Femte boken
(107—150)
Psalm 107
Tacksamhet och lovprisning till Herren
1Prisa Herren, för han är god,
hans nåd består för evigt.
2Så ska de säga som Herren har friköpt,
de som han har befriat ur fiendens våld,
3samlat från länderna,
från öster och väster, från norr och söder.
4De irrade omkring i öknen, i ödemarken,
utan att finna någon boplats.
5De var hungriga, törstiga,
och deras liv tynade bort.
6De ropade till Herren i sin nöd,
och han befriade dem ur deras trångmål.
7Han förde dem till den rätta vägen,
till en plats där de kunde bo.
8De ska prisa Herren för hans nåd
och för allt underbart han gjort för människobarnen.
9Han gav vatten till den törstige
och den hungriges själ mättade han med sitt goda.
10Där fanns de som satt i djupaste mörker,
fångna i lidandets järnbojor,
11för de hade gjort uppror mot Guds ord
och föraktat den Högstes råd.
12Därför lät han dem slita ont.
De föll, och ingen kunde hjälpa dem.
13De ropade till Herren i sin nöd,
och han räddade dem ur deras trångmål.
14Han ledde dem ut ur det djupaste mörkret
och bröt sönder deras bojor.
15De ska prisa Herren för hans nåd
och för allt underbart han gjort för människobarnen.
16Han krossar portarna av koppar
och bryter sönder järnbommarna.
17Andra var dåraktiga
och fick lida för sin upproriskhet och sina synder.
18De avskydde all mat
och närmade sig dödens portar.
19De ropade till Herren i sin nöd,
och han räddade dem ur deras trångmål.
20Han sa bara ett ord och de blev botade,
han räddade dem från graven.
21De ska prisa Herren för hans nåd
och för allt underbart han gjort för människobarnen.
22De ska frambära tack som offer,
sjunga om allt han gjort.
23Andra seglade på haven med skepp
och drev handel på de stora vattnen.
24De såg Herrens gärningar
och hans under i djupen.
25Han talade, och en stormvind blåste upp,
så att vågorna gick höga.
26De reste sig mot himlen
och störtade sedan mot djupen.
Modet svek dem i olyckan,
27och de raglade och stapplade som berusade,
och all deras vishet var borta.
28De ropade till Herren i sin nöd,
och han befriade dem ur deras trångmål.
29Han lugnade stormen
och vågorna tystnade.
30De gladde sig över att det hade blivit lugnt,
och han förde dem till den hamn dit de ville.
31De ska prisa Herren för hans nåd
och för allt underbart han gjort för människobarnen.
32De ska prisa honom när folket samlas
och lova honom i de äldstes krets.
33Han förvandlar floder till öken,
vattenkällor till torr mark
34och det bördiga landet till saltöken,
för dess invånares ondska.
35Han gör ökenlandet till sjöar
och det uttorkade landet till vattenkällor.
36Han låter de hungriga bosätta sig där
och bygga en stad att bo i.
37De sår sina åkrar,
planterar sina vingårdar
och får sedan rika skördar.
38Han välsignar dem, och de får många barn.
Han låter inte heller deras boskapshjordar minska.
39Om de blir färre, blir förödmjukade107:39 Hebreiskans tempusform här och t.o.m. vers 42 kan betyda både något som redan hänt eller något som pågår nu.
och nedtryckta av bekymmer och sorg,
40öser han olycka över härskarna
och låter dem irra omkring i en väglös öken.
41Men han lyfter de fattiga ur deras förtryck
och låter deras familjer föröka sig som hjordar.
42De rättsinniga ser det och gläder sig,
medan all ondska måste tiga.
43Den som är vis bör lägga detta på minnet
och tänka på Herrens nådegärningar.
Quinto Livro
(Salmos 107–150)
Salmo 107
1Deem graças ao Senhor porque ele é bom,
porque o seu amor é eterno!
2Que aqueles a quem o Senhor salvou
contem como Deus os salvou dos seus inimigos!
3Como tornou trazê-los dos quatro cantos da Terra,
do oriente e do ocidente, do norte e das zonas do mar.
4Andaram desgarrados pelo deserto, isolados,
sem um lar onde pudessem descansar.
5Andaram famintos, sedentos, desfalecendo.
6Mas clamaram ao Senhor, na sua tribulação,
e ele os livrou das suas angústias.
7Levou-os, por fim, com segurança,
a um lugar seguro onde habitaram.
8Louvem o Senhor pela sua bondade
e pelas suas maravilhas para com os homens!
9Porque satisfez plenamente a alma que tinha sede,
encheu de bens a alma que tinha fome.
10Quem são esses que estão sentados nas trevas,
nas sombras da morte, prisioneiros da miséria,
pela opressão e pela escravidão?
11Pois rebelaram-se contra as palavras de Deus
e desprezaram os decretos do Altíssimo.
12Foi por isso que ele os abateu com dificuldades;
caíram e ninguém houve que pudesse ajudá-los
a erguerem-se de novo.
13Mas clamaram ao Senhor, na sua tribulação,
e ele os livrou das suas angústias.
14Tirou-os daquelas trevas em que estavam,
daquelas sombras da morte,
e quebrou as cadeias que os amarravam.
15Louvem o Senhor pela sua bondade
e pelas suas maravilhas para com os homens!
16Derrubou os pesados portões de bronze
e despedaçou as barras de ferro das suas prisões;
fez em pedaços as correntes que os amarravam.
17Outros houve que foram afligidos
por causa das suas muitas transgressões,
da loucura que os levou por caminhos de maldade.
18À força de tanto sofrerem, chegaram a definhar;
nem sequer a comida lhes apetecia,
ficando às portas da morte.
19Então clamaram ao Senhor, na sua tribulação,
e ele os livrou das suas angústias.
20Lembrou-lhes a sua palavra,
e as suas fraquezas foram saradas;
livrou-os da destruição.
21Louvem o Senhor pela sua bondade,
e pelas suas maravilhas para com os homens!
22Ofereçam alegres sacrifícios de ação de graças,
e anunciem a toda a gente as suas maravilhosas obras.
23E há ainda os navegantes, os marinheiros,
que atravessam de lés a lés todos esses mares,
cruzando as rotas do mundo;
24Também esses, lá no mar alto,
podem ver obras maravilhosas que o Senhor fez.
25À sua ordem, podem levantar-se ventos tempestuosos
que fazem erguer vagas imensas.
26Pesados navios elevam-se nas suas cristas
e são mergulhados novamente no profundo abismo.
27A própria gente do mar encolhe-se de terror,
cambaleando, vacilando como bêbedos,
perdendo mesmo o controlo de si mesmos.
28Mas clamaram ao Senhor na sua tribulação,
e ele livrou-os das suas angústias.
29Ele faz acabar a tormenta, acalma as vagas.
30A alegria volta de novo com essa bonança;
Deus leva-os até ao porto desejado.
31Louvem o Senhor pela sua bondade
e pelas suas maravilhas para com os homens!
32Como deveriam dar toda a honra a Deus,
publicamente, e perante os anciãos conselheiros!
33Deus seca os rios e transforma-os em desertos.
34Transforma a boa terra num deserto de sal,
por causa da maldade dos que nela habitam.
35Por outro lado, converte os desertos
em terra fértil, cheia de água.
36Ele traz gente faminta para ali habitar
e construir as suas cidades.
37Semeiam os campos e plantam vinhas;
comem de tudo o que a terra produzir.
38É assim que Deus os abençoa
e os ajuda a constituírem grandes famílias,
fazendo multiplicar o seu gado.
39Vemos também que há outros que ficam pobres;
em vez de progredirem, definham,
abatidos pela opressão, aflição e tristeza.
40Deus lança desprezo sobre os orgulhosos;
faz com que governantes acabem por vaguear
entre as ruínas daquilo que possuíram.
41Contudo, aos desfavorecidos Deus os salva da opressão;
no seu abrigo seguro, faz as famílias a multiplicarem-se.
42Estas coisas alegram as pessoas que são retas,
enquanto os maus ficam mudos, sem palavras.
43A sabedoria consiste em prestar atenção a estas coisas,
em refletir sobre a grande bondade do Senhor!
