Samtal med tre vänner
(3:1—27:23)
Job förbannar att han blivit född
1Till sist öppnade Job munnen och förbannade den dag då han föddes.
2Han sa:
3Må den dag då jag föddes bli utplånad,
och den natt då det sades: ”Ett gossebarn är fött!”
4Må den dagen vändas i mörker!
Må Gud i höjden inte bry sig om den,
och låt inget ljus lysa över den.
5Låt mörkret och den djupa skuggan göra anspråk på den
och svarta moln skugga den!
6Må den natten fångas av dunklet,
strykas bland årets dagar
och aldrig mer träda in i någon månad.
7Må den natten vara ofruktsam,
och låt inget glädjerop höras i den.
8Må den dagen förbannas av dagens besvärjare,
av dem som kan mana fram Leviatan.
9Må dess morgonstjärnor förmörkas,
låt den vänta på ljuset
och aldrig få se gryningens första strålar,
10för att den inte tillslöt dörrarna till min mors livmoder,
för att den inte lät ofärd3:10 Det hebreiska ordet förekommer ett flertal gånger i Jobs bok och kan översättas på flera sätt, t.ex. plåga, ofärd, möda, elände. Ordet betecknar stora svårigheter och mycket lidande. döljas för min syn.
11Varför fick jag inte dö när jag föddes,
förgås när jag kom ut ur min mors liv?
12Varför fanns det en famn beredd att ta emot mig
och bröst för att amma mig?
13Då skulle jag ha legat tyst nu,
sovit och varit stilla,
14tillsammans med kungar och världens rådsherrar,
som byggde åt sig hus som nu ligger i ruiner,
15med furstar som ägde guld,
och fyllde sina hus med silver.
16Varför grävdes jag inte ner som ett dödfött foster,
som barn som aldrig såg ljuset?
17Där rasar de onda inte mer,
och där får de uttröttade vila.
18Där har fångarna funnit ro,
de hör inte längre slavdrivarens rop.
19Små och stora är lika där,
och slaven blir fri från sin herre.
20Varför ska ljus ges åt dem som är olyckliga
och liv åt dem som är bittra i sitt innersta,
21åt dem som längtar efter den död som aldrig kommer,
eller åt dem som söker efter den som efter en gömd skatt,
22som gläds och jublar och fröjdar sig
när de når graven?
23Varför ges liv åt någon,
vars väg är dold,
instängd av Gud?
24Jag kan inte äta för allt mitt suckande,
min klagan strömmar fram som vatten.
25Det som jag varit rädd för, har hänt mig.
26Jag har ingen frid, ingen stillhet och ingen vila,
bara bekymmer.
Hiob Kasa
1Akyiri no Hiob kasae, na ɔdomee da a wɔwoo no. 2Ɔkae se,
3“Ma da a wɔwoo me no nyera,
ne anadwo a wɔkae se, ‘Wɔawo ɔbabarima no!’
4Saa da no nnuru sum;
mma Ɔsoro Nyankopɔn nhwehwɛ akyi kwan;
mma hann biara ntɔ ngu so.
5Ma sum ne owusum nnye no mfa;
ma omununkum nkata so;
na sum mmunkam ne hann so.
6Ma sum kabii nnye saa anadwo no mfa;
ma wonyi saa anadwo no mfi asranna so
na wɔmmfa nhyɛ ɔsram biara mu.
7Saa anadwo no nyɛ obonin;
mma wɔnnte anigye nteɛmu wɔ mu.
8Ma wɔn a wɔdome nna no nnome saa da no;
wɔn a wɔayɛ krado sɛ wɔbɛkanyan dɛnkyɛmmirampɔn no.
9Ma nʼanɔpa nsoromma nnuru sum;
na ɔntwɛn adekyee kwa
a onhu anɔpawia nsensanee a edi kan no,
10efisɛ anto nea ɔwoo me no awotwaa mu ama wawo me
na anka mʼani renhu saa abɛbrɛsɛ yi.
11“Adɛn nti na manwu awoe hɔ,
bere a mifi me na awotwaa mu no?
12Adɛn nti na nkotodwe gyee me
ne nufu sɛ minnum?
13Anka sesɛɛ meda hɔ asomdwoe mu;
anka mada regye mʼahome
14me ne wiase ahemfo ne fotufo,
wɔn a wosisii adan maa wɔn ho na nnɛ yi abubu no,
15me ne ahenemma a na wɔwɔ sika kɔkɔɔ,
wɔn a wɔde dwetɛ hyɛɛ wɔn afi mu ma.
16Anaasɛ adɛn nti na wɔansie me sɛ ɔpɔnba,
te sɛ akokoaa a wanhu adekyee hann da?
17Ɛhɔ na amumɔyɛfo gyae basabasayɛ,
na abrɛfo nya ahomegye.
18Nneduafo nso nya wɔn ahofadi;
na wɔnte nnommumfo wuranom ateɛteɛ bio.
19Nketewa ne akɛse wɔ hɔ,
na akoa de ne ho fi ne wura nsam.
20“Adɛn nti na wɔma mmɔborɔfo hann,
na ɔkra mu ahohiahiafo nya nkwa,
21wɔn a wɔn kɔn dɔ owu nanso ɛmma,
wɔn a wɔbrɛ hwehwɛ owu sen sɛnea wɔhwehwɛ nnwetɛbona,
22wɔn a anigye ahyɛ wɔn ma
na wodu ɔda mu a wodi ahurusi.
23Adɛn nti na wɔde nkwa ma onipa a
ne kwan ahintaw,
nea Onyankopɔn aka no ahyɛ mu?
24Ahomekokogu adan mʼaduan;
na mʼapinisi gu te sɛ nsu.
25Nea na misuro no aba me so;
nea na ɛbɔ me hu no ato me.
26Minni ahotɔ, minni asomdwoe;
minni ahomegye na mmom, ɔhaw nko ara.”
