1Ingen är så dum att han vågar reta den.
Vem vågar då sätta sig upp mot mig?
2Vem kan kräva att jag ska betala tillbaka något?
Allt som finns under himlen är mitt.
3Jag tänker inte tiga om dess lemmar,
styrka och sköna form.41:3 Grundtextens innebörd är osäker.
4Vem kan klä av den dess hölje,
vem vågar närma sig den med betsel?
5Vem vågar öppna dörrarna till dess gap,
som omgärdas av dess fruktansvärda tänder?
6Sköldarna på dess rygg
sitter tätt sammanfogade, som sigill.
7De sluter så tätt intill varandra
att ingen luft kan tränga in mellan dem.
8De är fästade vid varandra, de sitter ihop,
och ingenting kan skilja dem åt.
9Dess fnysning kastar ut gnistor av ljus,
dess ögon glöder som morgonrodnadens strålar.
10Eldslågor strömmar ut ur dess mun,
gnistor skjuts ut.
11Rök kommer ur dess näsborrar,
som från en kokande gryta på elden.
12Dess andedräkt kan antända kol,
och lågor väller fram ur dess mun.
13Styrkan bor i dess nacke,
från den utgår förskräckelse.
14Dess hudveck är fasta, inte slappa,
de är orubbliga.
15Dess hjärta41:15 Kan ev. syfta på dess bröst här. Annars står hjärtat i hebreiskan, när det används som metafor i samband med människan, oftast för det innersta, medvetna livet. är hårt som sten,
ja, som en kvarnsten.
16När den reser sig drabbas de mäktiga av förfäran,
de ryggar tillbaka när den drar fram.41:16 Grundtextens innebörd är osäker; de mäktiga kan också översättas gudarna.
17Varken svärd som når den,
spjut, pil eller pansar, har någon effekt.
18Järn är som ett strå för den,
och koppar som murket trä.
19Inga pilar får den att fly.
Slungstenar är för den som agnar.
20Klubban är för den som ett halmstrå,
och den skrattar åt lansars rassel.
21Dess buk är som krukskärvor,
och den lämnar efter sig ett spår i dyn som av trösksläde.
22Den får djupet att koka som en gryta
och havet att sjuda som ett smörjelsekärl.
23Den lämnar efter sig ett gnistrande ljus,
som om djupet skulle bära silverhår.
24Dess like finns inte på jorden,
en skapelse utan fruktan.
25Den ser41:25 De hebreiska verben för ”se” och ”frukta” liknar varandra, och om det skulle vara det senare som avses, kan översättningen bli: Allt upphöjt fruktar den, kungen över alla stolta rovdjur.Men det enda som skulle kunna tyda på denna tolkning är en viss parallellism till föregående vers. på allt upphöjt
och är kung över alla stolta djur.
1Trügerisch ist jede Hoffnung, ihn zu fangen;
sein bloßer Anblick wirft dich schon zu Boden!
2Wenn es niemand wagen kann,
ihn auch nur zu reizen,
wer will dann mir erst gegenübertreten?
3Wer hat mir jemals etwas gegeben,
das er nun von mir zurückfordern könnte?
Mir gehört die ganze weite Welt.
4Ich will dir den Leviatan41,4 Vgl. die Anmerkung zu Kapitel 40,25. beschreiben,
seine Stärke und die Schönheit seiner Gestalt:
5Wer ist in der Lage, ihm den Panzer auszuziehen,
wer wagt es, ihm zwischen die Zähne zu greifen?
6Wer kann das Tor seines Mauls aufbrechen,
das von den fürchterlichen Zähnen verteidigt wird?
7Und schau dir seinen Schuppenpanzer an:
wie eine Reihe von Schilden, fest miteinander verbunden!
8Eine Schuppenplatte sitzt neben der anderen,
kein Lufthauch geht zwischen ihnen hindurch!
9Sie hängen fest aneinander
und sind so eng verbunden,
dass niemand sie auseinanderreißen kann.
10Licht blitzt auf, wenn er schnaubt,
und seine Augen funkeln wie die ersten Sonnenstrahlen.
11Aus seinem Rachen schießen Feuerflammen,
und die Funken sprühen.
12Aus seinen Nüstern quillt der Rauch
wie aus einem Kessel über dem Feuer.
13Sein Atemstoß setzt Kohlen in Brand,
eine Flamme schießt aus seinem Rachen hervor.
14Sein Nacken strotzt vor Kraft;
wo dieses Ungeheuer hinkommt, da geht die Angst voraus.
15Die Hautfalten am Bauch sind fest und straff,
als wären sie gegossen.
16Seine Brust ist hart wie Stein,
ja, so fest wie ein Mühlstein.
17Wenn sich der Leviatan erhebt,
geraten selbst Helden in Angst und Schrecken
und wissen nicht mehr aus noch ein.
18Jeder Schwerthieb gegen ihn bleibt ohne Wirkung;
Speer, Pfeil und Lanze prallen ab.
19Waffen aus Eisen fürchtet er nicht mehr als einen Strohhalm,
und Bronze ist für ihn wie morsches Holz.
20Mit Pfeilen lässt er sich nicht in die Flucht jagen,
Schleudersteine hält er bloß für Grashälmchen
21und eine Keule für dürres Stroh.
Er kann nur lachen, wenn die Speere auf ihn sausen.
22Unter seinem Bauch ragen Zacken hervor;
sie lassen Spuren im Schlamm zurück,
als wäre ein Dreschschlitten darübergefahren.
23Er lässt die Tiefe brodeln wie kochendes Wasser,
das Meer wallt auf wie Salbe im Kochtopf.
24Er hinterlässt eine glitzernde Spur;
man denkt, das Meer hätte silbernes Haar.
25Keiner auf der Erde reicht an ihn heran –
er ist ein Geschöpf, das Furcht nicht kennt.
26Selbst auf die Größten sieht er herab,
er, der König aller stolzen Tiere!«
