Fjärde boken
(90—106)
Psalm 90
Guds evighet, människans förgänglighet
1En bön av gudsmannen Mose.
Herre, du har varit vår tillflykt
från generation till generation.
2Innan bergen föddes, innan du frambringade jorden och världen,
fanns du, Gud, från evighet till evighet.
3Du låter människan bli jord igen
och säger: ”Vänd åter, människobarn!”
4Tusen år är för dig bara som gårdagen som gick,
som en enda timme i natten.
5Du sveper bort dem,
de är som en sömn om morgonen,
de försvinner som gräset,
6som växer upp på morgonen
men vissnar och torkar ut innan kvällen.
7Genom din vrede förgås vi,
vi förskräcks av din vredes glöd.
8Du lägger fram våra synder inför dig,
våra hemliga synder drar du fram i ljuset.
9Våra dagar försvinner under din vrede,
vi slutar våra år med en suck.
10Vi blir sjuttio år,
kanske åttio, om krafterna räcker.
Men våra flyende90:10 Grundtextens innebörd är osäker. Kan ev. också översättas deras stolthet, eller: Men även våra bästa år… år är möda och besvär.
Snart har de försvunnit, och vi är borta.
11Vem känner din vredes styrka,
vem fruktar att drabbas av din förbittring?90:11 Tanken kan också vara: Din vrede är lika stor som den tillbörliga fruktan för dig.
12Lär oss att inse hur få våra dagar är,
så att vi får visa hjärtan.
13Herre, kom åter! Hur länge ska detta vara?
Förbarma dig över dina tjänare!
14Mätta oss med din nåd var morgon,
så att vi får sjunga och glädjas i alla våra dagar.
15Ge oss glädje lika många dagar som du har plågat oss,
lika många år som vi har sett det onda.
16Låt dina tjänare få se dina gärningar
och deras barn din härlighet.
17Herre, vår Gud, visa oss din godhet
och ge oss framgång i allt vad vi gör.
Libro IV
Salmos 90–106
Salmo 90
Oración de Moisés, hombre de Dios.
1Señor, tú has sido nuestro refugio
generación tras generación.
2Desde antes que nacieran los montes
y que crearas la tierra y el mundo,
desde los tiempos antiguos y hasta los tiempos postreros,
tú eres Dios.
3Tú haces que los hombres vuelvan al polvo,
cuando dices: «¡Vuélvanse al polvo, mortales!».
4Mil años, para ti,
son como el día de ayer, que ya pasó;
son como una vigilia de la noche.
5Arrasas a los mortales que son como un sueño:
nacen por la mañana, como la hierba
6que al amanecer brota y florece,
y por la noche ya está marchita y seca.
7Tu ira en verdad nos consume;
tu indignación nos aterra.
8Ante ti has puesto nuestras maldades;
a la luz de tu presencia, nuestros pecados secretos.
9Por causa de tu ira se nos va la vida entera;
se esfuman nuestros años como un suspiro.
10Algunos llegamos hasta los setenta años,
quizás alcancemos hasta los ochenta,
si las fuerzas nos acompañan.
Tantos años de vida,90:10 Tantos años de vida. Lit. Su orgullo. sin embargo,
solo traen problemas y penas:
pronto pasan y volamos.
11¿Quién puede comprender el poder de tu ira?
Tu ira es tan grande como el temor que se te debe.
12Enséñanos a contar bien nuestros días,
para que nuestro corazón adquiera sabiduría.
13¿Cuándo, Señor, te volverás hacia nosotros?
¡Compadécete ya de tus siervos!
14Sácianos de tu gran amor por la mañana,
y toda nuestra vida cantaremos de alegría.
15Alégranos conforme a los días que nos has afligido
y a los años que nos has hecho sufrir.
16¡Sean manifiestas tus obras a tus siervos
y tu esplendor a sus descendientes!
17Que el favor90:17 Que el favor. Alt. Que la belleza. del Señor nuestro Dios esté sobre nosotros.
Confirma en nosotros la obra de nuestras manos;
sí, confirma la obra de nuestras manos.
