Песников бол
1Ја сам човек који је упознао беду;
искусио сам како Бог кажњава.
2Мене одведе, мене примора;
ходам без светлости, а тмина све гушћа.
3Лично мене он бије и туче,
његови ударци не престају.
4Месо ми се цепа, кожа ми пуца;
он ломи кости моје.
5У ропски ме јарам упрегао,
тешкоће је на мене навалио,
6натерао да живим у тмини,
мртвац затворен довека.
7Зазида ме, излаза ми нема;
ја сам сужањ с тешким оковима.
8Вичем, вапим да ми он помогне,
али он ми молитву одбија.
9Тесаним каменом ми је зазидао,
на све стране закрчио друмове, путеве.
10Као медвед на ме вреба,
као лав се на ме баца.
11По беспућу гони ме и комада,
оставља ме да бих тамо умро.
12Запиње лук свој и гађа,
као да сам ја мета његових стрела.
13У нутрину стреле ми је сасуо,
у моје тело дубоко их зарио.
14Народ ми се вазда подсмева,
за поругу служим свима.
15Он горчином мене храни,
пеленом ме он напаја.
16Тера ме да гризем камен и зубе моје ломи;
у пепео мене закопава.
17Заборавих шта је мир и здравље,
више не знам шта је живот добри.
18Нема мени још много живљења,
ишчезла је моја нада у Господа.
Хоће ли Бог помоћи?
19Мислим на своје муке и потуцања,
то ми је слично пелену, слично отрову.
20Мислим на то без престанка,
душа моја сахне у мени.
21Невољу носим у срцу своме,
али гајим наду у мислима:
22Није нас нестало јер није престала љубав Господња,
јер није пресушило милосрђе његово,
23они се обнављају сваког јутра,
верност му је зајамчена као излазак сунца.
24Кад Господа имам, ништа ми не треба,
и зато се уздам у њега.
Бог – једино уздање
25Господ је добар према човеку
који се у Бога узда, који га тражи.
26Добро је чекати га смирено,
очекивати спасење од Господа.
27Најбоље је у младости
своме се јарму научити.
28Патниче, седи усамљен и ћути,
Бог је то наметнуо.
29Поклонимо се до тла прашњавога,
можда још има наде.
30Ако нас туче, нека туче;
ако нам се руга, нека се руга.
31Господ ипак има милосрђа,
за вечност нас неће одбацити;
32смиловаће се иако нас је растужио,
његова је милост постојана;
33њему није мило да нас понижава
и да на људе наваљује тугу.
34Када сужње газе мучитељи,
када дух им ломе у тамници,
35када људе лишавају права,
када се укида што је Свевишњи установио,
36када се правда изврће на суду,
зар Господ све то не види?
37Човек каже па се и не збуде,
али Господ заповеда и то бити мора.
38Када Свевишњи одреди
онда и несрећа и добро долази.
39Зашто се буни човек?
Свако добија према греху своме.
Признање пред Богом
40Испитајмо, размотримо путеве своје,
вратимо се Господу своме.
41Отворимо своја срца,
молимо се Богу небескоме.
42Ми смо отпадници, ми смо непокорни,
а ти нам праштао ниси.
43Гневом си се заогрнуо,
гонио нас, убијао, ниси штедео.
44Облаком си се заогрнуо,
наша молитва није продрла до тебе.
45Сметлиште си од нас начинио,
сви народи су нас презрели.
46На нас су се искезили
сви наши душмани.
47Прошли смо кроз пропаст и рушевине,
живимо у страху и затирању.
48Потоци суза из мојих очију теку
због разарања мога народа.
Паћеничка жалост
49Сузе моје теку без престанка,
из очију лију и стати неће,
50док нас не погледа
и не види Господ са небеса.
51Жалост ме раздире кад гледам очима
шта се догађа у граду женама.
52Као птицу прогоне ме стално,
а немају зашто да ме мрзе.
53Живога ме у јаму бацише
и камењем затрпаше.
54Вода ми се склопи изнад главе,
те помислих: „Са мном је свршено.“
Бог избавља и плаћа
55Из дубине, из јаме, о, Господе,
призвах име твоје.
56Глас мој ти си чуо,
послушај вапаје моје!
57Кад завапих, ти се нађе близу.
Ти ми рече: „Немој се бојати!“
58Ти си ми, Господе, извојевао правду,
ти си ми живот откупио.
59Ти, Господе, видиш, насиље ми чине.
Ти ми правду на суду досуди.
60Ти знаш како ми се свете непријатељи,
какве сплетке против мене плету.
61Ти, Господе, чујеш како ме исмевају,
какве сплетке против мене плету.
62Кад говоре и кад мисле противници,
поваздан су против мене.
63Кад седају и кад устају,
ти их видиш, мени се ругају.
64Ти, Господе, казни како доликује,
према ономе што су учинили.
65Ти прокуни срца њихова,
ти их испуни очајним мукама.
66Ти их у гневу гони, са земље истреби.
Господе, нека их не буде испод неба.
Tredje sången om lidande och hopp
1Jag är mannen3:1 Vem denne man representerar framgår inte, men kanske Jeremia själv (som antas ha skrivit Klagovisorna); kanske för han s.a.s. det lidande folkets talan. Annars skildras Jerusalem som en kvinna, dotter Sion. som upplevt lidande
under hans vredes gissel.
2Han har drivit mig in i ett mörker
där inget ljus finns.
3Han har vänt sin hand mot mig,
om och om igen, dagen lång.
4Han har slitit sönder mitt kött och min hud
och krossat benen i min kropp.
5Han har byggt en mur omkring mig
och omslutit mig med bitterhet och elände.
6I mörker har han låtit mig bo,
liksom de som är döda sedan länge.
7Han har stängt in mig så att jag inte kan fly,
tunga bojor har han satt på mig.
8Hur jag än klagar och ropar,
vänder han sig bort från min bön.
9Med stenblock har han stängt vägen för mig
och gjort mina stigar oländiga.
10Han lurar på mig som en björn,
som ett lejon i ett gömställe.
11Han har fört mig bort från vägen,
slitit mig i stycken och sedan lämnat mig övergiven.
12Han har spänt sin båge
och riktat den mot mig.
13Pilar från hans koger
har genomborrat mina njurar.
14Jag har blivit till åtlöje för hela mitt folk,
en visa har jag blivit för dem.
15Han har fyllt mig med bitterhet
och gett mig malört att dricka.
16Han har krossat mina tänder med stenar
och trampat ner mig i stoftet.
17All frid har försvunnit ur mitt liv,
och jag har glömt vad lycka är.
18Jag tänkte: ”Nu orkar jag inte mer,
jag hoppas inte längre på något från Herren.”
19Tanken på mitt elände och min hemlöshet
är som malört och gift.3:19-21 Grundtextens innebörd är osäker. …därför håller jag ut i v. 21 är mycket likt Därför vill jag hoppas på honom i v. 24 (samma verb i hebreiskan, så även i v. 26, vänta).
20Jag blir inte fri från minnena,
jag är bedrövad.
21Min vånda är stor, men jag har inte förlorat hoppet:
22Herrens nåd är det att det inte är slut med oss,3:22 Enligt andra handskrifter: Herrens nåd tar aldrig slut.
hans barmhärtighet upphör aldrig.
23Den är ny varje morgon,
stor är din trofasthet.
24”Herren är min andel,” säger jag till mig själv.
Därför vill jag hoppas på honom.
25Herren är god mot dem som väntar på honom,
mot den som söker honom.
26Det är gott att i stillhet
vänta på räddning från Herren.
27Det är nyttigt för en man
att bära ok som ung.
28Må han sitta ensam och i stillhet
när det läggs på honom.
29Må han trycka ansiktet mot marken,
kanske finns det ännu hopp.
30Må han vända kinden
mot dem som slår honom
och bli överöst med hån.
31Herren förkastar inte
för evigt.
32Även om han ger plågor,
så visar han åter barmhärtighet i sin stora nåd.
33För han vill inte ge människorna
plåga och sorg.
34Att man krossar under sina fötter
alla fångarna i landet,
35att man vägrar någon hans rätt inför den Högste,
36att man berövar en människa hennes rätt
– skulle inte Herren se det?
37Vem har kunnat tala och fått det att bli så,
om inte Herren befallt det?
38Kommer inte både ont och gott från den Högstes mun?
39Varför ska då någon levande människa
klaga över sina synder?3:39 Grundtextens innebörd är osäker. Möjligen: …klaga när hon straffas för sina synder.
40Låt oss granska vårt sätt att leva, pröva det
och återvända till Herren.
41Låt oss lyfta upp våra hjärtan
och händer till Gud i himlen:
42Vi har syndat och gjort uppror,
och du har inte förlåtit.
43Du har dolt dig i vrede och förföljt oss,
dödat utan förskoning.
44Du har höljt dig i ett moln
som ingen bön kan genomtränga.
45Du har gjort oss till sopor och avfall
bland folken.
46”Alla våra fiender
hångrinar åt oss.
47Skräck och fallgropar möter oss,
förödelse och undergång.”
48Strömmar av tårar flödar från mina ögon,
för dottern mitt folk går under.
49De flödar ur mina ögon
oupphörligen, ändlöst,
50tills Herren blickar ner
och ser det från himlen.
51Det gör mig ont att se
hur de unga kvinnorna i min stad lider.3:51 Grundtextens innebörd är osäker.
52De jagade mig som en fågel,
de som utan orsak var mina fiender.
53De försökte ta mitt liv i en grop
och kastade stenar på mig.
54Vattnet strömmade över mitt huvud,
jag tänkte att nu hade slutet kommit för mig.
55Men nerifrån gravens djup
ropade jag ditt namn, Herre,
56och du hörde min vädjan:
”Stäng inte dina öron för min bön om lindring och hjälp!”
57Du kom nära mig när jag ropade,
och du sa: ”Var inte rädd!”
58Herre, du har tagit dig an mig
och gett lösen för mitt liv.
59Du har sett de oförrätter som begåtts mot mig.
Herre, skaffa mig rätt!
60Du har sett deras hämndlystnad,
alla sammansvärjningar mot mig.
61Du har hört alla deras förolämpningar, Herre,
alla deras sammansvärjningar mot mig,
62allt som mina fiender
viskar och mumlar mot mig dagen lång.
63Se hur de sjunger nidvisor om mig
vare sig de sitter eller står.
64Herre, straffa dem
så som deras gärningar förtjänar.
65Täck deras innersta med en slöja,3:65 Grundtextens innebörd är osäker. Möjligen: Förmörka deras sinnen/innersta…
låt din förbannelse komma över dem.
66Förfölj dem i vrede och utplåna dem,
låt dem inte längre finnas under Herrens himmel!
