Psalm 31
Klagan, bön om räddning
(Ps 71:1-3)
1För körledaren. En psalm av David.
2Till dig, Herre, tar jag min tillflykt,
låt mig aldrig komma på skam.
Befria mig i din rättfärdighet.
3Lyssna till mig,
skynda dig att rädda mig.
Var en klippa för mig, en fästning,
en borg där jag finner frälsning.
4Du är min klippa och min borg.
Led mig, vägled mig för ditt namns skull!
5Frigör mig ur nätet som har gillrats åt mig.
Du är min fästning.
6I dina händer överlämnar jag min ande,
för du befriar mig, Herre, du trofaste Gud.
7Jag hatar dem som tillber avgudar.
Jag förtröstar på Herren.
8Jag jublar av glädje för din nåd.
Du såg mitt lidande
och du såg min själs ångest.
9Du överlämnade mig inte åt min fiende.
Du ledde mig ut i frihet.
10Herre, var nådig mot mig, för jag är i nöd,
mina ögon är matta av sorg,
likaså min kropp och själ.
11Mitt liv försvinner i ångest och mina år i suckan,
min styrka och min kropp håller på
att tyna bort på grund av min skuld.
12För alla mina fienders skull hånas jag,
mina grannar förfärar sig31:12 Det hebreiska uttryckets innebörd är osäker. över mig,
och de som ser mig på gatan flyr från mig.
13Jag är lika bortglömd som en död,
jag har blivit som en krossad kruka.
14Jag hör mångas skvaller,
skräck finns på alla håll,
de går samman mot mig
för att röja mig ur vägen.
15Men jag förtröstar på dig, Herre!
Jag säger: ”Du är min Gud.”
16Mina tider ligger i dina händer,
rädda mig ur mina fienders hand,
från dem som förföljer mig.
17Låt ditt ansikte lysa över din tjänare!
Rädda mig i din nåd!
18Herre, låt mig inte komma på skam
när jag ropar till dig.
Låt i stället de gudlösa få skämmas
och lägga sig stilla i dödsriket,
19där deras lögnaktiga läppar till sist har tystnat,
dessa fräcka, som högmodigt och föraktfullt
talar mot de rättfärdiga.
20Stor är din godhet
som du har sparat åt dem som fruktar dig
och som du inför alla ger dem som tar sin tillflykt till dig.
21Du gömmer dem hos dig,
skyddade mot människors sammansvärjning,
du förvarar dem i din hydda
i trygghet mot elaka tungor.
22Välsignad vare Herren,
för han visade mig sin underbara nåd i en belägrad stad.
23Förskräckt tänkte jag: ”Jag är bortstött från dig.”
Men du hörde mina böner,
när jag ropade till dig om hjälp.
24Älska Herren, alla hans fromma.
Herren bevarar de trogna,
men dem som handlar i övermod straffar han strängt.
25Var starka, fatta mod,
alla ni som hoppas på Herren.
Salmo 31
(Sl 71.1-3)
Salmo de David. Para o diretor do coro.
1Só em ti, Senhor, me refugio;
jamais me deixes ficar mal perante os meus inimigos.
Livra-me porque és justo.
2Responde-me depressa;
inclina-te para ouvires a minha súplica.
Sê para mim como um rochedo bem firme,
como uma casa onde esteja em perfeita segurança.
3Sim, com efeito tu és o meu rochedo,
o lugar forte onde me abrigo.
Por isso, te peço, por causa do prestígio do teu nome,
que me guies e me protejas.
4Tira-me da rede que os meus inimigos armaram para me apanhar;
só tu és a minha fortaleza.
5Entrego o meu espírito nas tuas mãos;
tu, que guardas as promessas que fazes, me livraste, ó Senhor.
6Aborreço aqueles que se entregam ao culto de deuses falsos;
eu, quanto a mim, confio no Senhor.
7Ficarei radiante de alegria pela tua bondade,
pois tiveste em consideração a minha aflição;
viste bem como a minha alma estava angustiada.
8Não me entregaste nas mãos do inimigo,
antes me deste perfeita liberdade de movimentos.
9Tem misericórdia de mim, Senhor,
porque me sinto atribulado;
os meus olhos já estão vermelhos de tanto choro.
10A minha alma e o meu corpo estão cansados de tanta tristeza.
Vou-me consumindo de abatimento;
esgotam-se os meus anos em aflição.
Os meus pecados também me têm tirado a força;
os meus ossos consomem-se pela vergonha e pela tristeza.
11Os meus inimigos fizeram até
com que os meus próprios vizinhos me desprezassem;
fogem de mim quando passo na rua.
12Para eles sou como morto,
como pedaços de louça partida que se deitam fora.
13Ouvi as mentiras que muitos diziam a meu respeito.
Para qualquer lado que olhava, tinha medo,
porque todos tramavam contra a minha vida.
14Mas eu confio em ti, Senhor, e digo:
“Tu és o meu Deus!”
15Todo o tempo da minha vida está nas tuas mãos;
livra-me dos que me perseguem.
16Que o teu favor brilhe novamente sobre o teu servo;
que a tua misericórdia me salve!
17Não me deixes abatido, Senhor,
porque tenho chamado por ti.
Os pecadores, esses sim, sejam envergonhados
e reduzidos ao silêncio do mundo dos mortos.
18Os seus lábios mentirosos sejam, enfim, emudecidos
pois falam com desprezo e arrogância dos que praticam a justiça.
19Grande é a bondade que tens reservado
para com aqueles que te temem!
Tu os esconderás na tua presença,
abrigados das intrigas dos homens.
20A esses irás recolhê-los na tua habitação,
salvos da maldade das suas línguas.
21Bendito é o Senhor,
porque já me mostrou o seu amor;
um amor que nunca falha, maravilhoso,
que me protegeu quando a minha cidade estava sob ataque.
22Falei precipitadamente quando disse:
“O Senhor desamparou-me!”
Porém, tu sempre ouviste a minha súplica,
quando chamei por ti.
23Amem o Senhor, todos quantos lhe pertencem!
O Senhor protege os que lhe são fiéis,
mas castiga severamente os soberbos.
24Vocês que confiam no Senhor, tenham coragem!
O Senhor dará força ao vosso coração.
