Oro i familjen
Amnon våldtar Tamar
1Davids son Absalom hade en vacker syster som hette Tamar. En annan av Davids söner, Amnon, blev förälskad i henne. 2Han plågades så av sin kärlek att han blev sjuk för sin syster Tamars skull. Hon var jungfru och det verkade omöjligt för honom att närma sig henne. 3Men Amnon hade en mycket listig nära vän som hette Jonadav, son till Davids bror Shima.
4En dag frågade Jonadav Amnon: ”Vad är det med dig? Varför ser du så bedrövlig ut dag efter dag, du som är kungens son?” ”Jag är förälskad i Tamar, min bror Absaloms syster”, avslöjade Amnon.
5Jonadav sa: ”Lägg dig och låtsas att du är sjuk. När din far sedan kommer för att hälsa på dig, ska du be honom skicka efter Tamar, så att hon kan komma och laga mat åt dig medan du ser på, så att du sedan kan äta den ur hennes hand.”
6Amnon gick då och lade sig och låtsades vara sjuk. När kungen kom för att hälsa på honom, bad Amnon att hans syster Tamar skulle få tillåtelse att komma till honom och baka två kakor medan han såg på och att han skulle få äta ur hennes hand. 7David skickade bud hem till Tamar: ”Gå till din bror Amnon och laga till något åt honom!” 8Hon gick då till Amnons hus där han låg till sängs. Hon tog deg och knådade den så att han kunde se. Sedan formade hon bröd åt honom och gräddade det. 9Men när hon lade upp brödet åt honom, vägrade han att äta. ”Alla ska gå ut härifrån”, sa han till tjänarna och de lämnade rummet.
10Sedan sa han till Tamar: ”Ta med dig brödet och kom in i sovrummet så att jag kan äta ur din hand!” Då tog Tamar brödet som hon bakat och gick in i sovrummet till sin bror. 11Men när hon kom fram med brödet, grep han tag i henne och sa: ”Kom och ligg med mig, min syster!”
12”Nej, min bror!” ropade hon. ”Kränk mig inte! Sådant får inte göras i Israel. Gör inte en sådan skamlig gärning! 13Och jag då? Hur skulle jag kunna bli av med denna skam? Man kommer att säga att du är en av de största dårarna i Israel. Nej, tala med kungen i stället, han går säkert med på att vi gifter oss.”
14Men Amnon ville inte lyssna och eftersom han var den starkare, övermannade han henne och kränkte henne.
15Efteråt greps han av starkt hat mot henne och nu hatade han henne mer än han förut älskat henne. ”Upp med dig! Ge dig iväg härifrån!” sa han till henne.
16”Nej, nej!” sa hon. ”Om du kör ut mig nu, gör du något värre än det brott du just har begått mot mig!”
Men han ville inte lyssna till henne, 17utan ropade på sin tjänare och befallde: ”Kasta ut den här kvinnan och lås dörren efter henne!”
18Tamar hade på sig en lång och rikt broderad klänning som kungens ogifta döttrar brukade ha. Tjänaren körde alltså då ut henne och reglade dörren. 19Hon rev sönder sin klänning, strödde aska på huvudet och hon slog händerna för huvudet och grät högljutt när hon gick sin väg.
Absalom mördar Amnon
20Hennes bror Absalom kom och frågade henne: ”Har Amnon varit tillsammans med dig, syster? Tig nu om detta! Han är ju din bror, så ta det inte så hårt!”
Men Tamar levde sedan som en övergiven kvinna i sin bror Absaloms hus.
21När kung David hörde vad som hänt, blev han mycket arg, men han tyckte alltför mycket om sin äldste son Amnon för att ta itu med honom på allvar.13:21 Versens senare del från och med men han…finns inte i den masoretiska texten utan är översatt från Septuaginta och en hebreisk handskrift från Qumran. 22Absalom sa inte ett ord till Amnon, vare sig ont eller gott. Han hatade honom djupt på grund av att han hade kränkt hans syster Tamar.
23Två år senare när Absalom klippte sina får vid Baal Hasor nära Efraim, inbjöd han alla sina bröder att komma och fira detta tillsammans med honom. 24Absalom gick till kungen och sa: ”Mina fårklippare har just kommit. Kungen och hans folk är mycket välkomna till mig, din tjänare.”
25Kungen svarade: ”Nej, min son, om vi kommer allesammans, så skulle det bli för mycket för dig.” Absalom bad honom igen men inget hjälpte. David sa i stället adjö till sin son och gav honom sin välsignelse.
26”Om du inte kan komma själv, kanske du kan skicka min bror Amnon i stället?13:26 Amnon var ”kronprins” och kunde därför representera kungen.” föreslog Absalom. ”Varför just Amnon?” undrade kungen. 27Men Absalom var ivrig och stod på sig, tills kungen slutligen gav med sig och lät alla sina söner fara dit.
28Absalom sa till sina män: ”Vänta tills Amnon blir full och döda honom sedan när jag säger till! Var inte rädda! Det är ju jag som ger denna befallning. Visa att ni är modiga!”
29Tjänarna dödade då Amnon precis som Absalom befallt och alla kungasönerna rusade upp och flydde därifrån på sina mulor.
30Medan de var på väg tillbaka till Jerusalem, fick David höra att Absalom hade dödat alla kungasönerna; att inte en enda fanns kvar i livet.
31Kungen for då upp, rev sönder sina kläder och kastade sig raklång på marken. Också hans tjänare stod omkring honom med kläderna sönderrivna.
32Men Jonadav, son till Davids bror Shima, sa: ”Nej, herre, tro inte att alla kungasönerna har dödats! Det är bara Amnon! Absalom har planerat detta ända sedan Amnon kränkte Tamar. 33Min herre, tro inte på budskapet att alla kungasönerna är döda. Bara Amnon är död.”
34Under tiden flydde Absalom därifrån.
Plötsligt fick en av vaktposterna se en massa folk komma västerifrån nerför bergssluttningen. Vaktposten sprang och rapporterade för kungen: ”Jag ser en stora skara människor komma nerför bergssluttningen på vägen från Horonajim.”
35”Vad var det jag, din tjänare, sa!” sa Jonadav till kungen. ”Här kommer dina söner!”
36Innan han slutat tala, kom kungens söner in. De grät och klagade och detsamma gjorde kungen och hans tjänare.
37Absalom flydde till kung Talmaj13:37 Talmaj var Absaloms morfar. Se 3:3., Ammichurs son, kungen i Geshur. Men David sörjde sin son dag och natt. 38Absalom hade alltså flytt till Geshur och stannade där i tre år. 39Men David, som med tiden kom över sin sorg efter Amnon, längtade efter en försoning med Absalom13:39 Översättningen grundar sig på Septuaginta och en handskrift från Qumran. Enligt den masoretiska texten: upphörde David att dra ut mot Absalom..
Amnon voldtager sin søster Tamar
1Nogen tid efter skete der følgende: Davids søn Absalom havde en smuk søster, som hed Tamar. En anden af Davids sønner, Tamars halvbror Amnon, forelskede sig i hende. 2Han var helt syg af begær efter hende, men hun var jomfru, og han havde ingen mulighed for at få sin vilje med hende, for det var skik, at kongens døtre blev holdt skarpt adskilt fra de unge mænd. 3Amnon havde imidlertid en snedig ven, hans fætter Jonadab, en søn af Davids bror Shima.
4En dag sagde Jonadab til Amnon: „Hvorfor hænger du med hovedet? Det passer sig ikke for en kongesøn! Fortæl mig, hvad der er i vejen!”
„Jeg er forelsket i min halvsøster Tamar,” betroede Amnon ham.
5„Aha,” svarede Jonadab, „det findes der råd for. Nu lægger du dig syg, og når din far kommer for at se til dig, siger du: ‚Lad min søster Tamar komme og lave mad til mig, så tror jeg, at jeg kan spise lidt. Hvis hun får lov at pleje mig, bliver jeg nok snart rask.’ ”
6Amnon gik ind på fætterens plan, og da kongen kom for at se til ham, bad Amnon ham om at sende Tamar ind til ham, så hun kunne bage nogle af sine dejlige kager til ham og selv servere dem for ham. 7Det gik David med til, og han sendte besked til Tamar om at indfinde sig hos Amnon og bage kager til ham. 8Tamar kom så over til Amnons hus, hvor han lå i sengen. Hun æltede dejen og bagte kagerne, mens han så på det. 9Men da de var færdige, og hun havde lagt dem på fadet, klar til, at de kunne blive bragt til ham, nægtede han at spise dem.
„Ud, alle sammen!” sagde han til tjenerne, hvorefter de alle gik deres vej.
10Så sagde han til Tamar: „Kom her ind i mit soveværelse med kagerne og server dem for mig.” Så gik hun hen til ham med kagefadet. 11Men da hun var kommet hen til sengen, greb han fat i hende og sagde: „Tamar, kom op til mig i sengen!”
12„Åh nej, bror, lad mig være!” protesterede hun. „Tag mig ikke med vold! Sådan gør man ikke i Israel. Det er tåbeligt at gøre sådan. 13Tænk på mig! Hvordan skulle jeg kunne bære min skam? Og tænk på dig selv! Du ville jo miste din ære og værdighed. Nej, tal hellere med kongen om det, så han kan give sin tilladelse til, at vi gifter os.”
14Men Amnon lod sig ikke overtale, og da han var stærkere end hende, endte det med, at han voldtog hende.
15Men bagefter blussede hadet op i Amnon, så han nu hadede hende mere, end han før havde elsket hende.
„Rejs dig og forsvind!” snerrede han.
16„Nej, nej,” græd hun, „hvis du forkaster mig nu, begår du en endnu større forbrydelse imod mig!”
Men han ville ikke høre på hende. 17I stedet kaldte han på sin kammertjener. „Smid den kvinde ud og lås døren efter hende!” befalede han.
18Så førte tjeneren hende udenfor og låste døren. Tamar var klædt i en lang kjole med ærmer, sådan som det var skik blandt kongens døtre, der var jomfruer. 19Nu rev hun imidlertid kjolen i stykker og strøede aske på hovedet for at vise sin fortvivlelse, og med hænderne for ansigtet løb hun skrigende gennem paladset.
20Hendes bror Absalom standsede hende og forsøgte at berolige hende. „Har Amnon ligget med dig?” spurgte han. „Ti nu stille, søster. Han er jo din bror. Lad det blive i familien. Tag det dog ikke så tungt.”
Så flyttede Tamar over i sin bror Absaloms hus, hvor hun siden levede i ensomhed.
21Da kong David hørte, hvad der var sket, blev han meget vred. Men han bebrejdede ikke Amnon noget, for Amnon var hans førstefødte søn og hans favorit.13,21 Den sidste sætning mangler i den masoretiske tekst. 22Men Absalom ville overhovedet ikke tale til Amnon, for han hadede ham af et godt hjerte, fordi han havde voldtaget hans søster.
Absalom tager hævn over Amnon
23Der gik to år. En dag var Absalom og hans folk i færd med at klippe får ved Ba’al-Hatzor tæt ved byen Efraim, og han ville gerne invitere sine brødre til fåreklipningsfest. 24Han gik så til kongen og sagde, „Vi er i gang med fåreklipningen. Vil kongen og hans tjenere ikke komme og holde fest med os?”
25Men kongen svarede: „Nej, min dreng! Det ville være for stor en byrde for dig, hvis vi alle sammen troppede op.”
Absalom forsøgte at overtale ham, men kongens beslutning var urokkelig, og han sagde nej tak.
26„Godt,” svarede Absalom, „men hvis du ikke vil komme, kan du i det mindste sende Amnon af sted.”
„Hvorfor lige Amnon?” spurgte kongen.
27Absalom blev ved med at presse kong David, så han til sidst sendte alle sønnerne af sted—også Amnon.
28Absalom sagde nu til sine mænd: „Vent til Amnon bliver beruset, og når jeg giver signal, overfalder I ham og slår ham ihjel. I skal ikke være bange for noget. Det er mig, der har givet ordren, og jeg påtager mig det fulde ansvar. I skal bare udføre min ordre.”
29Sådan gik det til, at Amnon blev myrdet. De andre kongesønner sprang skrækslagne på deres muldyr og flygtede. 30Mens de var undervejs tilbage til Jerusalem, nåede det rygte kong David, at Absalom havde myrdet alle kongesønnerne.
31Da sprang kongen op, rev i fortvivlelse sit tøj i stykker og kastede sig med ansigtet mod jorden. De omkringstående tjenere fulgte hans eksempel og flåede deres tøj i stykker.
32-33Men i samme øjeblik ankom Jonadab og sagde: „Nej, det er ikke sandt! Alle kongesønnerne er ikke blevet myrdet, det er kun Amnon! Absalom har haft skumle planer om at myrde Amnon, lige siden han voldtog Tamar!”
34Absalom var i mellemtiden flygtet.
Lidt senere fik vagtposten på Jerusalems mur øje på en flok mennesker, der nærmede sig fra nordvest ad vejen, der gik langs bjergsiden. Han skyndte sig at melde det til kongen: „Jeg ser en gruppe mennesker nærme sig på vejen fra Horon.”13,34 Den masoretiske tekst er mangelfuld, så oversættelsen her bygger på LXX.
35„Der kan du se,” sagde Jonadab til kongen, „nu kommer de! Dine sønner er uskadte! Var det ikke det jeg sagde?”
36Kort efter nåede kongesønnerne grædende og hulkende frem. Da brast også kongen og hans tjenere i gråd.
37-39Absalom flygtede til sin morfar, kong Talmaj af Geshur, der var søn af Ammihud, og blev der i tre år. I mellemtiden voksede Davids længsel efter at se sin søn igen, især efter at han var kommet sig over Amnons død.
