram. Não serão ajuntados nem enterrados, antes se tornarão esterco sobre o solo. 3Todos os sobreviventes dessa nação má preferirão a morte à vida, em todos os lugares para onde eu os expulsar”, diz o Senhor dos Exércitos.
O Pecado do Povo e o seu Castigo
4“Diga a eles: Assim diz o Senhor:
“Quando os homens caem, não se levantam mais?
Quando alguém se desvia do caminho, não retorna a ele?
5Por que será, então, que este povo se desviou?
Por que Jerusalém persiste em desviar-se?
Eles apegam-se ao engano
e recusam-se a voltar.
6Eu ouvi com atenção,
mas eles não dizem o que é certo.
Ninguém se arrepende de sua maldade
e diz: ‘O que foi que eu fiz?’
Cada um se desvia e segue seu próprio curso,
como um cavalo que se lança com ímpeto na batalha.
7Até a cegonha no céu conhece as estações
que lhe estão determinadas,
e a pomba, a andorinha e o tordo
observam a época de sua migração.
Mas o meu povo não conhece
as exigências do Senhor.
8“Como vocês podem dizer: ‘Somos sábios,
pois temos a lei do Senhor’,
quando na verdade a pena mentirosa dos escribas
a transformou em mentira?
9Os sábios serão envergonhados;
ficarão amedrontados e serão pegos na armadilha.
Visto que rejeitaram a palavra do Senhor,
que sabedoria é essa que eles têm?
10Por isso, entregarei as suas mulheres a outros homens,
e darei os seus campos a outros proprietários.
Desde o menor até o maior,
todos são gananciosos;
tanto os sacerdotes como os profetas,
todos praticam a falsidade.
11Eles tratam da ferida do meu povo
como se ela não fosse grave.
‘Paz, paz’, dizem,
quando não há paz alguma.
12Ficaram eles envergonhados de sua conduta detestável?
Não, eles não sentem vergonha,
nem mesmo sabem corar.
Portanto, cairão entre os que caem;
serão humilhados quando eu os castigar”,
declara o Senhor.
13“Eu quis recolher a colheita deles”,
declara o Senhor.
“Mas não há uvas na videira nem figos na figueira;
as folhas estão secas.
O que lhes dei será tomado deles.”
14Por que estamos sentados aqui?
Reúnam-se!
Fujamos para as cidades fortificadas e pereçamos ali!
Pois o Senhor, o nosso Deus, condenou-nos a perecer
e nos deu água envenenada para beber,
porque temos pecado contra ele.
15Esperávamos a paz,
mas não veio bem algum;
esperávamos um tempo de cura,
mas há somente terror.
16O resfolegar dos seus cavalos pode-se ouvir desde Dã;
ao relinchar dos seus garanhões a terra toda treme.
Vieram para devorar esta terra
e tudo o que nela existe,
a cidade e todos os que nela habitam.
17“Vejam, estou enviando contra vocês serpentes venenosas,
que ninguém consegue encantar;
elas morderão vocês, e não haverá remédio”,
diz o Senhor.
18A tristeza tomou conta de mim;
o meu coração desfalece.
19Ouça o grito de socorro da minha filha, do meu povo,
grito que se estende por toda esta terra:
“O Senhor não está em Sião?
Não se acha mais ali o seu rei?”
“Por que eles me provocaram à ira com os seus ídolos,
com os seus inúteis deuses estrangeiros?”
20Passou a época da colheita,
acabou o verão,
e não estamos salvos.
21Estou arrasado com a devastação sofrida pelo meu povo.
Choro muito, e o pavor se apodera de mim.
22Não há bálsamo em Gileade?
Não há médico?
Por que será, então, que não há sinal de cura
para a ferida do meu povo?
1”På den tiden, säger Herren, ska Juda kungars, dess furstars, prästers, profeters och Jerusalems invånares ben hämtas från deras gravar 2och spridas ut under solen, månen och himlens hela härskara, som de har älskat, tjänat, följt, sökt och tillbett. De ska inte samlas upp eller begravas, utan bli till gödsel på marken. 3De som finns kvar av detta onda släkte på de olika platserna dit jag fördrivit dem ska hellre dö än leva, säger härskarornas Herre.
Folkets avfall och dom
4Säg till dem: ’Så säger Herren:
När någon faller,
reser han sig då inte upp igen?
När någon hamnar på fel väg,
vänder han då inte tillbaka?
5Varför vänder sig då detta Jerusalems folk ständigt bort?
De håller fast vid sitt svek
och vägrar att vända om.
6Jag har lyssnat och hört
att de inte talar det som är rätt.
Ingen ångrar sin ondska och säger:
”Vad har jag gjort?”
Var och en går sin egen väg
och rusar fram som stridshästar.
7Hägern i skyn vet sina tider,
och turturduvan, tranan och svalan
passar sina flyttningstider.
Men mitt folk känner inte till
Herrens lagar och bud.
8Hur kan ni säga:
”Vi är visa, vi har Herrens lag?”
Men de skriftlärdas pennor har gjort den till lögn.8:8 Grundtextens innebörd är osäker.
9De visa ska stå där med skam
och skräckslagna fångas i snaran.
De har förkastat Herrens ord.
Vad är det då för vishet?
10Jag ska därför ge deras hustrur åt andra
och deras åkrar åt erövrare.
Från den minste till den störste
är de alla giriga.
Till och med profeter och präster bedrar.
11De förbinder mitt folks sår,
men bara på ytan,
och de säger:
”Allt står väl till, allt står väl till.”
Men ingenting är väl.
12Skäms de för det avskyvärda de gjort?
Nej, någon skam känner de inte,
de förstår inte att blygas.
Därför ska de falla bland dem som faller.
När tiden är inne för mig att straffa dem
ska de slås ner, säger Herren.
13Jag ska skörda dem, säger Herren.
Det blir inga druvor på vinstocken,
inga fikon på fikonträdet,
och bladen ska vissna.
Det jag har gett dem ska tas ifrån dem.8:13 Grundtextens innebörd är osäker i den sista delen av versen.’ ”
14Varför sitter vi här?
Låt oss samlas,
gå till de befästa städerna
och förgås där.
För Herren, vår Gud,
låter oss förgås
och har gett oss förgiftat vatten att dricka,
för vi har syndat mot Herren.
15Vi väntade på fred,
men inget gott har kommit,
vi väntade på helande,
men allt blev bara skräck.
16Från Dan hörs hans hästar gnägga,
och när hans hingstar frustar
darrar hela landet.
De kommer och slukar landet
och allt som finns i det,
både städer och dem som bor där.
17”Jag kommer att sända giftiga ormar mot er,
ormar som inga besvärjelser hjälper mot,
och de ska bita er, säger Herren.”
Profetens klagan
18Var ska jag finna tröst i min sorg?
Mitt hjärta är nära att brista.
19Hör hur mitt arma folk
ropar från fjärran land:
Ӏr inte Herren i Sion?
Är inte hennes kung där längre?”
”Varför har de provocerat mig till vrede
med sina bildstoder
och med sina meningslösa främmande gudar?”
20”Skördetiden är slut,
sommaren är över,
och vi har inte blivit räddade.”
21Jag är förkrossad
för att dottern mitt folk har krossats.
Jag sörjer,
skräcken griper mig.
22Finns det ingen balsam i Gilead?
Finns det ingen läkare där?
Varför kommer det ingen läkedom
för mitt arma folk?
