Isak välsignar Jakob i stället för Esau
1När Isak blivit gammal och hans ögon var så svaga att han inte längre kunde se, kallade han en dag till sig sin äldste son Esau. ”Min son”, sa Isak. ”Ja, far”, svarade Esau. 2Isak fortsatte: ”Jag är en gammal man nu och väntar på att dö vilken dag som helst. 3Ta din båge och dina pilar och gå ut på fälten och skjut något vilt åt mig. 4Laga sedan till någon av mina favoriträtter och bär in den till mig så att jag får äta. Sedan ska jag välsigna dig innan jag dör.”
5Men Rebecka hörde vad Isak sa till sin son Esau, och när Esau gick ut på fälten för att jaga villebråd, 6sa hon till sin son Jakob: ”Jag hörde vad din far sa till din bror Esau: 7’Skaffa åt mig villebråd och laga till en bit god mat så att jag får äta och sedan välsigna dig inför Herren innan jag dör.’
8Gör nu, min son, precis som jag säger till dig. 9Gå ut till hjorden och hämta hit två fina killingar, så ska jag laga till din fars favoriträtt. 10Ta därefter maten till din far, för att han ska äta och välsigna dig, innan han dör.”
11Jakob sa då till sin mor Rebecka: ”Tänk på hur hårig Esau är och hur slät min hud är! 12Vad händer om min far känner på mig? Han kommer att tro att jag driver med honom och kommer att förbanna mig i stället för att välsigna mig.” 13”Låt hans förbannelse komma över mig, min son”, sa Rebecka. ”Gör bara som jag säger. Gå ut och hämta getterna!”
14Jakob hämtade då de två killingarna till sin mor, och hon lagade till en rätt av dem som Isak tyckte om. 15Sedan tog hon Esaus, sin äldste sons bästa kläder, som fanns där i huset, och lät Jakob, den yngste sonen, sätta dem på sig. 16Hon täckte hans händer och bara hals med skinnet från killingarna. 17Sedan gav hon honom den välsmakande rätten och lite nybakat bröd. 18Jakob gick till sin far och sa: ”Far!” ”Ja, min son”, svarade Isak. ”Vem är det?”
19”Jag är Esau, din förstfödde”, sa Jakob. ”Jag har gjort som du sa till mig. Sitt nu upp och ät av mitt villebråd, så att du kan välsigna mig sedan.” 20”Hur kunde du få tag på något så snabbt, min son?” undrade Isak.
”Därför att Herren, din Gud, sände det i min väg”, svarade Jakob.
21Då sa Isak: ”Kom hit till mig. Jag vill känna på dig, min son, och vara säker på att du är min son Esau!” 22Jakob gick fram till sin far Isak, så han kunde känna på honom. Isak sa: ”Rösten är Jakobs, men händerna är Esaus.” 23Men han kände inte igen honom eftersom hans händer var håriga som hans bror Esaus, så han välsignade honom.
24”Är du verkligen min son Esau?” undrade Isak igen. ”Ja”, svarade Jakob. 25”Kom då hit med maten, min son, så ska jag äta av villebrådet och sedan välsigna dig”, sa Isak. Jakob gick fram till Isak med maten, och Isak åt. Han drack också av vinet som Jakob gav honom.
26”Kom närmare, min son, och kyss mig”, sa Isak sedan. 27Jakob gick fram och kysste honom, och när Isak kände lukten av hans kläder välsignade han honom och sa:
”Doften hos min son är den goda doften från fälten,
som Herren har välsignat.
28Gud ska ge dig himlens dagg,
jordens rikedom och goda skördar av säd och vin.
29Många folk ska tjäna dig
och folkslag böja sig ner för dig.
Du ska vara dina bröders herre,
och din mors söner ska buga sig djupt inför dig.
De som hädar dig ska vara förbannade,
och de som välsignar dig ska vara välsignade.”
30När Isak hade välsignat Jakob och denne knappt mer än hunnit lämna rummet, kom Esau tillbaka från sin jakt. 31Han hade också lagat till en god måltid och gick in till Jakob med den. ”Far, här är jag med viltet”, sa han. ”Sätt dig upp och ät, så att du kan ge mig din välsignelse!” 32”Vem är det som kommer?” undrade Isak.
”Det är ju jag, Esau, din förstfödde”, sa Esau. 33Då blev Isak alldeles förskräckt: ”Men vem var det då som just var här med viltet som jag åt, strax innan du kom?” undrade han. ”Jag gav honom min välsignelse, och då kommer han att vara välsignad.”
34När Esau hörde vad hans far sa, gav han ett högt och bittert klagorop: ”O, min far, välsigna också mig!”
35”Din bror var här och lurade mig. Nu har han stulit din välsignelse”, konstaterade Isak. 36”Inte undra på att de kallar honom Jakob27:36 Jakob betyder den som håller i hälen eller bedragaren.! Han har bedragit mig två gånger. Först tog han min förstfödslorätt, och nu har han stulit min välsignelse. Har du inte sparat en enda välsignelse åt mig?” frågade Esau.
37Då sa Isak: ”Jag har gjort Jakob till din herre, och du och hela hans släkt ska vara hans tjänare. Jag har försett honom med överflöd av säd och vin. Vad finns det kvar som jag kan ge åt dig, min son?” 38”Finns det inte en enda välsignelse kvar åt mig? Far, välsigna mig också”, bad Esau och brast i högljudd gråt.
Då svarade hans far Isak:
39”Du kommer att bo på ett ställe där det växer dåligt,
och där ingen dagg faller ner från himlen.
40Du kommer att leva av ditt svärd
och tjäna din bror,
men du kommer slutligen att kasta av dig hans ok och bli fri27:40 Den masoretiska textens innebörd i den sista satsen i versen är något osäker. En mer ordagrann översättning kan vara …göra dig fri och kasta av dig hans ok..”
41Esau hatade Jakob för den välsignelse deras far gett honom och sa för sig själv: ”Tiden är nära då vi sörjer vår far, och då ska jag döda Jakob.” 42Men Rebecka fick reda på vad hennes äldre son Esau hade sagt. Hon sände då bud efter sin yngre son Jakob och berättade för honom att Esau ville hämnas och tänkte döda honom.
43”Hör nu på vad jag säger”, sa hon. ”Fly till din morbror Laban i Harran, 44och stanna hos honom några dagar tills Esaus din brors vrede har lagt sig. 45När han lugnat ner sig och glömt vad du har gjort, ska jag meddela dig så att du kan komma tillbaka igen. Varför ska jag förlora er båda två på samma dag?27:45 Om Esau dödade Jakob skulle han själv dödas, och Rebecka skulle förlora båda sina söner. Det kan också betyda att hon skulle förlora både sin man Isak och sin son Jakob på samma dag, eftersom Esau inväntade faderns död för att kunna mörda Jakob.”
46Sedan sa Rebecka till Isak: ”Jag är dödstrött på de där hettitiskorna. Jag dör hellre än att jag också ser Jakob gifta sig med en av dessa hettitiska flickor här i landet.”
27
祝福をだまし取るヤコブ
1イサクは年をとり、目がほとんど見えなくなりました。そんなある日、長男のエサウを呼びました。
「エサウかい？」
「はい。何ですか、お父さん。」
2-4「私ももう年だ。いつお迎えが来るかわからない。これから鹿を取って来てくれないか。私の好きな鹿肉料理を知ってるな。あの、実にうまい、何とも言えない味の料理だ。あれを作って持って来てくれ。そして、死ぬ前に長男のおまえを祝福したいのだ。」
5ところが、二人の話をリベカが立ち聞きしていたのです。 6-7エサウが鹿を取りに出かけてしまうと、彼女は次男ヤコブを呼び、一部始終を話しました。
8-10「さあヤコブ、言うとおりにするのです。群れの中から上等の子やぎを二頭引いておいで。それで私がお父さんの好きな料理を作るから、お父さんのところへ持ってお行き。食べ終わったら、お父さんは亡くなる前に、エサウではなく、おまえを祝福してくださるでしょう。」
11-12「だけどお母さん、そんなに簡単にはいきませんよ。だいいち、兄さんは毛深いのに、僕の肌はこんなにすべすべです。お父さんがさわったら、すぐにばれてしまいます。そのあげく、お父さんはだまされたと思って、祝福するどころか、のろうに決まってます。」
13「もしそんなことになったら、私が代わりにのろいを受けます。今は言うとおりにしなさい。さあ、何をぐずぐずしてるの。早く子やぎを引いておいで。」
14ヤコブは言われたとおりにしました。連れて来た子やぎで、リベカは夫の好物の料理を作りました。 15それから、家に置いてあったエサウの一番良い服を出して、ヤコブに着せました。 16また、やぎの毛皮を手にかぶせ、首の回りにも毛皮を巻きました。 17あとは、おいしそうなにおいのしている肉料理と焼きたてのパンを渡して、準備完了です。 18ヤコブは内心びくびくしながら、それらを持って父親の寝室に入りました。
「お父さん。」
「だれだね、その声はエサウかい？ それともヤコブかい？」
19「長男のエサウです。お父さんのおっしゃるとおりにしました。ほら、お父さんが食べたがってたおいしい鹿の肉ですよ。起き上がって、座って食べてください。そのあとで、僕を祝福してください。」
20「それはまた、ずいぶん早く鹿を捕まえたものだな。」
「ええ、主がすぐ見つけられるようにしてくださったのですよ。」
21「それはそうと、こちらへおいで。おまえがほんとうにエサウかどうか、さわって確かめよう。」
22そばへ行ったヤコブをイサクは手でなで回しながら、ひとり言のようにつぶやきます。「声はヤコブそっくりだが、この手はどう考えてもエサウの手だ。」
23イサクはすっかりだまされてしまいました。そして、エサウになりすましたヤコブを祝福しようとしました。
24「おまえは、ほんとうにエサウかい？」
「ええ、もちろん私ですよ。」
25「では鹿肉料理を持っておいで。それを食べて、心からおまえを祝福しよう。」
ヤコブが料理を持って来ると、イサクは喜んで食べ、いっしょに持って来たぶどう酒も飲みました。
26「さあここへ来て、私に口づけしてくれ。」
27-29ヤコブは父のそばへ行き、頬に口づけしました。イサクは息子の服のにおいをかぎ、いよいよエサウだと思い込みました。「わが子の体は、主の恵みをたっぷり頂いた大地と野の快い香りでいっぱいだ。主がいつも十分な雨を降らせ、豊かな収穫と新しいぶどう酒を与えてくださいますように。たくさんの国がおまえの奴隷となるだろう。おまえは兄弟たちの主人となる。親類中がおまえに腰をかがめ、頭を下げる。おまえをのろう者はみなのろわれ、おまえを祝福する者はすべて祝福される。」
30イサクがヤコブを祝福し、ヤコブが部屋を出て行くのと入れ替わるように、エサウが狩りから戻って来ました。 31彼もまた父の好物の料理を用意し、急いで持って来たのです。「さあさあ、お父さん、鹿の肉を持って来ましたよ。起き上がって食べてください。そのあとで、約束どおり私を祝福してください。」
32「何だと？ おまえはいったいだれだ。」
「ええっ？ 私ですよ。長男のエサウですよ。」
33なんということでしょう。イサクは見る間にぶるぶる震えだしました。「では、ついさっき鹿の肉を持って来たのはだれだったのだ。私はそれを食べて、その男を祝福してしまった。いったん祝福した以上、取り消すことはできない。」
34あまりのショックに、エサウは気が動転し、激しく泣き叫びました。「そんな、ひどいですよ、お父さん。私を、この私を祝福してください。ね、どうかお願いします、お父さん。」
35「かわいそうだが、それはできない。おまえの弟が私をだましたのだ。そして、おまえの祝福を奪ってしまった。」
36「ヤコブときたら、全く名前どおりだ。『だます者』〔ヤコブという名には『つかむ人』（25・26）以外に、この意味もある〕とは、よく言ったものだ。あいつは長男の権利も奪った。それだけでは足りず、今度は祝福までも盗んだってわけか。お父さん、念のため聞きますが、私のためには祝福を残してくれていないのですか。」
37「すまんが、私はあれを、おまえの主人にしてしまった。おまえばかりではない。ほかの親類の者もみな、あれの召使になるようにと祈った。穀物やぶどう酒が豊かに与えられるとも保証してしまったし……、ほかにいったい何が残っているというのだ。」
38「それでは、私にはもう何一つ祝福が残っていないとおっしゃるのですか。あんまりだ、お父さん。何とかならないのですか。どうか、どうか私も祝福してください。」
イサクは何と言ってよいかわかりません。エサウは声を上げて泣き続けました。 39-40「おまえは一生苦労が絶えないだろう。自分の道を剣で切り開いていかなければならないのだから。ただ、しばらくは弟に仕えることになるが、結局はたもとを分かち、自由になるだろう。」
家を出るヤコブ
41このことがあってからエサウは、ヤコブのしたことを根に持つようになりました。「お父さんも先は長くはない。その時がきたら、ヤコブのやつを必ず殺してやろう。」
42ところが、このたくらみは感づかれてしまいました。直ちに、母リベカのところにその報告がきました。リベカは急いでヤコブを呼びにやり、エサウがいのちをねらっていることを教えました。 43「いいね、ハランのラバン伯父さんのところへ逃げるのです。 44ほとぼりが冷めるまで、しばらくお世話になるといいわ。 45そのうち兄さんも、あなたのしたことを忘れるでしょう。そうなったら知らせるから。一日のうちに息子を二人とも失うなんて、とても耐えられません。」
46そして、夫のイサクにうまく話を持ちかけました。「私はこのあたりの娘たちには我慢なりません。もういやけがさしました。もし、ヤコブがこの土地の娘と結婚することになったら、生きているかいもありません。」
