Tredje sången om lidande och hopp
1Jag är mannen3:1 Vem denne man representerar framgår inte, men kanske Jeremia själv (som antas ha skrivit Klagovisorna); kanske för han s.a.s. det lidande folkets talan. Annars skildras Jerusalem som en kvinna, dotter Sion. som upplevt lidande
under hans vredes gissel.
2Han har drivit mig in i ett mörker
där inget ljus finns.
3Han har vänt sin hand mot mig,
om och om igen, dagen lång.
4Han har slitit sönder mitt kött och min hud
och krossat benen i min kropp.
5Han har byggt en mur omkring mig
och omslutit mig med bitterhet och elände.
6I mörker har han låtit mig bo,
liksom de som är döda sedan länge.
7Han har stängt in mig så att jag inte kan fly,
tunga bojor har han satt på mig.
8Hur jag än klagar och ropar,
vänder han sig bort från min bön.
9Med stenblock har han stängt vägen för mig
och gjort mina stigar oländiga.
10Han lurar på mig som en björn,
som ett lejon i ett gömställe.
11Han har fört mig bort från vägen,
slitit mig i stycken och sedan lämnat mig övergiven.
12Han har spänt sin båge
och riktat den mot mig.
13Pilar från hans koger
har genomborrat mina njurar.
14Jag har blivit till åtlöje för hela mitt folk,
en visa har jag blivit för dem.
15Han har fyllt mig med bitterhet
och gett mig malört att dricka.
16Han har krossat mina tänder med stenar
och trampat ner mig i stoftet.
17All frid har försvunnit ur mitt liv,
och jag har glömt vad lycka är.
18Jag tänkte: ”Nu orkar jag inte mer,
jag hoppas inte längre på något från Herren.”
19Tanken på mitt elände och min hemlöshet
är som malört och gift.3:19-21 Grundtextens innebörd är osäker. …därför håller jag ut i v. 21 är mycket likt Därför vill jag hoppas på honom i v. 24 (samma verb i hebreiskan, så även i v. 26, vänta).
20Jag blir inte fri från minnena,
jag är bedrövad.
21Min vånda är stor, men jag har inte förlorat hoppet:
22Herrens nåd är det att det inte är slut med oss,3:22 Enligt andra handskrifter: Herrens nåd tar aldrig slut.
hans barmhärtighet upphör aldrig.
23Den är ny varje morgon,
stor är din trofasthet.
24”Herren är min andel,” säger jag till mig själv.
Därför vill jag hoppas på honom.
25Herren är god mot dem som väntar på honom,
mot den som söker honom.
26Det är gott att i stillhet
vänta på räddning från Herren.
27Det är nyttigt för en man
att bära ok som ung.
28Må han sitta ensam och i stillhet
när det läggs på honom.
29Må han trycka ansiktet mot marken,
kanske finns det ännu hopp.
30Må han vända kinden
mot dem som slår honom
och bli överöst med hån.
31Herren förkastar inte
för evigt.
32Även om han ger plågor,
så visar han åter barmhärtighet i sin stora nåd.
33För han vill inte ge människorna
plåga och sorg.
34Att man krossar under sina fötter
alla fångarna i landet,
35att man vägrar någon hans rätt inför den Högste,
36att man berövar en människa hennes rätt
– skulle inte Herren se det?
37Vem har kunnat tala och fått det att bli så,
om inte Herren befallt det?
38Kommer inte både ont och gott från den Högstes mun?
39Varför ska då någon levande människa
klaga över sina synder?3:39 Grundtextens innebörd är osäker. Möjligen: …klaga när hon straffas för sina synder.
40Låt oss granska vårt sätt att leva, pröva det
och återvända till Herren.
41Låt oss lyfta upp våra hjärtan
och händer till Gud i himlen:
42Vi har syndat och gjort uppror,
och du har inte förlåtit.
43Du har dolt dig i vrede och förföljt oss,
dödat utan förskoning.
44Du har höljt dig i ett moln
som ingen bön kan genomtränga.
45Du har gjort oss till sopor och avfall
bland folken.
46”Alla våra fiender
hångrinar åt oss.
47Skräck och fallgropar möter oss,
förödelse och undergång.”
48Strömmar av tårar flödar från mina ögon,
för dottern mitt folk går under.
49De flödar ur mina ögon
oupphörligen, ändlöst,
50tills Herren blickar ner
och ser det från himlen.
51Det gör mig ont att se
hur de unga kvinnorna i min stad lider.3:51 Grundtextens innebörd är osäker.
52De jagade mig som en fågel,
de som utan orsak var mina fiender.
53De försökte ta mitt liv i en grop
och kastade stenar på mig.
54Vattnet strömmade över mitt huvud,
jag tänkte att nu hade slutet kommit för mig.
55Men nerifrån gravens djup
ropade jag ditt namn, Herre,
56och du hörde min vädjan:
”Stäng inte dina öron för min bön om lindring och hjälp!”
57Du kom nära mig när jag ropade,
och du sa: ”Var inte rädd!”
58Herre, du har tagit dig an mig
och gett lösen för mitt liv.
59Du har sett de oförrätter som begåtts mot mig.
Herre, skaffa mig rätt!
60Du har sett deras hämndlystnad,
alla sammansvärjningar mot mig.
61Du har hört alla deras förolämpningar, Herre,
alla deras sammansvärjningar mot mig,
62allt som mina fiender
viskar och mumlar mot mig dagen lång.
63Se hur de sjunger nidvisor om mig
vare sig de sitter eller står.
64Herre, straffa dem
så som deras gärningar förtjänar.
65Täck deras innersta med en slöja,3:65 Grundtextens innebörd är osäker. Möjligen: Förmörka deras sinnen/innersta…
låt din förbannelse komma över dem.
66Förfölj dem i vrede och utplåna dem,
låt dem inte längre finnas under Herrens himmel!
This chapter is an acrostic poem; the verses of each stanza begin with the successive letters of the Hebrew alphabet, and the verses within each stanza begin with the same letter. 1I am the man who has seen affliction
by the rod of the Lord’s wrath.
2He has driven me away and made me walk
in darkness rather than light;
3indeed, he has turned his hand against me
again and again, all day long.
4He has made my skin and my flesh grow old
and has broken my bones.
5He has besieged me and surrounded me
with bitterness and hardship.
6He has made me dwell in darkness
like those long dead.
7He has walled me in so that I cannot escape;
he has weighed me down with chains.
8Even when I call out or cry for help,
he shuts out my prayer.
9He has barred my way with blocks of stone;
he has made my paths crooked.
10Like a bear lying in wait,
like a lion in hiding,
11he dragged me from the path and mangled me
and left me without help.
12He drew his bow
and made me the target for his arrows.
13He pierced my heart
with arrows from his quiver.
14I became the laughing-stock of all my people;
they mock me in song all day long.
15He has filled me with bitter herbs
and given me gall to drink.
16He has broken my teeth with gravel;
he has trampled me in the dust.
17I have been deprived of peace;
I have forgotten what prosperity is.
18So I say, ‘My splendour is gone
and all that I had hoped from the Lord.’
19I remember my affliction and my wandering,
the bitterness and the gall.
20I well remember them,
and my soul is downcast within me.
21Yet this I call to mind
and therefore I have hope:
22Because of the Lord’s great love we are not consumed,
for his compassions never fail.
23They are new every morning;
great is your faithfulness.
24I say to myself, ‘The Lord is my portion;
therefore I will wait for him.’
25The Lord is good to those whose hope is in him,
to the one who seeks him;
26it is good to wait quietly
for the salvation of the Lord.
27It is good for a man to bear the yoke
while he is young.
28Let him sit alone in silence,
for the Lord has laid it on him.
29Let him bury his face in the dust –
there may yet be hope.
30Let him offer his cheek to one who would strike him,
and let him be filled with disgrace.
31For no-one is cast off
by the Lord for ever.
32Though he brings grief, he will show compassion,
so great is his unfailing love.
33For he does not willingly bring affliction
or grief to anyone.
34To crush underfoot
all prisoners in the land,
35to deny people their rights
before the Most High,
36to deprive them of justice –
would not the Lord see such things?
37Who can speak and have it happen
if the Lord has not decreed it?
38Is it not from the mouth of the Most High
that both calamities and good things come?
39Why should the living complain
when punished for their sins?
40Let us examine our ways and test them,
and let us return to the Lord.
41Let us lift up our hearts and our hands
to God in heaven, and say:
42‘We have sinned and rebelled
and you have not forgiven.
43‘You have covered yourself with anger and pursued us;
you have slain without pity.
44You have covered yourself with a cloud
so that no prayer can get through.
45You have made us scum and refuse
among the nations.
46‘All our enemies have opened their mouths
wide against us.
47We have suffered terror and pitfalls,
ruin and destruction.’
48Streams of tears flow from my eyes
because my people are destroyed.
49My eyes will flow unceasingly,
without relief,
50until the Lord looks down
from heaven and sees.
51What I see brings grief to my soul
because of all the women of my city.
52Those who were my enemies without cause
hunted me like a bird.
53They tried to end my life in a pit
and threw stones at me;
54the waters closed over my head,
and I thought I was about to perish.
55I called on your name, Lord,
from the depths of the pit.
56You heard my plea: ‘Do not close your ears
to my cry for relief.’
57You came near when I called you,
and you said, ‘Do not fear.’
58You, Lord, took up my case;
you redeemed my life.
59Lord, you have seen the wrong done to me.
Uphold my cause!
60You have seen the depth of their vengeance,
all their plots against me.
61Lord, you have heard their insults,
all their plots against me –
62what my enemies whisper and mutter
against me all day long.
63Look at them! Sitting or standing,
they mock me in their songs.
64Pay them back what they deserve, Lord,
for what their hands have done.
65Put a veil over their hearts,
and may your curse be on them!
66Pursue them in anger and destroy them
from under the heavens of the Lord.
