David skonar Saul än en gång
1Männen från Sif gick nu till Saul i Giva och berättade att David gömde sig på Hakilahöjden mitt emot Jeshimon. 2Saul drog då i väg med sina 3 000 utvalda israelitiska soldater till Siföknen för att jaga honom. 3Han slog läger på Hakilahöjden längs vägen, mitt emot Jeshimon. David som befann sig i öknen förstod att Saul hade följt efter honom.
4David sände ut spejare och fick bekräftat att Saul verkligen kommit dit. 5Sedan gav han sig i väg till Sauls läger. Där såg han var kung Saul låg och sov bredvid sin härförare Avner, Ners son, längst inne i lägret, medan soldaterna låg runt omkring honom.
6”Vem av er vill följa med mig dit in till Sauls läger?” frågade David hettiten Achimelek och Avishaj, Serujas son, Joavs26:6 Joav och Avishaj var Davids systersöner. Joav blev senare ledare för hela Israels armé. bror. ”Jag går med dig”, sa Avishaj. 7Och så gick David och Avishaj till hären på natten, där de fann Saul sovande med spjutet nerstucket i marken nära huvudet. Avner och soldaterna låg runt omkring honom.
8”Gud har nu utlämnat din fiende åt dig”, sa Avishaj till David. ”Låt mig få spetsa fast honom vid marken med mitt spjut! Jag lär inte behöva mer än ett försök.” 9”Nej!” sa David. ”Du får inte döda honom, för vem kan ostraffat angripa Herrens smorde?” 10David fortsatte: ”Så sant Herren lever, Herren kommer att slå honom: antingen dör han när hans tid är inne eller genom att han faller i strid. 11Herren förbjude att jag skulle lyfta min hand mot hans smorde! Men ta Sauls spjut som står vid hans huvud och hans vattenkruka, så går vi!” 12Och så tog David spjutet och vattenkrukan vid Sauls huvud. Sedan lämnade de lägret utan att någon sett dem. Ingen av Sauls män vaknade, för Herren lät dem sova tungt.
13När David efter en stund klättrat upp på bergssluttningen på andra sidan lägret och var på betryggande avstånd, 14ropade han mot hären och Avner, Ners son: ”Avner! Svara mig!” ”Vem är det som ropar på kungen?” frågade Avner.
15David svarade: ”Du är ju en man utan like i hela Israel. Varför vakar du då inte över din herre och kung, när någon kommer för att döda honom? 16Det är verkligen illa! Så sant Herren lever borde ni dö för att ni inte vakat över er herre, Herrens smorde. Säg mig nu, var är kungens spjut och var är vattenkrukan som stod vid hans huvud?”
17Då kände Saul igen Davids röst och ropade: ”Är det du, min son David?”
David svarade: ”Ja, herre, det är det, min herre och kung! 18Varför jagar du mig? Vad har jag gjort? Har jag gjort något ont? 19Lyssna nu på mig, din tjänare, du min herre och kung! Om det är Herren som har eggat upp dig mot mig, då tar han väl emot ett offer, men om det är människor som driver dig till det, så kommer Guds förbannelse att drabba dem. De har ju drivit mig från min arvedel i Herrens land och de har velat få mig till att tillbe andra gudar. 20Låt nu inte mitt blod utgjutas långt borta från Herrens närhet. Israels kung har ju dragit ut för att jaga en loppa som man jagar rapphöns bland bergen.”
21Då bekände Saul: ”Jag har syndat. Kom tillbaka hem, min son! Jag ska inte längre försöka skada dig, för du har räddat mitt liv i dag. Jag har gjort fel och handlat dåraktigt.”
22”Här är ditt spjut, herre”, svarade David. ”Låt en av dina unga män komma hit och hämta det! 23Herren belönar var och en efter hans rättfärdighet och trohet. Herren överlämnade dig åt mig i dag, men jag lyfte inte min hand mot Herrens smorde. 24Ditt liv var dyrbart för mig i dag, så må mitt liv på samma sätt vara dyrbart för Herren och må han rädda mig ur alla mina svårigheter!”
25Då sa Saul till David: ”Du ska vara välsignad, min son David! Du ska i framtiden utföra hjältedåd och vinna stora segrar!” Sedan gick David sin väg och Saul återvände hem.
David perdona la vida a Saúl
1Los habitantes de Zif fueron a Guibeá y dijeron a Saúl:
—¿No sabe el rey que David está escondido en el monte de Jaquilá, frente al desierto?
2Entonces Saúl se puso en marcha con los tres mil hombres escogidos de Israel y bajó al desierto de Zif en busca de David. 3Acampó en la colina de Jaquilá que está frente al desierto, junto al camino. Cuando David, que vivía en el desierto, se dio cuenta de que Saúl venía tras él, 4envió espías para averiguar dónde se encontraba.
5Luego se dirigió al campamento de Saúl, y observó el lugar donde dormían Saúl y Abner, hijo de Ner, comandante del ejército. Saúl estaba dentro del campamento y el ejército lo rodeaba. 6David entonces preguntó a Ajimélec, el hitita, y a Abisay, hijo de Sarvia, hermano de Joab:
—¿Quién quiere venir conmigo al campamento de Saúl?
—Yo voy contigo —respondió Abisay.
7David y Abisay llegaron esa noche y vieron a Saúl dormido en medio del campamento, con su lanza clavada en tierra a su cabecera. Abner y el ejército estaban acostados a su alrededor.
8—Hoy ha puesto Dios en tus manos a tu enemigo —dijo Abisay a David—. Déjame matarlo. De un solo golpe de lanza lo dejaré clavado en el suelo. ¡Y no tendré que rematarlo!
9—¡No lo mates! —exclamó David—. ¿Quién puede impunemente alzar la mano contra el ungido del Señor?
10Y añadió:
—Tan cierto como que el Señor vive, el Señor mismo lo herirá. O le llegará la hora de morir, o caerá en batalla. 11En cuanto a mí, ¡que el Señor me libre de alzar la mano contra su ungido! Solo toma la lanza y el jarro de agua que están a su cabecera, y vámonos de aquí.
12David mismo tomó la lanza y el jarro de agua que estaban a la cabecera de Saúl, y los dos se marcharon. Nadie los vio ni se dio cuenta, pues todos estaban dormidos. No se despertaron, pues el Señor los había hecho caer en un sueño profundo.
13David cruzó al otro lado y se detuvo en la cumbre del monte, de modo que había una buena distancia entre ellos. 14Entonces llamó al ejército y a Abner, hijo de Ner:
—¡Abner! ¿Me oyes?
Abner respondió:
—¿Quién está gritando al rey?
15David contestó:
—¿No eres tú el valiente sin par en Israel? ¿Cómo es que no has protegido a tu señor el rey? Te cuento que uno del pueblo entró con la intención de matarlo. 16¡Lo que has hecho no tiene nombre! Tan cierto como que el Señor vive, ustedes morirán por no haber protegido a su rey, el ungido del Señor. A ver, ¿dónde están la lanza del rey y el jarro de agua que estaban a su cabecera?
17Saúl, que reconoció la voz de David, dijo:
—David, hijo mío, ¡pero si eres tú quien habla!
—Soy yo, mi señor y rey —respondió David—. 18¿Por qué persigue mi señor a este siervo suyo? ¿Qué le he hecho? ¿Qué delito he cometido? 19Majestad, señor mío, le ruego que escuche mis palabras. Si quien lo mueve a usted en mi contra es el Señor, una ofrenda bastará para aplacarlo. Pero si son los hombres, ¡que el Señor los maldiga! Hoy me expulsan de esta tierra, que es la herencia del Señor, y me dicen: “¡Vete a servir a otros dioses!”. 20Ahora bien, no deje usted que mi sangre sea derramada lejos de la presencia del Señor. ¿Por qué ha salido el rey de Israel en busca de una simple pulga? ¡Es como si estuviera cazando una perdiz en los montes!
21—¡He pecado! —exclamó Saúl—. Regresa, David, hijo mío. Ya no voy a hacerte daño. Tú has valorado hoy mi vida; yo, en cambio, he sido un necio y me he portado muy mal.
22David respondió:
—Su Majestad, aquí está su lanza. Mande usted a uno de sus criados a recogerla. 23Que el Señor pague a cada uno según su rectitud y lealtad, pues hoy él lo había puesto a usted en mis manos, pero yo ni siquiera me atreví a tocar al ungido del Señor. 24Sin embargo, así como hoy valoré la vida de usted, quiera el Señor valorar mi propia vida y librarme de toda angustia.
25—¡Bendito seas, David, hijo mío! —respondió Saúl—. Tú harás grandes cosas y en todo triunfarás.
Luego David siguió su camino y Saúl regresó a su palacio.
