Psalm 142
En förtvivlads bön
1Maskil. Av David, när han var i grottan. En bön.
2Jag ropar med hög röst till Herren,
jag ropar med hög röst till Herren
och ber om nåd.
3Jag utgjuter min klagan inför honom,
jag berättar om min nöd för honom.
4När jag är färdig att ge upp,
vet du hur jag har det.
På den väg jag går
har de lagt ut snaror för mig.
5Se, vid min sida finns ingen som bryr sig om mig.
Jag har ingenstans att fly, och ingen frågar efter mig.
6Jag ropar till dig, Herre, jag säger:
”Du är min tillflykt,
min del i de levandes land.”
7Lyssna till mitt rop,
för jag är förtvivlad.
Rädda mig från mina förföljare,
för de är starkare än jag.
8För mig ut ur mitt fängelse,
så att jag kan prisa ditt namn.
Då kommer de rättfärdiga att samlas kring mig,
för du har varit god mot mig.
Råb om hjælp
1En visdomssang og bøn af David, fra dengang han gemte sig i en hule.
2Jeg råber højt til Herren,
trygler ham om nåde.
3Jeg udøser min nød for ham,
betror ham mine problemer.
4Når jeg er modløs og opgivende,
viser du mig den vej, jeg skal gå,
for de har sat fælder op alle vegne.
5Jeg ser mig omkring til højre og venstre,
men alle virker så ligeglade,
ingen vil føre mig i sikkerhed,
ingen er villige til at hjælpe.
6Herre, derfor råber jeg til dig,
du er min tilflugt, mit eneste håb.
7Lyt til min bøn, for jeg er i stor nød.
Red mig, for mine forfølgere er stærke.
8Hjælp mig ud af det her fængsel,
så jeg atter kan takke og tilbede dig.
Når du griber ind og redder mig,
vil de gudfrygtige samles og takke dig for det.
