Jonas vrede och Guds svar
1Då blev Jona mycket besviken och uppretad. 2Han bad till Herren: ”Herre, detta är väl precis vad jag sa medan jag ännu var hemma i mitt eget land! Det var därför som jag försökte komma undan och ge mig i väg till Tarshish. Jag visste ju att du var en nådig och barmhärtig Gud, sen till vrede och nåderik, och att du skulle ångra det onda. 3Så ta nu mitt liv, Herre! Döden är ju bättre för mig än livet.” 4Herren sa: ”Är din vrede befogad?”
5Jona gick ut ur staden och slog sig ner öster om den. Där gjorde han en hydda åt sig och satt i dess skugga och väntade på att få se vad som skulle hända med staden.
6Herren Gud lät då en ricinbuske4:6 Det hebreiska ordets betydelse är osäker; ev. någon sorts gurk- eller kurbitsväxt, men i vilket fall som helst mycket snabbväxande. växa upp över Jona, för att ge hans huvud skugga och befria honom från hans missmod. Jona blev mycket glad över busken. 7Men i gryningen nästa morgon lät Gud en mask angripa busken så att den vissnade. 8När solen gick upp lät Gud en brännande östanvind blåsa. Solen brände Jonas huvud, han blev utmattad och önskade sig döden: ”Döden är bättre för mig än livet”, sa han. 9Då sa Gud till Jona: ”Är din vrede för ricinbuskens skull befogad?” ”Ja, det är den, jag är så arg att jag kan dö”, svarade Jona.
10Då sa Herren: ”Du gör dig bekymmer för en buske som du inte har behövt arbeta för eller fått att växa. Den kom till på en natt och förgicks på en natt. 11Skulle jag då inte bekymra mig för Nineve, den stora staden, där det finns över 120 000 invånare, som inte kan skilja mellan höger och vänster, och dessutom så många djur?”
سنگدلی يونس و رحمت خداوند
1اما يونس از اين موضوع ناراحت و خشمگين شد. 2او نزد خداوند دعا كرد و گفت: «خداوندا، وقتی در مملكت خود بودم و تو به من گفتی به اينجا بيايم، می‌دانستم كه تو از تصميم خود منصرف خواهی شد، زيرا تو خدايی مهربان و بخشنده هستی و دير غضبناک می‌شوی و بسيار احسان می‌كنی. برای همين بود كه خواستم به ترشيش فرار كنم.
3«خداوندا، اينک جانم را بگير، زيرا برای من مردن بهتر از زنده ماندن است.»
4آنگاه خداوند به وی فرمود: «آيا درست است كه از اين بابت عصبانی شوی؟»
5يونس از شهر خارج شده، به طرف شرق رفت. در خارج از شهر برای خود سايبانی ساخته، زير سايهٔ آن منتظر نشست تا ببيند بر سر شهر چه می‌آيد. 6آنگاه خداوند به سرعت گياهی رويانيد و برگهای پهن آن را بر سر يونس گسترانيد تا بر او سايه بيندازد و به او راحتی ببخشد. يونس از سايهٔ گياه بسيار شاد شد. 7اما صبح روز بعد خدا كرمی بوجود آورد و كرم ساقهٔ گياه را خورد و گياه خشک شد. 8وقتی كه آفتاب برآمد و هوا گرم شد، خداوند بادی سوزان از جانب شرق بر يونس وزانيد و آفتاب چنان بر سر او تابيد كه بی‌تاب شده، آرزوی مرگ كرد و گفت: «برای من مردن بهتر از زنده ماندن است.»
9آنگاه خداوند به يونس فرمود: «آيا از خشک شدن گياه بايد عصبانی شوی؟»
يونس گفت: «بلی، بايد تا به حد مرگ هم عصبانی شوم.»
10خداوند فرمود: «برای گياهی كه در يک شب به وجود آمد و در يک شب از بين رفت دلت سوخت، با آنكه برايش هيچ زحمتی نكشيده بودی؛ 11پس آيا دل من برای شهر بزرگ نينوا نسوزد كه در آن بيش از صد و بيست هزار بچهٔ معصوم و بی‌گناه، و نيز حيوانات بسيار وجود دارد؟»
