Job’s Final Defense
1Job continued his discourse:
2“How I long for the months gone by,
for the days when God watched over me,
3when his lamp shone on my head
and by his light I walked through darkness!
4Oh, for the days when I was in my prime,
when God’s intimate friendship blessed my house,
5when the Almighty was still with me
and my children were around me,
6when my path was drenched with cream
and the rock poured out for me streams of olive oil.
7“When I went to the gate of the city
and took my seat in the public square,
8the young men saw me and stepped aside
and the old men rose to their feet;
9the chief men refrained from speaking
and covered their mouths with their hands;
10the voices of the nobles were hushed,
and their tongues stuck to the roof of their mouths.
11Whoever heard me spoke well of me,
and those who saw me commended me,
12because I rescued the poor who cried for help,
and the fatherless who had none to assist them.
13The one who was dying blessed me;
I made the widow’s heart sing.
14I put on righteousness as my clothing;
justice was my robe and my turban.
15I was eyes to the blind
and feet to the lame.
16I was a father to the needy;
I took up the case of the stranger.
17I broke the fangs of the wicked
and snatched the victims from their teeth.
18“I thought, ‘I will die in my own house,
my days as numerous as the grains of sand.
19My roots will reach to the water,
and the dew will lie all night on my branches.
20My glory will not fade;
the bow will be ever new in my hand.’
21“People listened to me expectantly,
waiting in silence for my counsel.
22After I had spoken, they spoke no more;
my words fell gently on their ears.
23They waited for me as for showers
and drank in my words as the spring rain.
24When I smiled at them, they scarcely believed it;
the light of my face was precious to them.29:24 The meaning of the Hebrew for this clause is uncertain.
25I chose the way for them and sat as their chief;
I dwelt as a king among his troops;
I was like one who comforts mourners.
Jobs sista tal
1Job fortsatte sitt tal:
2Jag längtar tillbaka till månader som gått,
när Gud vakade över mig,
3när hans lampa sken över mig,
när jag vandrade i hans ljus genom mörkret,
4när jag var i min krafts tid,
när Guds vänskap fanns i mitt hus,
5när den Väldige alltid var med mig,
när mina barn fanns runt omkring mig
6när jag vadade i grädde,
och ur klippan rann floder av olja fram åt mig.
7På den tiden när jag gick ut till stadsporten
och intog min plats på torget,
8såg de yngre mig och gick åt sidan,
och de äldre reste sig av respekt för mig.
9Furstar valde att inte yttra sig
och satte handen för munnen.
10Furstarnas röst tystnade,
och deras tunga fastnade i gommen.
11Alla som lyssnade till mig talade väl om mig,
alla som hörde mig stämde in i vad jag sa,
12för jag räddade den fattige som ropade,
och den faderlöse, som inte hade någon som hjälpte.
13Den döende välsignade mig,
och jag fick änkan att sjunga av glädje.
14Rättfärdigheten var den dräkt jag tog på mig,
och rättvisan min mantel och huvudbonad.
15Jag var den blindes ögon
och den lames fötter.
16Jag var en far för de fattiga
och tog mig an den okändes sak.
17Jag krossade käkarna på illgärningsmannen
och ryckte rovet från hans tänder.
18Jag tänkte:
”Jag ska dö stilla och lugnt i mitt eget bo,
mina dagar ska bli många som sandkornen.
19Min rot når till vatten,
nattens dagg vilar på mina grenar.
20Min ära förnyas,
och bågen i min hand förblir ny.”
21Förväntansfullt lyssnade man till mig då,
väntade tyst på mina råd.
22När jag hade sagt mitt hade ingen något att tillägga,
för mina ord föll väl för dem.
23De väntade på mig som på regn
och drack törstigt in varje ord som vårregn.
24När jag log mot dem,
trodde de det knappt,
men när mitt ansikte lyste
fick de nytt mod.29:24 Grundtextens innebörd är osäker.
25Jag valde en väg åt dem
och satt som deras hövding.
Jag levde som en kung bland sina trupper
och var som en tröstare för dem som sörjde.
