Predikarens personliga erfarenhet
(1:1—2:23)
Allt är meningslöst
1Ord av Predikaren, Davids son, kung i Jerusalem.
2”Tomhet, idel tomhet”1:2 Det hebreiska ordet kan också översättas intighet, förgänglighet, vindfläkt.,
säger Predikaren,
”tomhet, idel tomhet,
allt är tomhet.”
3Vad får en människa ut av allt sitt arbete,
som hon bemödar sig med under solen?
4Generationer kommer och generationer går,
men jorden består för evigt.
5Solen går upp och solen går ner
och skyndar sig tillbaka dit där den gick upp.
6Vinden blåser åt söder och vänder mot norr,
fram och tillbaka, om och om igen,
och återvänder alltid till sin gång.
7Alla floder rinner ut i havet,
men havet blir aldrig fullt,
och dit floderna har runnit förr,
dit återvänder de igen.
8Alla ord är otillräckliga,
ingen kan någonsin säga allt.
Ögat får aldrig nog av att se,
och örat fylls inte av vad det hör.
9Det som gjorts förr
kommer att göras igen.
Ingenting är nytt under solen.
10Finns det något om vilket man kan säga: ”Det här är nytt”,
så har det ändå funnits sedan urminnes tider, långt före oss.
11Dem som funnits i början minns man inte,
och de som ska komma,
kommer också att glömmas av sina efterkommande.
Att vara vis är meningslöst
12Jag, Predikaren, var kung över Israel i Jerusalem. 13Jag bestämde mig för att i vishet studera och utforska allt som görs under himlen. Denna tunga uppgift har Gud gett människan att plåga sig med. 14Jag såg på allt som görs under solen, och allt är meningslöst, ett jagande efter vind.
15Det som är krokigt kan inte rätas ut,
och det som fattas kan inte räknas.
16Jag sa för mig själv: ”Jag har blivit stor och skaffat mig mer visdom än någon annan som varit före mig i Jerusalem. I mitt innersta har jag sett mycken vishet och kunskap.” 17Jag ansträngde mig för att förstå vishet och kunskap, och likaså dumhet och dårskap, och jag insåg att även det var ett jagande efter vind,
18för ju mer visdom som kommer, desto mer sorg,
ju mer kunskap, desto mer lidande.
Walay Kapuslanan ang Tanan
1Mao kini ang gipamulong sa usa ka magwawali1:1 magwawali: o, magtutudlo, o, maalamon nga tawo. nga anak ni David ug hari sa Jerusalem:
2Walay kapuslanan! Wala gayoy kapuslanan ang tanan! 3Unsay makuha sa tawo sa iyang paghago dinhi sa kalibotan? 4Mahanaw ang usa ka henerasyon ug mopuli usab ang lain, apan ang kalibotan mao lang gihapon. 5Mosidlak ang adlaw ug unya mosalop, unya magdali kini pagbalik sa dapit nga iyang gigikanan aron mosidlak pag-usab. 6Mohuyop ang hangin ngadto sa habagatan ug unya ngadto sa amihan; magtuyok-tuyok lang kini ug magbalik-balik. 7Ang tanang suba nagadagayday padulong sa dagat, apan wala kini nagakapuno bisan walay hunong ang pagdagayday sa mga suba.1:7 bisan walay hunong ang pagdagayday sa mga suba: o, unya nagabalik ang tubig sa iyang gigikanan ug nagadagayday pabalik sa dagat. 8Kining tanang mga butanga makalaay—kalaay nga dili ikasaysay. Dili matagbaw ang atong mga mata ug mga dalunggan sa atong makita ug madungog. 9Ang nahitabo kaniadto mahitabo pag-usab. Ang gihimo kaniadto himuon pag-usab. Wala gayoy bag-o nga nagakahitabo sa kalibotan. 10May butang pa ba nga imong maingon nga bag-o? Nahitabo na kana kaniadto sa wala pa kita matawo. 11Wala nay nahinumdom sa nanglabay nga mga panghitabo; mao man usab ang mosunod nga mga panghitabo, dili usab kini mahinumdoman sa mga tawo sa umaabot nga henerasyon.
Ang Kaalam sa Tawo Walay Kapuslanan
12Ako nga usa ka magwawali naghari sa Israel, ug nagpuyo ako sa Jerusalem. 13Sa akong kaalam, gitun-an ko gayod pag-ayo ang tanang nagakahitabo dinhi sa kalibotan. Usa kini ka pait nga kapalaran nga gihatag sa Dios ngadto sa mga tawo. 14Nakita ko ang tanang ginahimo dinhi sa kalibotan, ug kining tanan walay kapuslanan; sama kini ka walay pulos sa paggukod ug hangin. 15Ang baliko dili matul-id, ug dili maihap ang wala diha.
16Miingon ako sa akong kaugalingon, “Mas maalamon gayod ako kay sa tanang naghari sa Jerusalem una kanako. Daghan gayod akog nahibaloan.” 17Gitun-an ko pag-ayo ang kalainan sa kaalam ug binuang, apan nasuta ko nga kini walay kapuslanan; sama lang kini sa nagagukod ka sa hangin. 18Kay sa magkadugang ang kahibalo ug kaalam, magdugang usab ang kasakit ug pag-antos.
