Psalm 104
Skaparens lov
1Lova Herren, min själ!
Herre, min Gud, du är hög och stor,
du är klädd i majestät och prakt!
2Han sveper sig i ljus som en klädnad,
som en tältduk har han spänt upp himlen.
3Över vattnen har han timrat sina salar.
Molnen är hans vagnar,
och han rider på vindens vingar.
4Han gör vindarna till sina budbärare
och eldslågorna till sina tjänare.
5Han har lagt en fast grund för jorden,
så att den aldrig kan rubbas.
6Du bredde ut djupet som en klädnad över den,
och vattnen stod över bergstopparna.
7De flydde vid din tillrättavisning,
vid ditt dunder tog de till flykten.
8Bergen reste sig,
och i dalarna fick vattnen den plats du bestämde åt dem.
9Du satte en gräns för dem,
och de ska aldrig mer översvämma jorden.
10Du lät källor springa fram i dalarna,
och de vällde fram mellan bergen.
11De ger djuren vatten att dricka.
Där släcker vildåsnorna sin törst,
12Vid dem bygger himlens fåglar sina bon
och låter sin sång höras från trädens grenar.
13Du sänder regn från dina salar över bergen,
och jorden mättas med dina goda gåvor.
14Du låter gräset växa upp åt boskapen
och örter åt människan att odla.
Så växer det fram mat ur jorden
15och vin som gör människan glad,
olja som får hennes ansikte att skina
och bröd som ger henne styrka.
16Herrens träd blir väl vattnade,
Libanons cedrar, som han planterade.
17Där bygger fåglarna sina nästen,
och hägern håller till bland cypresserna.
18De höga bergen tillhör stengetterna,
och klippgrävlingarna finner skydd bland klipporna.
19Månen är gjord för att bestämma tider,
och solen vet när den ska gå ner.
20Du sänder mörkret och natten kommer,
då alla skogens djur myllrar fram.
21Då ryter de unga lejonen efter rov
och begär sin mat av Gud.
22Men när solen går upp
drar de sig tillbaka till sina hålor för att lägga sig.
23Då går människan till sitt arbete,
där hon arbetar tills kvällen kommer.
24Herre, hur många är inte dina verk!
I vishet har du gjort alltsammans,
och jorden är full av dina skapelser.
25Där finns det stora och vida havet,
som myllrar av otaliga livsformer,
av både stora och små djur.
26Där stävar fartygen fram,
och där leker Leviatan,
som du format.
27Alla väntar de på dig,
att du ska ge dem deras föda i rätt tid.
28Du ger dem, och de samlar in.
Du öppnar din hand,
och de äter och blir mätta.
29Men om du vänder dig bort från dem
blir de förskräckta.
När du tar deras livsande ifrån dem
dör de och blir åter jord.
30Du sänder din Ande,
och nytt liv skapas.
Du förnyar jorden.
31Må Herrens ära bestå i evighet!
Må Herren glädja sig över sina verk!
32Han ser på jorden, och den bävar,
han rör vid bergen, och de ryker.
33Jag vill sjunga till Herren, så länge jag lever.
Jag vill prisa min Gud så länge jag är till.
34Må mina tankar behaga honom,
jag vill glädjas i Herren.
35Låt syndarna förgås från jorden
och de onda inte längre få finnas till!
Lova Herren, min själ.
Halleluja104:35 Betyder prisa Herren, med en kortform av gudsnamnet Jahve (Jah) !
Salmo 104
(1 Cr 16.8-22)
1Ó minha alma, louva o Senhor!
Senhor, meu Deus, como tu és grandioso!
Estás revestido de honra e majestade.
2A luz te rodeia como um manto sublime;
como imponente reposteiro, estendeste os céus!
3Escavaste na superfície da Terra
abismos que encheste com os oceanos;
fazes-te transportar pelas nuvens.
Voas nas asas do vento;
4fazes dos teus mensageiros ventos
e os seus ministros eficazes como fogo.
5És tu quem sustenta a Terra,
para que não se desintegre no espaço.
6Envolveste a Terra com os oceanos
e até as altas montanhas ficaram submersas.
7Falaste e, ao som da tua voz,
as águas juntaram-se e formaram os oceanos.
8Ergueram-se as altas cordilheiras, cavaram-se os vales;
tudo à medida da tua vontade.
9Impuseste um limite aos mares,
de forma a não mais cobrirem a Terra.
10Deus fez rebentar nascentes nos vales
que percorrem a terra, entre os montes,
11dando de beber a todos os animais.
Dessa água bebem todos os animais do campo;
até os burros selvagens matam nela a sua sede.
12Junto a rios e ribeiros fazem as aves os seus ninhos,
cantando entre a ramagem das árvores.
13É ele que, lá do alto, rega as montanhas,
e faz com que a Terra se encha de fruto.
14Faz crescer a erva que alimenta os animais;
a vegetação existe para benefício da humanidade,
que tira da terra grande parte do seu sustento.
15Também o vinho, que lhe alegra o coração,
o azeite que faz brilhar a pele do rosto,
e ainda o pão para lhe renovar as forças.
16Foi o Senhor que plantou os grandiosos,
altíssimos e viçosos cedros do Líbano.
17Neles se aninham os mais variados pássaros;
a cegonha é nos ciprestes que se abriga.
18No alto das montanhas refugiam-se as cabras-monteses
e nem mesmo as rochas são inúteis,
porque nelas se abrigam os damões-do-cabo104.18 Damão-do-cabo é um pequeno animal roedor, da ordem Hyracoidea, que é muito comum em África e no sudoeste asiático..
19Deus estabeleceu que a Lua marcasse os tempos
e que o Sol conhecesse o seu ocaso.
20Ordenou a sucessão das noites;
aproveitando a sua escuridão,
os animais das matas saem das suas tocas.
21Os filhotes dos leões rugem pedindo comida
e buscam de Deus o seu alimento.
22Assim que o Sol nasce de novo,
esgueiram-se de volta para os seus covis.
23É então a altura do homem sair para o trabalho,
até que novamente caia a noite.
24Senhor, como é tão variada a tua criação!
Com que sabedoria tu fizeste todas as coisas!
A Terra está cheia daquilo que tu criaste!
25Basta olhar para esse vasto oceano,
onde vive uma infinidade de criaturas maravilhosas,
dos mais diversos tamanhos!
26Esses mares imensos são também cruzados
por toda a espécie de navios;
neles pode até brincar o monstro marinho!104.26 Em hebraico, leviatan. Criatura de grandes dimensões, de identificação incerta, que tem sido caracterizada como dragão, serpente marinha ou polvo gigante.
27Cada um desses seres vivos depende de ti,
para o seu sustento diário.
28Tu o forneces e eles só têm de colher;
abres a tua mão e satisfazem-se com a tua generosidade.
29Basta que te afastes por algum tempo,
para que fiquem perdidos.
Se param de respirar, morrem;
ficam reduzidos ao pó da terra.
30Pelo teu Espírito, que envias à Terra,
nasce uma vida nova,
e assim renovas a tua criação.
31Seja a glória do Senhor para sempre!
Como deve alegrar-se nas suas próprias obras!
32A Terra treme sob o seu olhar;
tocando Deus nas montanhas, logo fumegam!
33Cantarei ao Senhor enquanto eu viver;
cantarei louvores ao meu Deus até ao fim da vida!
34Seja-lhe agradável a minha meditação!
Ele é a fonte de toda a minha alegria.
35O meu desejo é que, um dia, todos os pecadores
venham a desaparecer da face da Terra
e que não mais exista gente que faça o mal!
Ó minha alma, louva o Senhor.
Louvem o Senhor!
