A Destruição de Sodoma e Gomorra
1Os dois anjos chegaram a Sodoma ao anoitecer, e Ló estava sentado à porta da cidade. Quando os avistou, levantou-se e foi recebê-los. Prostrou-se com o rosto em terra 2e disse: “Meus senhores, por favor, acompanhem-me à casa do seu servo. Lá poderão lavar os pés, passar a noite e, pela manhã, seguir caminho”.
“Não, passaremos a noite na praça”, responderam.
3Mas ele insistiu tanto com eles que, finalmente, o acompanharam e entraram em sua casa. Ló mandou preparar-lhes uma refeição e assar pão sem fermento, e eles comeram.
4Ainda não tinham ido deitar-se, quando todos os homens de toda parte da cidade de Sodoma, dos mais jovens aos mais velhos, cercaram a casa. 5Chamaram Ló e lhe disseram: “Onde estão os homens que vieram à sua casa esta noite? Traga-os para nós aqui fora para que tenhamos relações com eles”.
6Ló saiu da casa, fechou a porta atrás de si 7e lhes disse: “Não, meus amigos! Não façam essa perversidade! 8Olhem, tenho duas filhas que ainda são virgens. Vou trazê-las para que vocês façam com elas o que bem entenderem. Mas não façam nada a estes homens, porque se acham debaixo da proteção do meu teto”.
9“Saia da frente!”, gritaram. E disseram: “Este homem chegou aqui como estrangeiro, e agora quer ser o juiz! Faremos a você pior do que a eles”. Então empurraram Ló com violência e avançaram para arrombar a porta. 10Nisso, os dois visitantes agarraram Ló, puxaram-no para dentro e fecharam a porta. 11Depois feriram de cegueira os homens que estavam à porta da casa, dos mais jovens aos mais velhos, de maneira que não conseguiam encontrar a porta.
12Os dois homens perguntaram a Ló: “Você tem mais alguém na cidade—genros, filhos ou filhas, ou qualquer outro parente? Tire-os daqui, 13porque estamos para destruir este lugar. As acusações feitas ao Senhor contra este povo são tantas que ele nos enviou para destruir a cidade”.
14Então Ló foi falar com seus genros, os quais iam casar-se com suas filhas, e lhes disse: “Saiam imediatamente deste lugar, porque o Senhor está para destruir a cidade!” Mas pensaram que ele estava brincando.
15Ao raiar do dia, os anjos insistiam com Ló, dizendo: “Depressa! Leve daqui sua mulher e suas duas filhas, ou vocês também serão mortos quando a cidade for castigada”.
16Tendo ele hesitado, os homens o agarraram pela mão, como também a mulher e as duas filhas, e os tiraram dali à força e os deixaram fora da cidade, porque o Senhor teve misericórdia deles. 17Assim que os tiraram da cidade, um deles disse a Ló: “Fuja por amor à vida! Não olhe para trás e não pare em lugar nenhum da planície! Fuja para as montanhas, ou você será morto!”
18Ló, porém, lhes disse: “Não, meu senhor! 19Seu servo foi favorecido por sua benevolência, pois o senhor foi bondoso comigo, poupando-me a vida. Não posso fugir para as montanhas, senão esta calamidade cairá sobre mim, e morrerei. 20Aqui perto há uma cidade pequena. Está tão próxima que dá para correr até lá. Deixe-me ir para lá! Mesmo sendo tão pequena, lá estarei a salvo”.
21“Está bem”, respondeu ele. “Também lhe atenderei esse pedido; não destruirei a cidade da qual você fala. 22Fuja depressa, porque nada poderei fazer enquanto você não chegar lá”. Por isso a cidade foi chamada Zoar19.22 Zoar significa pequena..
23Quando Ló chegou a Zoar, o sol já havia nascido sobre a terra. 24Então o Senhor, o próprio Senhor, fez chover do céu fogo e enxofre sobre Sodoma e Gomorra. 25Assim ele destruiu aquelas cidades e toda a planície, com todos os habitantes das cidades e a vegetação. 26Mas a mulher de Ló olhou para trás e se transformou numa coluna de sal.
27Na manhã seguinte, Abraão se levantou e voltou ao lugar onde tinha estado diante do Senhor. 28E olhou para Sodoma e Gomorra, para toda a planície, e viu uma densa fumaça subindo da terra, como fumaça de uma fornalha.
29Quando Deus arrasou as cidades da planície, lembrou-se de Abraão e tirou Ló do meio da catástrofe que destruiu as cidades onde Ló vivia.
Os Descendentes de Ló
30Ló partiu de Zoar com suas duas filhas e passou a viver nas montanhas, porque tinha medo de permanecer em Zoar. Ele e suas duas filhas ficaram morando numa caverna.
31Um dia, a filha mais velha disse à mais jovem: “Nosso pai já está velho, e não há homens nas redondezas que nos possuam, segundo o costume de toda a terra. 32Vamos dar vinho a nosso pai e então nos deitaremos com ele para preservar a sua linhagem”.
33Naquela noite, deram vinho ao pai, e a filha mais velha entrou e se deitou com ele. E ele não percebeu quando ela se deitou nem quando se levantou.
34No dia seguinte a filha mais velha disse à mais nova: “Ontem à noite deitei-me com meu pai. Vamos dar-lhe vinho também esta noite, e você se deitará com ele, para que preservemos a linhagem de nosso pai”. 35Então, outra vez deram vinho ao pai naquela noite, e a mais nova foi e se deitou com ele. E ele não percebeu quando ela se deitou nem quando se levantou.
36Assim, as duas filhas de Ló engravidaram do próprio pai. 37A mais velha teve um filho e deu-lhe o nome de Moabe19.37 Moabe assemelha-se à expressão hebraica que significa do pai.; este é o pai dos moabitas de hoje. 38A mais nova também teve um filho e deu-lhe o nome de Ben-Ami19.38 Ben-Ami significa filho do meu povo.; este é o pai dos amonitas de hoje.
Gud räddar Lot
1När de två änglarna samma kväll kom till Sodom, satt Lot i stadsporten. När han såg dem, reste han sig upp för att möta dem och han bugade sig med ansiktet mot marken. 2”Mina herrar”, sa han. ”Kom till mitt hem och stanna över natten, så att ni får tvätta era fötter. Sedan kan ni resa vidare i morgon bitti.” ”Nej”, svarade de. ”Vi stannar här ute på gatan över natten.”
3Men Lot var så angelägen att de slutligen gick med honom hem, och han bjöd dem på mat och nybakat, osyrat bröd, och de åt. 4Innan de hunnit lägga sig, omringades huset av stadens män. De hade kommit allesammans från alla håll i staden, både yngre och äldre. 5De skrek till Lot: ”Var är de där männen som kom till dig i kväll? För ut dem till oss, så att vi kan ligga med dem!”
6Lot gick då ut för att tala med dem och stängde dörren efter sig. 7Han bad dem: ”Mina vänner, gör inte något så ont. 8Jag har två döttrar, som är oskulder. Ni kan ta dem och göra vad ni vill med dem, men lämna dessa män i fred, för de har kommit för att få skydd under mitt tak.”
9”Flytta på dig”, skrek de. ”Denne har kommit hit som främling och nu vill han vara vår domare! Nu ska vi behandla dig mycket värre än vad vi tänkte behandla dem.” Så trängde de sig fram till Lot och började bryta sönder dörren.
10Men de två männen i huset sträckte sig ut efter Lot, drog in honom och låste dörren 11och förblindade dem som stod utanför, unga som gamla, så att de inte kunde hitta dörren.
12”Vilka släktingar har du här i staden?” frågade männen Lot. ”För ut dem härifrån allihop, mågar, söner, döttrar, vilka de än är! 13Vi ska nämligen utplåna staden. Herren har hört ett stort klagorop om staden och skickat oss hit för att förgöra den.”
14Då gick Lot ut för att berätta detta för sina blivande svärsöner: ”Skynda er, skynda er ut ur staden, för Herren tänker förgöra den!” Men svärsönerna trodde att han bara skämtade.
15Vid gryningen nästa morgon blev änglarna allt mer angelägna: ”Skynda dig”, sa de till Lot. ”Ta din hustru och dina döttrar som är här och ge dig av medan du kan, för annars kommer du att förgås med stadens synd.”
16När Lot fortfarande tvekade, tog männen honom och hans hustru och döttrar vid handen, eftersom Herren ville skona honom, och förde dem i säkerhet utanför staden. Där lämnade de dem.
17”Fly för livet”, sa han19:17 Det framkommer inte vem subjektet var, men uppenbarligen en av änglarna, snarare än Herren själv. Samtidigt är det dock Herren Lot åtminstone tidvis verkar tilltala här. medan de fördes ut. ”Och se dig inte tillbaka! Fly till bergen! Stanna inte här nere på slätten, för då kommer du att förintas.” 18”Nej, Herre19:18 Eller: min herre eller: mina herrar”, bad Lot. 19”Du har visat mig, din tjänare, den välviljan och den stora nåden att rädda mitt liv. Men jag hinner inte fly upp i bergen förrän olyckan är ifatt mig, och då dör jag. 20Staden där ligger så nära att jag kan fly dit och den är liten. Låt mig få gå dit i stället. Du ser väl hur liten den är! Då kommer mitt liv att räddas.”
21Han sa: ”Du ska få som du vill också den här gången. Jag ska inte förstöra staden du talar om. 22Men skynda dig dit, för jag kan inte göra något förrän du är där.” Så fick staden heta Soar19:22 Namnet Soar kommer från hebreiskans ord för liten..
23Solen var redan på väg upp över jorden, när Lot nådde fram till staden. 24Då lät Herren eld och flammande svavel regna ner från himlen, från Herren, över Sodom och Gomorra. 25Han förstörde dessa städer helt och hållet tillsammans med hela slätten och utplånade allt liv i dem, även vegetationen. 26Men Lots hustru såg sig om och blev förvandlad till en saltpelare.
27På morgonen var Abraham uppe tidigt och gick ut till platsen där han hade stått inför Herren. 28Han såg ut över slätten mot Sodom och Gomorra och såg röken från jorden stiga upp som från en brännugn. 29När Gud utplånade städerna på slätten, tänkte han på Abraham och förde ut Lot undan förödelsen som drabbade städerna där Lot bott.
Lots döttrar
30Efteråt lämnade Lot med sina döttrar Soar, för han var rädd för att bo där. Han bosatte sig i stället i en grotta i bergen tillsammans med sina två döttrar.
31En dag sa den äldre dottern till sin syster: ”Vår far är gammal, och det finns ingen man här i landet som skulle kunna komma till oss som man brukar göra överallt på jorden. 32Kom, så ger vi vår far vin att dricka, och sedan ligger vi med honom, så att vi får barn genom vår far.”
33Den kvällen såg de till att fadern blev berusad, och den äldre dottern gick in och låg med sin far. Men han visste varken när hon lade sig där eller gick upp.
34Följande dag sa hon till sin yngre syster: ”Jag låg med vår far i natt. Låt oss fylla honom med vin i kväll igen, och sedan går du in och ligger med honom så att vi får barn genom honom.” 35Också den kvällen fick de honom drucken, och den yngre dottern gick in och låg med honom, och inte heller nu märkte han när hon lade sig eller gick upp. 36På så sätt blev Lots båda döttrar med barn genom sin far.
37Den äldre dottern födde en son som hon gav namnet Moab19:37 I hebreiskan anspelning på genom sin far. Han blev stamfar till vår tids moabiter. 38Den yngre födde också en son som hon gav namnet Ben-Ammi19:38 Betyder: son till mitt folk. Han blev stamfar till vår tids ammoniter.
