Herren kallar Jesaja
1Det år då kung Ussia dog, såg jag Herren sitta på en hög, upphöjd tron, och templet fylldes av hans mantelsläp. 2Serafer stod ovanför honom, var och en med sex vingar. Med två av vingarna täckte de sina ansikten, med två täckte de sina fötter och med två flög de. 3De ropade till varandra:
”Helig, helig, helig är härskarornas Herre,
hela jorden är full av hans härlighet.”
4Ljudet av deras röster fick templets grund att skaka, och templet fylldes av rök.
5Jag sa: ”Ve mig! Jag går under, för jag är en man med orena läppar och bor bland ett folk med orena läppar, och jag har sett kungen, härskarornas Herre.”
6Då flög en av seraferna fram till mig, med ett glödande kol i handen som han hämtat från altaret med en tång. 7Han rörde med det vid mina läppar och sa:
”När detta nu har vidrört dina läppar har din skuld tagits bort och din synd försonats.”
8Sedan hörde jag Herren fråga: ”Vem ska jag sända? Vem vill gå som vår budbärare?” Jag svarade: ”Jag vill! Sänd mig!” 9Då sa han:
”Gå och säg till det här folket:
’Lyssna, lyssna, men fatta inget!
Titta, titta, men se inget!’
10Gör det här folkets hjärta hårt.
Stäng deras öron
och tillslut deras ögon,
så att de inget kan se
och inget höra,
så att de inget förstår
och inte vänder om och blir botade.”
11Jag frågade: ”Herre, hur länge?” Han svarade:
”Tills städerna ligger i ruiner
utan invånare,
husen står tomma,
och fälten är skövlade.
12Herren ska föra var och en långt bort,
och det ska bli en stor ödeläggelse i landet.
13När en tiondel är kvar där,
ska också den ödeläggas,
som en terebint eller en ek,
vars stubbe finns kvar efter att den fällts.
Den stubben är en helig säd.”
