Andra klagosången: Herren bestraffar sitt folk
1Hur har inte Herren i sin vrede
höljt dotter Sion i mörka moln!
Från himlen har han slungat
Israels härlighet ner till jorden.
Han tänkte inte ens på sin fotpall
på sin vredes dag.
2Skoningslöst har Herren skövlat
alla Jakobs boningar,
i sin vrede har han brutit ner
dotter Judas fästningar.
Han har slagit kungariket och dess furstar till marken
och vanärat dem.
3I vredens hetta har han brutit ner
Israels stolta makt,
dragit tillbaka sin beskyddande hand
när fienden kom
och brunnit i Jakob som en eld
vars lågor förtärde allt som fanns.
4Han har spänt sin båge som en fiende
redo att skjuta.
Som en ovän har han dödat allt
som var behagligt att se på.
Över dotter Sions tält
har han öst ut sin vrede som en eld.
5Herren har blivit som en fiende,
han har skövlat Israel
och alla dess palats,
han har förstört dess fästningar.
Dottern Juda har han fyllt
med stor sorg och klagan.
6Han har ödelagt sin egen boning
som ett bräckligt skjul,
ja, sin egen helgedom har han förstört.
Herren har låtit Sion glömma
sina högtider och sabbater.
I sin rasande vrede har han avsatt
både kung och präst.
7Herren har förkastat sitt altare
och övergett sin helgedom.
Palatsmurarna har han
överlämnat åt fiender.
Det har höjts ett rop i Herrens hus
som på en högtidsdag.
8Herren har bestämt sig
för att förstöra dotter Sions murar.
Han har spänt ut mätsnöret
och inte hållit tillbaka sin hand från förstörelsen.
Han har fått vallar och murar att klaga,
och tillsammans har de nu rasat samman.
9Stadens portar har sjunkit ner i jorden,
hennes bommar har han brutit sönder och krossat.
Hennes kung och furstar
lever bland främmande folk.
Lagen har övergivits,
och profeterna får inte längre några syner från Herren.
10Dotter Sions äldste
sitter tysta på marken.
De har kastat stoft på sina huvuden,
de är klädda i säcktyg.
Jerusalems unga kvinnor
har böjt sina huvuden mot jorden.
11Mina ögon är utmattade av gråt,
mitt inre är i uppror.
Min livskraft är uttömd,
för mitt folk går under.
Barn och spädbarn tynar bort
på stadens gator.
12De frågar sina mödrar
var bröd och vin finns,
och de segnar ner
likt sårade på gatorna i staden,
de ger upp andan
i sina mödrars armar.
13Vad ska jag säga om dig?
Vad kan jag jämföra dig med, dotter Jerusalem?
Vad ska jag likna dig vid, du jungfru Sion,
för att trösta dig?
Din skada är ändlös som havet.
Vem kan bota dig?
14Dina profeter har sett syner för dig
som varit falska och meningslösa.
De har inte pekat på din skuld
för att du skulle kunna vända från din fångenskap.
Deras profetior har varit
falska och förledande.
15Alla som går vägen förbi
klappar föraktfullt i händerna åt dig,
visslar och skakar på huvudet
åt dotter Jerusalem:
”Skulle detta vara den stad som kallats
den fulländade skönheten, hela jordens glädje?”
16Alla dina fiender gapar åt dig.
De gnisslar tänder och säger:
”Vi har förstört henne!
Detta är dagen vi har väntat på,
och vi har levt för att se den!”
17Herren har gjort som han har planerat.
Han har fullföljt sitt ord,
det som han i forntiden beslöt.
Han har rivit ner skoningslöst,
låtit dina fiender triumfera över dig
och gett dina ovänner makten.
18Ropa högt till Herren,
klaga, dotter Sion,2:18 Ordagrant: Deras hjärtan ropar till Herren, dotter Sions mur; här följer översättningen ett rättelseförslag ur grundtextens fotnot.
låt dina tårar rinna som en flod,
dag och natt.
Unna dig ingen ro,
låt inte dina ögon vila.
19Gå upp och ropa i natten,
i början av nattväkterna,
utgjut ditt hjärta som vatten
inför Herren!
Lyft dina händer upp mot honom
för dina barns liv,
för de tynar bort av hunger
i varje gathörn.
20”Se, Herre, tänk på
vem du behandlar så här!
Ska kvinnor äta sina barn,
som de fött till livet?
Ska präster och profeter
dödas i Herrens helgedom?
21Unga och gamla ligger på marken,
på gatorna,
mina unga män och kvinnor
har fallit för svärdet.
Du har dödat dem på din vredes dag,
du har slaktat dem skoningslöst.
22Som till en högtidsfest
inbjöd du förskräckelser från alla håll.
På Herrens vredes dag
kunde ingen fly eller överleva.
Dem som jag burit och uppfostrat
har fienden dödat.”
Álef
Este capítulo es un poema acróstico, que sigue el orden del alfabeto hebreo. 1¡Ay, el Señor ha eclipsado a la bella Sión
con la nube de su furor!2:1 ¡Ay … furor! Alt. ¡Cómo el Señor, en su enojo, / ha tratado con reproches a la hija de Sión!
Desde el cielo echó por tierra
el esplendor de Israel;
en el día de su ira se olvidó
del estrado de sus pies.
Bet
2Sin compasión el Señor ha destruido
todas las moradas de Jacob;
en su furor ha derribado
los baluartes de la bella Judá
y ha puesto su honra por los suelos
al derrocar a su rey y a sus príncipes.
Guímel
3Dio rienda suelta a su furor
y deshizo todo el poder2:3 todo el poder. Lit. todo cuerno. de Israel.
Nos vimos frente al enemigo,
y el Señor nos negó su ayuda.2:3 nos negó su ayuda. Lit. retiró su mano derecha.
Ardió en Jacob como un fuego encendido
que consumía cuanto le rodeaba.
Dálet
4Como enemigo, tensó el arco;
lista estaba su mano derecha.
Como enemigo, eliminó
a nuestros seres queridos.
Como fuego, derramó su ira
sobre las tiendas de la bella Sión.
He
5El Señor se porta como enemigo:
ha destruido a Israel.
Ha destruido todos sus palacios
y derribado sus baluartes.
Ha multiplicado el luto y los lamentos
por la bella Judá.
Vav
6Ha desolado su morada como a un jardín;
ha derribado su lugar de reunión.
El Señor ha hecho que Sión olvide
sus fiestas solemnes y sus sábados;
se desató su furia contra el rey
y dejó de lado al sacerdote.
Zayin
7El Señor ha rechazado su altar;
ha abandonado su santuario.
Ha puesto en manos del enemigo
las murallas de sus palacios.
¡Lanzan gritos en la casa del Señor
como en día de fiesta!
Jet
8El Señor decidió derribar
la muralla que rodea a la bella Sión.
Tomó la vara y midió;
destruyó sin compasión.
Hubo lamentos en rampas y muros;
todos ellos se derrumbaron.
Tet
9Las puertas se han desplomado;
él rompió por completo sus cerrojos.
Su rey y sus príncipes
andan entre las naciones;
ya no hay ley ni profetas,
ni visiones de parte del Señor.
Yod
10En la bella Sión, los ancianos
se sientan silenciosos en el suelo;
se echan ceniza sobre la cabeza
y se visten de luto.
Postradas yacen en el suelo
las jóvenes de Jerusalén.
Caf
11El llanto me consume los ojos;
siento una profunda agonía.2:11 siento … agonía. Lit. mis entrañas se agitan.
Estoy con el ánimo2:11 Estoy con el ánimo. Lit. Mi hígado está derramado. por los suelos
porque mi pueblo ha sido destruido.
Niños e infantes desfallecen
por las calles de la ciudad.
Lámed
12«¿Dónde hay pan y vino?»,
preguntan a sus madres
mientras caen por las calles
como heridos de muerte,
mientras en los brazos maternos
exhalan el último suspiro.
Mem
13¿Qué puedo decir de ti, bella Jerusalén?
¿A qué te puedo comparar?
¿Qué ejemplo darte como consuelo,
virginal ciudad de Sión?
Profundas como el mar son tus heridas.
¿Quién podría devolverte la salud?
Nun
14Tus profetas te anunciaron
visiones falsas y engañosas.
No denunciaron tu maldad;
no evitaron tu cautiverio.
Los mensajes que te anunciaban
eran patrañas.
Sámej
15Cuantos pasan por el camino
aplauden burlones al verte.
Ante ti, bella Jerusalén, hacen muecas,
y entre silbidos preguntan:
«¿Es esta la ciudad de belleza perfecta?
¿Es esta la alegría de toda la tierra?»
Pe
16Todos tus enemigos abren la boca
para hablar mal de ti;
rechinando los dientes, declaran burlones:
«Nos la hemos comido viva.
Llegó el día tan esperado;
¡hemos vivido para verlo!»
Ayin
17El Señor ha llevado a cabo sus planes;
ha cumplido su palabra,
que decretó hace mucho tiempo.
Sin piedad, te echó por tierra;
dejó que el enemigo se burlara de ti,
y enalteció el poder2:17 poder. Lit. cuerno. de tus oponentes.
Tsade
18El corazón de la gente
clama al Señor con angustia.
Bella Sión amurallada,
¡deja que día y noche
corran tus lágrimas como un río!
¡No te des un momento de descanso!
¡No retengas el llanto de tus ojos!2:18 no retengas … ojos. Lit. no acalles a la niña de tus ojos.
Qof
19Levántate y clama por las noches,
cuando empiece la vigilancia nocturna.
Deja correr el llanto de tu corazón
como ofrenda derramada ante el Señor.
Eleva tus manos a Dios en oración
por la vida de tus hijos,
que desfallecen de hambre
y quedan tendidos por las calles.
Resh
20«Mira, Señor, y ponte a pensar:
¿A quién trataste alguna vez así?
¿Habrán de comerse las mujeres
a sus hijos, fruto de sus entrañas?
¿Habrán de matar a sacerdotes y profetas
en el santuario del Señor?
Shin
21»Jóvenes y ancianos por igual
yacen en el polvo de las calles;
mis jóvenes y mis doncellas
cayeron a filo de espada.
En tu enojo les quitaste la vida;
¡los masacraste sin piedad!
Tav
22»Como si invitaras a una fiesta solemne,
enviaste contra mí terror de todas partes.
En el día de la ira del Señor,
nadie pudo escapar, nadie quedó con vida.
A mis seres queridos, a los que eduqué,
los aniquiló el enemigo».
